Gott Nytt år

Ännu ett år har paserat, och vilket år sen !! Ett år i stor sorg och smärta,enorm saknad efter vår lilla flicka som fattas oss oerhört.
Känner inte att vi direkt har kommit någon vart med sorgen och saknaden utan att det står ganska stilla och det är smärtsamma dagar vi går igenom.
Tankarna på Evelina kommer varje dag någon gång,ibland starkare än vissa dagar.

Vi paserade årsdagen av Evelinas bortgång den 9 maj. En dag som va tung och med mycket starka känslor. Sen var det begravningdagen som kom och ännu mer smärta som byggdes på. Vi tog oss igenom det med hjälp av fina stöttande vänner och familj som ständigt har funnits vid vår sida.
Evelinas födelsedag den 6 september...hon skulle fyllt 6år och vara en skol tjej...

Sen va det seansen med Terry Evans. Så här i efterhand kan jag säga att jag fick en helt ny starkare syn på andevärlden och våra änglar. Sen mötet med Evelina genom Terry , har det på något vis lagt sig ett lugn i kroppen och tankarna. Jag vet att Evelina finns någon annanstans och att En dag kommer vi att få mötas igen. Och jag ljuger inte när jag säger att jag längtar av hela mitt hjärta tills den dagen är här.

Nu har julen också paserat förbi och idag är det sista dagen på 2010.
Man undrara i bland hur det kan ha gått så fort,tiden ,dagarna. året ??
Allt är så färskt i minnet och det känns på ett sätt som om det hände just nu, för smärtan är den samma.. Men sen känns det som det va jätte länge sedan hon satt i mitt knä och vi kelade och pratade..det känns som länge sen vi sågs.

Vill önska alla vänner och blogg läsare ett riktigt Gott Nytt År med hopp om ett bättre 2011........

Ta hand om varandra, och framför allt ta hand om era barn och njut av dom. Lev som om varje dag va den sista, för man vet aldrig vad som står skrivet i stjärnorna .....

Saknar så...

Jag saknar så att få hålla om dig
Jag saknar så att få pussa din mun
Jag saknar så att få höra dig skratta
Jag saknar så att få se dig le

Jag saknar så att få höra dig ropa på mig
Jag saknar så att få höra dig "kivas" med dina syskon
Jag saknar så att höra dig leka från ditt rum
Jag saknar så att höra dig säga "jag vill inte"
Jag saknar så att få väcka dig på morgonen och se dig öppna blåa ögon

Jag saknar så att se dig springa och leka på vår tomt
Jag saknar så dina släng pussar och vinka hej då
Jag saknar att få prata med dig och höra din röst
Jag saknar så att få höra dina små fötter tassande på golvet

Jag saknar så att höra dig sjunga dina egna sånger
Jag saknar så att få se dig dansa
Jag saknar så din arm om mig när vi sover
Jag saknar så din doft
Jag saknar så ditt ljusa silkes lena hår mot min kind

Jag saknar så att få hålla din lilla hand i min
Jag saknar värmen från din kropp mot min
Jag saknar att få borsta ditt hår


Jag saknar så att bara få vara din mamma - värför skulle du till himlen behöva vandra

Jag saknar dig så............/Mamma

Julaftons morgon

Ja då var den här, Julafton som man fruktar. ...
Snön ligger så vit och fin och lite mer lagom kallt idag. Det blir ju lite mer stämmning av att det ligger snö där ute. I kaminen eldas det flitigt i varje dag och katterna tar plats framför den och vägrar gå ut,så här inne har vi det skönt.
Så här på julaftons morgon när man väcker barnen och tomten har varit och lagt paket i strumpan och ätit upp gröten vi brukar ge till honom utanför dörren och då att få se den minstas mine,det va en lycka. Så va det inte förra julen och inte denna julen. Utan här vaknar man upp ensam,sätter på kaffe ,tänder brasan och hämtar in tidningen (försiktigt). Sätter sig i köket och lyssnar....alldeles tyst i huset,möjligen någon liten snarkning från något rum, men annars så tyst....

Kan bara tänka mig att om Evelina varit hemma så hade det varit fullt ös redan och sprungit omkring i sin röda julklänning,ny badad och fin. Tittat stup i kvarten efter tomten i fönstret och suckat " När kommer han " öppnat sin paket från julstrumpan och lekt med den tills det hade varit dax att åka och fira jul.

En dag som denna så skär saknade om än mer hur nu det kan vara möjligt.
Storebror Joacim sa senast igår att han gärna skiter i hela julen....
Emelie är väl lite mer jul glad, men jag tror att även hon inte känner någon större inre jul glädje utan att deras lilla syster fattas dom mer än vanligt idag.

Ska köra bort till Evelina snart och tända ljus och lämna en jul klapp och skotta bort all snö som ligger där....sen är det bara till att vänta tills man känner hennes närvaro under dagen, för jag vet att hon kommer. Hon missar inte julen...

Vår fina Evelina Mamma,Pappa, Storebror och storasyster längtar efter dig och saknar dig var eviga dag. Vi älskar dig till stjärnorna och tillbaks.....vi ses en dag



En Trevlig Jul helg till er alla från oss alla

Fattigmans konsert och annat som hänt sen sist

Ja vintern och kylan håller i sig och dagarna rullar snabbt till jul och årets slut. Tankar kring hur nästa år ska bli börjar redan åka igenom ens huvud...men kan det egentligen bli sämre än dom senaste två åren, nej troligen inte.

