Vi som mistträff

Ja det har varit en tung helg med mycket tårar.
På fredagskvällen körde vi ner till Möllegården som ligger på Österlen.Det är med många och mycket blandade känslor när man ska dit och jag börjar fundera på det i veckor innan,för jag vet hur otroligt jobbigt det alltid blir. Det blev ett stop i Brösarp för att äta innan vi körde vidare och som vanligt hittar vi aldrig direkt. Efter mycket irrande så kom vi till slut fram och även ett annat föräldrapar hade precis kommit. Vi tog ett glas vin och satt och små pratade om lite av varje men det blir mycket om våra barn, sjukdomstiden och sorgen.
Det är helt annat att prata med föräldrar i samma situation som oss själva, för vi känner igen oss och vet vad den andre pratar om. Efter några timmar så var det dags att lägga sig, för att man ska vara utvilad på lördagen då själva träffen börjar.
Efter en god natts sömn och en god frukost så var det dags att börja. Vi är tre föräldrapar som är där och det är nu tredje mötet. Ett möte vi känner att vi egentligen inte skulle va på, Evelina skulle aldrig ha hamnat i den situation som hon gjorde, hon skulle varit hos oss nu...
Det är ett väldigt känsloladdat möte och man ska lära sig att gå in i sitt inre och finna en rofylld plats där man kan möta sitt barn. Jag har väldigt svårt att koncentrera mig så det blir lite si och så för min del. Vi hade även med oss något från våra barn som betydde något speciellt och det är det ju många saker som gör, men jag tog med Evelinas Kitty-kudde. Kunde inte berätta så mycket om varför just den var så speciell utan brast direkt ut i gråt som även dom andra föräldrarna gör. Det är en svår stund när man ska prata om sina barn, sina änglabarn.
Som sagt mycket gråt och känner mig helt söndertrasad när vi kör därifrån på kvällen och både tårar och tankar förföljer mig hela vägen hem.
När man sen så här dagen efter tänker tillbaka på mötet och känner efter vad den kan ha betytt för mig. Som Fagge så bra uttryckte sig " det är tungt och jävligt att prata om det men man har förhoppningsvis blivit av med lite "slagg" ."
Det är så man känner att man har blivit av med lite av allt som ligger och gror i hjärna och hjärta. Det jävliga är bara att det fylls på fortare än man blir av med det.
En sak vet jag, och det är att jag saknar Evelina så förtvivlat mycket och jag kommer aldrig att bli hel igen. Ofta ,ofta vill jag bara ge upp för att få återse min prinsessa. Sen tänker jag på mina två älskade barn som finns här hos mig och givetvis vill ha sin mamma här........man slits mellan två skilda världar.