Det slutgiltliga beskedet kring Evelinas bortgång har nu kommit från Social- styrelsen. Jag tyckte det var ett kortfattat beslut och beskrivning från deras sida, med tanke på alla sidor vi skickade iväg om tankar och frågor kring allt som skedde före och efter transplantationen och under själva behandlingen.
Deras svar var att inga misstag har begåtts och Evelina har fått den bästa vård man kan ge en cancersjuk flicka. Med tanke på transplantationen som innebar många livshotande situationer så fanns det stora risker att hon inte skulle överleva...
Självklart var det vad vi ville höra att dom inte gjort några misstag utan gjort allt för att rädda vår flicka, men det kvarstår för oss ännu många frågetecken, t ex varför bara en läkare (pga semester o ledighet),vilket i hennes fruktansvärt utsatta läge inte var det mest ideala, fick ta alla livsviktiga o snabba beslut om än den ena komplikationen efter den andra, och hygienen av viss personal, som vi har bevis på att det inte sköttes som det borde, i ett läge där Evelina var helt utan immunförsvar, ja det finns egentligen inga ord....
Även såklart frågor kring hur och varför hon hamnade i den livshotande situationen som dom senare inte kunde hantera mm mm. Vi kommer aldrig att få några svar...
Vi har även fått ett långt utlåtande från patientförsäkringen, som också dom anser att behandlingen av vår flicka varit enl reglerna, förutom en sak som deras expert pekar på som förvånande, att hon inte fick komma upp på barnintensiven (BIVA), tidigare på natten... Vi har också blivit kontaktade av en överläkare på akademiska sjukhuset i Uppsala som håller på med en studie, och som ville titta på Evelinas sista tid..det e så otroligt allting egentligen, att hon e borta e fortfarande helt overkligt.............................................................

Vi har även haft våra kära vänner som gäster och bjöd på (enligt dom) en god middag. Vi skrattade och sa att vi ska starta något som vi ska kalla " Sex hos mig " (för vi skulle ses då) istället för Halv åtta hos mig. Men jag fick inte full pott för jag hade missat förrätten !! Får se vad nästa kommer på då... Men det var som vanligt supertrevligt att träffas igen och vi har alltid trevligt på våra " Möten " och det var ju ända sen grillfesten i augusti vi sågs..
Lite skratt i allt elände och änglarna fick se en syn dom sent ska glömma: Det var
Igår (lördagmorgon) som jag stegade ut på trappan iförd min prickiga morgonrock och Joacims converse stl för stora för att hämta in tidningen. Det hade töat rejält och det va glashalt och jag slår omkull på trappan och slår i min rumpa som är av modell mjuk, vilket jag är väldigt tacksam för i nuläget. Ligger på rygg nedanför som en sköldpadda på rygg, men är ganska snabbt uppe igen för att se så inte grannarna var ute. Som tur är var klockan bara lite över 8 och ingen var ute denna morgon. I fortsättningen ska jag göra som jag brukar, nämligen ligga kvar i sängen till ca kl 10 då jag är ganska säker på att tidningen ligger på köksbordet och kaffet är färdigt...

Igår kom min lillebror Jonas och Ray och Aom och hälsade på oss ,och vi hade en lugn avslappnad kväll med god mat från Krögaren, lite vin och en film att somna till på soffan... Idag gav Ray oss skön fot och nagelvård så nu är man lätt på foten igen och det är ju härligt. Aom har lekt med Evelinas barbiedockor och pysslat med pärlorna, och det kändes ändå bra att Evelinas leksaker fick lite liv igen även om det känns lite svårt.

Änglarna säljs fortfarande bra och är populära, det rings från hela landet till mamma och många vill vara med och sälja Evelina-änglarna. Evelina , den lilla söta flickan med det stora kärleksfulla hjärtat som bara fick bli 4 år sen kom cancer spöket o och tog henne ifrån oss. Hjälp oss att hjälpa andra barn och deras föräldrar att slippa möta detta djävulska "spöke" köp en ängel och bidra. Tack alla.

Nu i kväll var jag med Marie och Cissi och Maries svärmor inne i Heliga Trefaldighetskyrkan där det hölls en Fattigmanskonsert för dom hemlösa. Det var väldigt stämningsfullt även om jag inte är så glad för att gå in i kyrkor, men det måste man ju göra ibland tyvärr. När vi gick ut så tände jag ett ljus för min älskade Evelina som jag saknar så det skär i hjärtat..

Snökaos på vägen till Möllegården

Riktig vinter har vi fått och visst är det fint att titta på men inte lika mysigt att befinna sig mitt i snöyran.
På fredag eftermiddag, efter att ha packat ner lite och lämnat hunden hos farmor och farfar, så körde vi mot Ystad och Möllegården där det va dags för det fjärde mötet med vi som mist-gruppen. Vi hade bestämt med ett annat föräldrapar att ses där på fredagskvällen och äta något tillsammans och ha en trevlig pratstund.
När vi nådde Ystad så kom också snöovädret. Vi såg bara en meter framför oss och sniglade oss fram. Idioter finns överallt som blåste om oss i hög fart fast man inte ens kunde se var vägkanten var.
Detta var nog första gången vi hamnade rätt direkt utan att ha irrat omkring i timmar och det var ju possitivt trots att vädret gjorde att det tog lite längre tid.
Vi anlände till Möllegården först och började tända upp huset och satte på elementen för det var verkligen riktigt "svin kallt " överallt. Dom andra föräldrarna kom ca 10 minuter efter oss och dom hade stannat och köpt med sig pizza till oss. Vi öppnar vinet och sitter och pratar och har riktigt trevligt, men vi fryser något fruktansvärt. Vi lyckas inte få igång någon värme där på hela kvällen så vi sitter med filtar och tända ljus. När vi skulle gå och lägga oss kom jag på att vi ju har motorvärmaren ute i bilen så den hade vi i sovrummet för att få lite värme och jag sov med alla kläderna på, riktigt skönt blev det. Dom andra hade gått bort till Möllan ( Kvarnen) för att se om där var varmare , och det var det så dom sov där i stället.
På lördagen kom det andra paret och Lena och Erika som håller i mötet. Ronnie körde iväg för att handla lite nybakat bröd till frukost och hamnade i en snödriva och fastnade på vägen tillbaka, så han kom gående i snön med brödet under armen. Vi tyckte att det var bra att det inte hände på vägen till bageriet, för då hade vi inte fått någon frukost. Tack Ronnie för din insatts den var guld värd. Bilen hämtades lite senare med hjälp av en trevlig bonde och hans traktor.
Vår träff börjar alltså två timmar senare än vad det var tänkt och på en annan plats än vad som var tänkt. Kvarnen är jättemysig och har tre våningar med ca 7-8 säng- platser. Vi satt på mellanvåningen i en ring med stearinljus och pratade och lyssnade på stämmningsfull musik och plötsligt går strömmen. Men det är bara på mellanvåningen där vi sitter som den går, mycket märkligt. Jag hade berättat om mitt möte med Terry Evans och sa till dom andra att dom ska tro dom också. Det som var extra märkligt var att lamporna började blinka lite då och då, och jag menade att det var våra barn som ville göra sig uppmärksamma och lekte med lamporna.
Vi bjöds på en god lunch och avslutade träffen lite tidigare för att alla skulle kunna bege sig hemmåt utan bekymmer, för snön och dimman hade hållt på så gott som hela dagen.
Väl hemma igen blev det varma mackor och en film på det, Kommisarie Winter. Fagge somnade som " vanligt " i soffan och jag satt där i min ensamhet. Emelie var i stan hos en kompis ,och jag hämtade henne vid halv tolv. Joacim va fortfarande i Jönköping, han kommer hem idag. Så nu har denna helgen rusat iväg och om en timme är det dags att bege sig till jobbet igen...
Idag är det första advent och julskyltning och ljusstakar och stjärnor ska pyntas. Hade först inte tänkt att sätta upp något men efter närmare eftertanke så är det ju trots allt lite mysigt och Emelie ville ha på sitt rum, så nu är det någon ljussak i varje fönster i alla fall. Evelina fick ett vitt hjärta med två ljus i och jag hoppas hon tycker det är fint, det står även en ängel i glas som lyser så vackert..

Finns inte så mycket att säga.......saknar...

Phille & Joacim när dom ska ut på stan

I veckan som gått har vi faktiskt varit på bio och sett Cornelius, som va en riktigt väl gjord och mysig film om man nu gillar han och hans musik, vilket vi gör.
I fredags åkte vi upp till min mamma i Knäred och passade på att gratulera Sven som fyllde år. Emelie och Joacim va hemma för dom hade annat för sig. Mammas vän Nettan som har en blommster affär i Hishult hade gjort en fint Hello kitty arrangemang, som vi lämnade vid Moas grav när vi körde hem från Knäred på lördagen. Det va alldeles mörkt när vi väl kom till Hanaskogs kyrka och vi trodde inte vi skulle hitta var lilla Moa vilar. Men det låg så fint precis vid stengärdet och ljus lyste så vackert i mörkret....


Drygt en månad kvar till julafton och känner lite panik inför hur vi ska göra. Våra familjer frågar givetvis om vi ska vara där eller om vi bestämt något annat. Man är verkligen kluven och vi kan inte tänka på någon annan än oss själva fast även vi kan inte riktigt enas för vi känner olika inför julen. Givetvis förstår vi att vi inte får Evelina tillbaka bara för att vi inte firar jul. Julen är något för barnen tycker jag och gemenskap med familjen, men den där juliga stämmningen och gemenskapen kan man inte känna om man har behövt uppleva att mista sitt barn. Förstår att det låter konstigt men jag kan inte förklara bättre.
Ikväll när jag va ute och gick med hunden så rann tårarna. Jag gick där och tittade in i fönster där dom redan hade satt upp advents stakar och stjärnor. Mina tankar va på sjukhuset december 2008. Evelina ligger i sin sjuksäng och vi har fått en advents stake på rummet. Jag kunde höra henne med klar röst säga : mammma jag vill åka hem...
Det va Evelinas sista jul och den firade vi på sjukhuset, och hon fick så många julklappar att hon inte hann leka med alla sina saker.

En helt vanlig lördag

Nu är det lördag kväll och ännu en jobb vecka över, men snart är det söndag kväll igen och dax att jobba....
Idag på förmiddagen va vi ute i öllsjö och åt en sk brunch frukost hos farmor och farfar och firade lite farsdag med en god tårta på det.
Sen körde jag och Emelie till vårdcentralen och tänkte ta reda på vad det är för knuta hon har på halsen. Hon har haft den ett tag och är öm i den, men det är säkert en körtel som fortfarande är svullen efter att hon va sjuk för två veckor sedan. När vi gick in på vårdcentaralen så kom en obehaglig känsla krypande då det just va på vårdcentralen dom misstänkte att Evelina var allvarligt sjuk och vi gick dit för hennes envisa hosta. Nu var vi inte på samma vårdcentral men det är en obehaglig känsla ändå och lika dant när vi kör förbi sjukhuset, eller är tvungna att pasera eller stanna i Lund är också väldigt känsligt.
Det va många som väntade på vårdecentralen som har jour öppet på helgerna, vilket är jätte bra men oj så drygt att sitta där och ingen blir inkalld efter att det gått 45 min så då går vi där ifrån. Emelie mår ju inte dåligt av den men det är klart att vi ska ta tag i det redan på måndag och ordna en tid till henne snarast..
Sen blev det en kort promenad i blåsten med hunden och sen hem för att fixa lite.
Renoveringen är så gott som slutförd,men nu ska tavlor,foto och gardiner mm upp igen och det tar sin tid verkar det som.
Vi är väldigt nöjda med vårt ny frächa hem och eldar för fullt i vår kamin så nu gnäller jag att det är för varmt istället efter att ha gnällt att det varit för kallt i 17 år......jag är aldrig nöjd brukar jag få höra, och det ligger en viss sanning i det tror jag.

Det är 1 år och 6 månader sedan vå lilla flicka lämnade oss. Det är inte klokt när man tänker på det. Det känns fortfarande som om det va igår. Kan fortfarande känna den chock och smärta som jag hade på sjukhuset och läkaren kom och sa till oss att dom inte klarade henne. Jag ser fortfarnde henne framför mig ,liggandes med slangar och apparater omkring sig och där finns vi men vi kan inget göra. Inte trösta och säga att allt kommer att bli bra. Det är hemska bilder och minnen man ständigt bär med sig vareviga dag. Jag förstår att endel kan tycka att nu har det ju gått så lång tid nu borde dom må bra........men så är det inte. Jag tänker på detta varje dag, att jag inte kunde rädda henne eller göra något, det är en smärta som jag bär med mig varje dag, att inte få finnas där för henne ,vår fina Evelina............
ÄLSKAD - SAKNAD

Ett annorlunda inlägg

Igår var det då äntligen dax för Kristianstad att få äran att se på Ladies Night med Brolle, Andreas johnson, Måns Möller och Steven. Vi var några tjejer från jobbet som hade bokat detta redan i våras, med både mingel, drink o middag. Kvällen började i båtklubbens lokal där vi träffades och värmde upp lite innan det var dax att bege sig till Kristianstads Arena och där var väl runt 2000 andra Ladies som hade tänkt detsamma som vi. Middagen och serveringen var långt ifrån värt sitt pris, då maten var kall och väntan lång för oss åtta utsvultna Ladies. Men när väl männen tar plats på scenen så höjs stämmningen i hela Arenan och vi njuter av en fantastisk show så man är väldigt nöjd när man går därifrån.
Det är ju inte så ofta man är ute nu för tiden, så vi tänkte passa på att stanna ute lite längre, så vi gick upp på stan och hamnade på Kungen där det skulle vara nytt med karaoke-kvällar. Kungen är ett ställe som var väldigt populärt på 80-talet och det var nog nästan det ända utestället i Kristianstad på den tiden. Och jag kan säga med säkerhet att tiden har stått still på Kungen, både vad gäller inredning och folket. Vi försökte så gott vi kunde att damma av stället men det var inte det lättaste.
Stannade inte ute så länge utan åkte bussen hem med vännen Annelie och Åsa som vi träffat, redan kl 01, för då längtade jag hem till sängen, det är hårt att vara ute när man inte är så van längre. Förresten kan jag säga att buss har jag inte åkt sen den dagen jag tog körkort vilket också var på 80 talet.
Kvällen var mycket trevlig och det ska mina fina vänner och ladies ha ett stort tack för, ni är bara för härliga det vet ni.


Vad mer som har hänt sen förra inlägget är att Evelinas storebror har gjort en tatuering, och inte vad som helst heller utan ett porträtt på Evelina....
För Joacim kändes det så självklart att han ville bära med sig sin lillasyster vid hjärtat, resten av sitt liv, nu finns hon både inne i hans hjärta och på utsidan.
Han skrev även på latin : Alis Volat Propiis Som så vackert betyder... Hon flyger med egna vingar......

Emelie, Evelinas storasyster har även hon gjort en tatuering med Evelinas namn som även visar hur mycket hon saknar och längtar efter sin lillasyster........

Vi har två helt underbara barn här på jorden, som har mist ett syskon. Det är inget ett barn ska behöva uppleva, lika lite som en mamma och pappa ska överleva sina barn.
Joacim och Emelie bär på en stor sorg och saknad och förstår säkert inte hur något sånt kan hända. Dom ska leva resten av sina liv, utbilda sig och skaffa egna familjer och kommer säkert att få lyckliga liv. Men inom sig kommer alltid sorgen och smärtan att göra sig påmind om deras otroligt härliga och söta lilla syster som inte fick leva och växa upp med dom och uppleva samma barndom som dom engång har gjort.
Inom sig bär dom säkert på samma frågor som vi och som vi aldrig kommer att få något svar på.....
ALIS VOLAT PROPRIIS

Oktober slut...

Ja dagarna, månaderna och åren rullar på, och tur är väl det om man ser det på mitt sätt. Att ju fortare tiden går ju fortare får jag krama min lilla tös igen, och jag längtar så det gör så ont.

Oktober månad är slut och det går otroligt fort mot julen, julen som jag fasar för. Att plågas varje gång man går in i en affär och dom har satt fram jul klapps tips bestående av fina Kitty kläder, leksaker, dockor, pyssel mm. Ja allt som man vill köpa till en flicka på 4-5 år. Förra året skulle vi göra ett försök att hålla jul för våra andra barns skull. Men glädjen,värmen och jul myset fanns inte där. Plågan av att se Evelinas kusiner få julklappar av tomten och se glada ut, det är verkligen att plåga sig själv i onödan. Vi har pratat lite om att vi bara ske ge oss av detta året och strunta i allt vad julen heter. Jag önskar att det blir så men än så länge är inget bestämt.

Inatt hade både jag och Fagge glädjen att drömma om Evelina. Det är bara så jobbigt att jag glömmer så fort. Minns bara att jag drömde om Evelina och en annan prinsessa som verkade vilja tala om att dom hade roligt....

Idag gick hunden och jag vår vanliga skogs runda, och det är verkligen avkopplande och skönt att gå i skogen denna års tiden. Det enda man hör är löven som prasslar under skorna och Zacks enorma flåsande.

Annars är denna års tiden full av plågsamma minnen och dagar. Det är ju ganska exakt två år sedan Evelina blev sjuk och vi tillbringade vareviga dag nere i Lund och hade inte permission förrän dagarna innan jul. Evelina hade en mycket jobbig tid, det var det ena efter det andra bl a blåsorna i underlivet som gjorde att hon inte kunde gå eller sitta utan låg mest i sin säng. Ja när man tänker tillbaka på det så kommer alla tårarna. Vår lilla flicka så jobbigt allt va och vad mycket du fick utstå. Om ändå allt hade varit så mycket annorlunda och du hade suttit här på ditt rum och lekt nu ikväll...istället sitter jag här, omringad av foto och pärlplattor och så många fina minnen av dig.....vi möts igen min älskling

Ännu en Prinsessa i himlen

Lilla Moa somnade in igår.
Jag tror vår Evelina mötte henne vid himla porten,tog henne i handen och sprang över den blommande ängen.........

Mina tankar går till familjen som ska behöva lida samma helvete som vi.
Ikväll tänder vi ljus för två prinsessor.....sov gott flickor

Pärlplattan som aldrig blev färdig..

Morgonen måndagen den 27 april satt Evelina på sitt rum och pärlade som hon så ofta brukade göra. Hon var alltid så noga med färgerna och mönstret, så skulle man hjälpa henne så fick det bli på hennes vis. Hon var så duktig och det blev alltid så fina pärlplattor som hon ville att jag skulle stryka. Jag var ju inte den snabbaste till att stryka dom så det var ofta dom blev till stötta och pärlorna ramlade bort och Evelina blev ursinnig på mig. Men till slut så brände vi alla plattor hon gjorde och ville spara. Och det är jag så tacksam för idag,för nu har vi många färg glada fina pärlplattor att titta på och minnas hur duktig Evelina var/är.

Men just denna måndag morgonen den 27e April när Evelina satt och pärlade så blev det tid för oss att bege oss till Lund och den väntande strålningen som skulle börja samma efter middag.
Evelina blev såklart besviken men sa: Jag kan ju göra den klar när jag kommer hem igen. Ja sa jag det kan du ju göra, vi låter den ligga kvar på ditt skrivbord.

Men Evelina kom aldrig hem mer efter den morgonen....
När vi steg in i vårt hus natten mellan den 9-10 maj så allt vi möttes av var Evelinas tysta tomma rum med en ofärdad pärlplatta på hennes skrivbord...

Den har legat kvar där enda tills nu när vi renoverat hennes rum. Man är så rädd att den ska fördärvas den är speciell för mig (som så mycket annat).
Men nu ligger den här igen och jag har en underlig känsla av att någon dag någon gång kommer den ligga här färdig pärlad, och då är det Evelina som har kommit hem......

Denna fredagen för två år sedan........

Som idag fast för två år sedan fick vår familj det värsta beskedet som man kan få. Vår dotter hade troligen leukemi. Vad visste man då om denna sjukdom?? Alldeles för lite för att förstå vad det skulle innebära med behandlingar och medicinering och risker..
Idag för två år sedan klev vi in på BUS och avd 64 i Lund för allra första gången.
Vad vi inte visste då och inte kunde föreställa oss var att 6 månader senare skulle åka hem ifrån Lund men då utan vår dotter. I bloggen skrev jag i mitt allra första inlägg efter att jag hade fört dagbok sen första kvällen i Lund.

Evelina hade nästan precis fyllt 4 år,när det visade sig att hon hade leukemi ALL.
Denna lilla tjej som är så full av energi . Hon älskar att sjunga och dansa och hon pratar stup i ett.
Allt detta kom att förändras så himla fort.....
Evelina hade gått och varit hostig en längre tid och vi hade gjort 3 tidigare besök hos vårdcentralen,och fått pencellin för lunginflammation. Vi gick dit ännu en gång och på dom tecken dom såg så skickades vi vidare till barnakuten. där blev det mycket provtagning och lång väntan innan vi fick beskedet att Evelina troligen hade en blodsjukdom. Man blev så paff och stum,sen kom tårarna. Inte vår lilla prinsessa. Samma kväll 24 oktober körde vi ner till Lund och blev inlagda på avd 64. Och då visste vi inte vad vi hade att vänta. Helgen blev lång med många tårar och många frågor. På måndagen fick hon sövas för att ta benmärgsprov och ryggmärgsprov. Och även operera in en port under huden för att ta prover i och ge mediciner i. Vi fik samma dag besked att Evelina har ALL akut lymfatisk leukemi.

Evelina kämpade så tappert med cellgifter som pumpar runt i hennes lilla kropp för att ta död på cancer cellerna, (vilket den också gjorde), Evelina va cancer fri när hon på började sin strålning som hon va tvungen att genomgå innan transplantationen. Jag kan än idag känna den söta doften,lite majs liknande, som fyllde rummet när Evelina transplanterades och även hon luktade så. Hon mådde så dåligt då och ville bara att läkaren skulle sluta, men hon kämpade på. Den lille Texas killens stamceller tog plats i Evelinas kropp ,men fick aldrig chansen att börja jobba. Denna lilla killen skulle bli vår Hjälte, vår lycka, Evelinas räddare....
Evelina vår älskade fin flicka,vår prinsessa, fick bara bli 4 år gammal. Hur kunde det bli så här ?? Vem har bestämt detta ?? Varför ??

Evelina i hela rummet........

Äntligen är den på plats. Evelinas fondvägg i hennes rum och vi är så nöjda. Nu finns hon hos oss på ännu ett sätt och det är på hela hennes ena vägg i hennes rum.
Nu ska lite av hennes saker in i rummet och en skön härlig fåtölj där man kan sitta och mysa med Evelina.....
Sätter in någon bild sen när hela hus renoveringen är färdig som förhoppningsvis blir ganska snart.

Vill även tack för alla uppmuntrande och enormt stärkande kommentarer angående bloggen, dom värmer in i hjärtat. Tack alla där ute...

Bloggen ? ?

Har funderat över denna bloggen lite. När jag gick i skogen idag med hunden så bara kom det över mig att tänka på bloggen. Jag startade denna bloggen för att familj och släkt i första hand skulle kunna följa Evelinas tid på sjukhuset från sjuk till att bli fri från cancern. Telefonen på sjukhus rummet ringde ständigt och jag kan säga att det va inte många gånger man hade någon större lust att svara, möjligen om man hade några glada nyheter om Evelina.
Jag tycker det är kul och givande att skriva. Har alltid fått höra att jag skulle kunna skriva en bok eller nått. Det hade varit väldigt roligt,men varje gång jag sätter mig och försöker komma på någon handling eller något så är det stopp.
I mitt skrivande får jag ut så mycket känslor och tankar och det är det enklaste sättet för mig att uttrycka mig. Tycker själv att jag har svårt att yttrycka mig när jag ska prata med någon men när jag skriver så är det på mitt sätt att prata och tänka.
Denna bloggen har gett mig så mycket styrka att gå vidare efter att vi miste Evelina. Utan alla er bloggläsare och era stärkande kommentarer hade det inte varit mycket med mig. Varje dag startar jag datorn ,går in på bloggen och hoppas att någon har kommenterat något som jag kan bära med mig resten av den dagen och även resten av mitt liv.
När jag läser andras bloggar och dom som lever i samma situation som vi, så kan jag tänka att min blogg är bara mörk och sorgsen jämt. Det går en röd tråd igenom alla inläggen och den tråden är Evelina och om saknaden och den enorma sorgen efter henne. Jag är beroende av att få tala om min fina flicka, jag måste få ut det. Jag måste prata om henne när jag inte kan prata med henne...
Jo jag kan prata med henne men inte på det sättet jag vill menar jag ju. Jag kan även krama och pussa på henne, men inte så på riktigt som jag vill....
Tack alla för att ni tar mig vidare i livet utan min lilla prinsessa................

En heldag med Terry Evans

Igår morse,lördagen den 9 oktober..och 17 månader sedan Evelina togs ifrån oss,körde jag och min mamma till Helsingborg för att uppleva en dag med Terry Evans.
Mötet började klockan 11 och han inledde med att berätta om sitt liv och hur han började som medium. Det va väldigt intressant och han är en mycket lättsam och mycket intressant man att lyssna på.
Efter att vi ätit en god lunch så skulle vi prova på att meditera och det va efter hans egen metod Bergsmeditation som han har skapat. Man skulle tänka sig en äng och gå över den,öppna en grind och stänga den efter sig. Sen fortsätter man längs en stig som leder fram till en kanal/bäck och där ska man gå längs strand kanten tills man stöter på en liten bro. Ta dig över bron och fortsätt på stigen tills man står nedanför ett berg. Du ska sen ta dig upp för berget och väl där uppe ska du se ett par händer som sträcker sig efter dig. Jag sprang mig igenom dom olika momenten och hur han skulle tolkat det vet jag ej,men dom som ville berätta om sin upplevelse fick göra det och dom skulle tolka vad som menades med det dom upplevde. Jag vet bara att väl uppe på berget såg jag en blå himmel och ljusa moln långt borta och det blixtrade till i ögonen för ett ögonblick.
Sen va det äntligen dax för stor seansen som jag var mycket förväntans full inför.
Men varför skulle just jag få kontakt av alla dessa ca 300 personer ???
Så var ju mina tankar inför seansen.
Han börjar tala med 3 personer( men inte samtidigt ) och det är verkligen intressant att höra han prata och skämta med och om dom anhöriga,på ett mycket respektfullt sätt och det blev även många skratt.
Sen säger han: Vi har en liten flicka här.................
Mitt hjärta bankar och jag blir helt stel för ett tag. Han säger att han dras mot högra hörnet och vi satt inte riktigt där. Jag sneglar över axeln men ser ingen som ger sig till känna. Han frågar igen om det är någon mamma här som mist sin lilla flicka. Jag sträcker upp min hand och plötsligt har jag en mikrofon i handen.
Tårarna börjar genast rinna och jag blir så lycklig men så ledsen. Hon är här,wow vilken känsla.
Evelina säger: Gråt inte mamma jag har det bra. Klandra inte er. Läkarna kunde inget göra,det finns inga mediciner. Liten som hon är så kunde hon förmedla precis det jag ville höra. Jag ger mig själv mycket skuld för att Evelina hamnade i den situation hon gjorde. Han sa också att hon hör när jag pratar med henne och det tycker hon om. Jag pratar ofta med Evelina när jag är uppe vid graven eller sitter i hennes rum vid datorn, eller när jag bara saknar henne så olidligt mycket. Och han sa även att om jag känt något i sängen så är det bara Evelina som kröp ner. För ca en månad sedan hade jag underbara drömmar om Evelina, och kunde känna henne krama mig. Det va helt fantastiskt , men det har bara hänt den gången. Sen visar hon en bild för Terry med en rosa elefant på. Har ni en sådan hemma frågar han. Nej inte vad jag minns. Titta när du kommer hem den finns där säger han. Och min mamma sa det måste va tavlan hon målade fyra dagar innan hon gick bort. Ja självklart är det den hon menar, fast det är en kanin med elefant öron men den är rosa. Men det va ju så Evelina ser den, som en elefant så klart och nu får det bli en elefant för oss också. Terry börjar dansa och tralla på en låt. Ja visst lät det som Evelina. Han sa att när hon gjorde så då va hon i en dröm värld. Hon satt ofta och trallade när hon lekte på rummet med barbies och pysslade. Men egentligen sjöng hon allt som oftast hon va sällan tyst. Men det som Terry sen berättade om var det riktiga beviset på att hon va där denna dag med oss. Hälsa pappa han ville ju inte komma idag han tror ju inte direkt. Nej visst va det så , Fagge är mycket tveksam, eller va i alla fall fast det hänt en del märkliga saker. Hon sa sen pappa har ett ärr på magen och väldigt ont i sin nacke ofta, och han kör eller ska köra en ny bil. Svaren är att Fagge har ett blindtarms ärr på magen och han har haft ont i sin nacke till och från så länge jag kan minnas. Men bilen ?? Nej sa jag då. Men det kan även vara inom jobbet sa han då, kolla upp det när du kommer hem. Jag ringde Fagge och frågade och jo svaret va att det är tänkt att han ska ha en ny lastbil på jobbet innan året är slut.??!!
Evelina sa också att pappa fyller snart år. Säg grattis från mig jag kan ju inte vara där. Fagge fyller år i början på december och det är ju ganska snart, Evelina älskade ju kalas och är säkert ledsen över att inte kunna vara med.
Hon berättade även att där va en äldre lång man och en tant som tog hand om henne som tillhörde familjen ,och att längre tillbaka kom vi från en familj med lantbruk. Min Morfar och min Farmor gick bort samma år Evelina blev sjuk och finns i himlen hos henne och morfar kommer från en lantbruks familj. Vad hon hade att säga till sin mormor var, att hon alltid skulle vara så fin i håret och hade väldigt smutsiga fönster hemma så Evelina inte kunde se ut ?? Evelinas mormor är och har alltid varit pedant med håret och man fick aldrig röra det för det kunde ju bli "burrigt" . Nu för tiden kör mormor till "frissan och får håret tvättat och rullat en gång i veckan, och vem vet Evelina kanske sitter i bilen och följer med mormor till "frissan" varje vecka. Om fönsterna säger hon själv att dom är smutsiga för dom är inte putsade det senaste året,men hon skulle genast ta tag i det. Han sa även att det va en dam där som hette Agneta och vi skulle tänka tillbaka till 70 talet. Min mamma hade en väninna på 70 talet som hette Agneta men hon vet inget om henne nu men det ska vi ta reda på.
Jag har säkert missat något hon/han sa men som sagt jag grät hela tiden och kunde knappt svara Terry utan nickade mest. Han vill ju egentligen ha riktiga svar så alla hör men jag kunde inte och det såg han. Han berättade en hel del om vår Evelina ändå och jag tvivlar inte på att hon va där.
Han avslutade med att Evelina sa. Hälsa pappa och jag älskar er, så slängde han iväg en puss i handen så som Evelina och jag alltid gjorde..
Mormor sa hälsa tillbaka, och Terry svarar det behövs inte hon står bakom er. Så klart va jag tvungen att snegla bak...
Denna mannen gjorde mig så lycklig för en stund och fick mig att inse att jag saknar henne ännu mer, hur nu det kan vara möjligt...........
Vill bara säga till alla ängla föräldrar. Våga tro om ni inte gör det. Det känns helt fantastiskt. Det blir aldrig detsamma som om våra barn fanns här hos oss och det är ju bara det vi vill. Men ändå,det kändes så skönt att höra i från henne och jag hoppas hon tar kontakt snart igen.

Tuffa dagar...

Ännu en helt underbar låt av The Kelly Family. Jag lyssnar ofta på den. Ändrar en del ord och tänker att det är Evelina som sjunger till mig i sin himmel.

Hösten har väll kommit nu kan man säga. Jag gillar hösten den kan vara väldigt ro givande, allra helst i skogen med alla underbara färger. Fast idag har det varit en mörk regnig dag och det är ju trist.
Beslutet jag tog för en vecka sedan va en sak jag funderat på ett tag. Jag jobbar ju natt alltid och det fungerar inte så bra just nu med hur jag mår osv. Det dök passande nog upp ett lugnare jobb på dag tid och jag skrev en arbetsansökan för första gången i mitt liv och lyckades ganska bra med lite hjälp.
Jag var en av dom som blev utvald för en intervju och i samma stund blev jag väldigt obeslutsam och tvekade igen. Intervjun gick bra men jag gav nog ett tveksamt intryck vad jag har förstått i efterhand. Såg igår på min mobil att jag hade ett missat samtal från personalansvarig där jag sökt jobbet. Blev genast nervös igen och tänkte att nu måste jag komma med ett snabbt beslut om dom säger att jag fått det. Efter ännu mer tänkande hit an och dit an bestämde jag mig för att tacka JA om det va så att dom skulle säga att jobbet va mitt. I efter middags ringde hon igen och jag va så nervös vad som skulle sägas. Det lät bra till en början, men tyvärr var det inte jag som fick det. Nu när jag äntligen hade kommit fram till ett beslut i mitt liv att göra en förändring så beslutade någon annan att mitt liv ska fortsätta se ut precis så jävligt som det gör idag..

Det här med beslut har blivit en stor grej för mig. Kan inte minnas att jag varit sådan innan Evelinas sjukdoms tid.
Kan inte få ur tankarna att om vi hade "Beslutat" att Evelina inte skulle transplanterats. Hade hon då fått leva idag ?? Min sambo( Evelinas pappa ) va hela tiden så tveksam till det men jag sa att vi måste lita på läkarna. Men tänk om jag lyssnat lite mer på Evelinas pappa...
Jag vet att det är förbjudna tankar men dom kommer ständigt. Det är som att man anklagar sig själv för Evelinas död, men innerst inne vet jag att man kan inget annat än lita på läkarna. Hur jäkla fel dom än kan ha............

För att pigga upp oss själva lite och barnen har vi dragit igång ett stort renoverings projekt och nu är det rena kaoset hemma. Men för hoppnings vis blir det snyggt sen och vi kan njuta lite av livet utan vår älskade lilla prinsessa.

I helgen ska jag och min mamma åka till Helsingborg och lyssna på mediet Terry Evans ( från det okända på tv ) Vi åker dit med lite förväntan om att kanske få höra en hälsning från Evelina till oss. Det skulle vara så underbart............

Var finns den???.........................

Jag irrar omkring i ett mörker och söker trappan till himlen.
Trappan man kan gå upp för ,och träffa sitt älskade barn. Stanna en stund,leka lite tillsammans för att sedan gå ner och fortsätta livet på jorden med ett leende på läpparna och en härlig värme i sitt hjärta.......
Varför skulle detta vara omöjligt när dom kan komma på dom mest konstiga saker här på jorden.

WAPNÖ MÄSSA

I helgen är det dax (närmare bestämt den 3 oktober) för Wapnö mässan som ligger utanför Halmstad.
Min mamma (Evelinas mormor) har blivit speciellt inbjuden att medverka och sälja sina änglar. Mässan som kallas Fest & Bröllop (vilket jag tycker känns fel) har ett hundratal försäljare av olika slag. Allt från bak verk till änglar.
Evelinas mormor kommer att stå och sälja änglarna där och pengarna går som vanligt till Evelina fonden och ett stort stöd för forskningen att rädda även det fjärde barnet på stolen....Evelinas stol...
Har ni vägarna förbi så besök denna Mässa som har allt att erbjuda.

www.wapnös.se

Om att göra förändringar i livet..

När Evelina levde så såg vardagen och livet ut på ett vis och förändrades inte särskilt mycket från dag till dag. Men man va lycklig och älskade livet.
Sen Evelina gick bort har allting varit mörkt runtomkring och man ser ingen ljusning.
Nu ett och ett halvt år senare kan jag skymta ljuset längre fram,men vet ej om jag ska följa det....
Det är som att klättra upp för ett högt berg. Man får inte riktigt grepp att ta sig upp. Och när man väl lyckats så är det för brant och man kasar ner en bit igen....
Ungefär som, ett steg fram och två tillbaka...
Jag hoppas att det beslut jag tagit idag är rätt för mig och min familj.

En annan sak som ständigt oroar en är att bara för att man har drabbats oerhört smärtsamt en gång här i livet,betyder det inte att man går säker.
Emelie klagar över ständig huvudvärk,ont i armar och revben. Joacim har haft hög feber och hostar och klagar över smärta i lungorna. Man kan aldrig sluta oroa sig för det värsta. Evelinas sjukdom började med hosta och som visade sig vara döden....

Vi som mistträff

Ja det har varit en tung helg med mycket tårar.
På fredagskvällen körde vi ner till Möllegården som ligger på Österlen.Det är med många och mycket blandade känslor när man ska dit och jag börjar fundera på det i veckor innan,för jag vet hur otroligt jobbigt det alltid blir. Det blev ett stop i Brösarp för att äta innan vi körde vidare och som vanligt hittar vi aldrig direkt. Efter mycket irrande så kom vi till slut fram och även ett annat föräldrapar hade precis kommit. Vi tog ett glas vin och satt och små pratade om lite av varje men det blir mycket om våra barn, sjukdomstiden och sorgen.
Det är helt annat att prata med föräldrar i samma situation som oss själva, för vi känner igen oss och vet vad den andre pratar om. Efter några timmar så var det dags att lägga sig, för att man ska vara utvilad på lördagen då själva träffen börjar.
Efter en god natts sömn och en god frukost så var det dags att börja. Vi är tre föräldrapar som är där och det är nu tredje mötet. Ett möte vi känner att vi egentligen inte skulle va på, Evelina skulle aldrig ha hamnat i den situation som hon gjorde, hon skulle varit hos oss nu...
Det är ett väldigt känsloladdat möte och man ska lära sig att gå in i sitt inre och finna en rofylld plats där man kan möta sitt barn. Jag har väldigt svårt att koncentrera mig så det blir lite si och så för min del. Vi hade även med oss något från våra barn som betydde något speciellt och det är det ju många saker som gör, men jag tog med Evelinas Kitty-kudde. Kunde inte berätta så mycket om varför just den var så speciell utan brast direkt ut i gråt som även dom andra föräldrarna gör. Det är en svår stund när man ska prata om sina barn, sina änglabarn.
Som sagt mycket gråt och känner mig helt söndertrasad när vi kör därifrån på kvällen och både tårar och tankar förföljer mig hela vägen hem.
När man sen så här dagen efter tänker tillbaka på mötet och känner efter vad den kan ha betytt för mig. Som Fagge så bra uttryckte sig " det är tungt och jävligt att prata om det men man har förhoppningsvis blivit av med lite "slagg" ."
Det är så man känner att man har blivit av med lite av allt som ligger och gror i hjärna och hjärta. Det jävliga är bara att det fylls på fortare än man blir av med det.
En sak vet jag, och det är att jag saknar Evelina så förtvivlat mycket och jag kommer aldrig att bli hel igen. Ofta ,ofta vill jag bara ge upp för att få återse min prinsessa. Sen tänker jag på mina två älskade barn som finns här hos mig och givetvis vill ha sin mamma här........man slits mellan två skilda världar.

Drömmar

Äntligen har jag drömt lite om Evelina och det känns så underbart skönt fast ändå så ledsamt. Jag har inte haft lyckan att drömma så mycket om henne och det har känts väldigt jobbigt.Jag har verkligen själv försökt påverka så att jag drömmer om henne,men jag ville väl för mycket för att det skulle bli så. Men nu äntligen några dagar i följd har hon besökt mig i mina drömmar.
Det som är så underbart med drömmar är att det känns så verkligt. Man kan kramas och det känns helt underbart, varmt och fantastiskt att vara tillsammans även om det bara är för en liten stund.
I några drömmar är Evelina fortfarande sjuk och man ser slangar med mera, men det underbara är att hon lever i drömmarna och vi är tillsammans....

Endel saker betyder så mycket..

Hela huset är fullt med Evelinas saker. Tavlor hon målade under sin sjukdomstid och även på dagis. Alla pärlplattor hon gjorde som nu finns i ett glasskåp med belysning och allt annat hon pysslade med. Det finns så många saker som betyder så mycket för oss, men en del mer än andra...

När Evelina hade gått bort och vi kom hem till verkligheten igen utan Evelina så blev det en full ständig chock och kaos. Man la sig i fosterställning i sängen och där blev man liggande några dagar. På kvällarna bad jag vår äldsta dotter att ligga mellan oss i sängen, jag tyckte det var så ensamt kallt och tomt. Evelina låg alltid där, enda sen hon föddes. Emelie som är 14 år tyckte först att det kändes dumt men gjorde som jag sa och det var nog en trygghet för henne också. Så låg vi i en veckas tid tills Emelie tyckte det räckte och ville ligga i sin egen säng. Det var mot min vilja som jag lät henne gå....

Evelina hade en Kittykudde som hon alltid hade och den fick snabbt en plats i vår säng. Jag klappar, omfamnar, pussar och luktar på den (fast den är tvättad ex antal gånger) och den finns med oss var vi än är.. På nått sätt så kan jag höra Evelina skratta till och säga ""har dom min kudde???""" på hennes glada käcka sätt och tycker nog det både är, lustigt och roligt. Vi köpte även en ny kudde till Evelina efter att hon gått bort, för den passade till henne så bra.
Hennes två dricksglas, ett med Kitty och ett med Pippi på står i skåpet med glasen. Det är ytterligare en av alla saker jag inte kan ta bort, och ingen får använda, dom ska bara finnas där om hon blir sugen på ett glas mjölk eller något.
Evelina älskade som sagt rosa och allt med Hellokitty på. Så på en av krokarna i hallen hänger hennes rosa jacka och Hellokitty keps,och nedanför står hennes käraste skor, ett par blommiga ballerinaskor som hon bara skulle ha på sig fast dom började bli för små, och ett par rosa gympaskor, som hon fick av Elias mamma i Lund och hon använde sen den dagen fast dom var lite stora. Den dagen hon kommer hem igen ska hennes kläder finnas på plats så hon känner sig välkommen hem.
Alla som träffade Evelina i Lund på avd 64, minns säkert när hon kom sjungande i korridoren i sin blommiga badkappa. Det var verkligen en härlig underbar syn att både höra och se denna glada flicka efter att hon hade varit och tagit ett härligt bad. Hon hade aldrig tid att vänta medan jag tvättade och gjorde i ordning efter oss ,utan skulle alltid gå i förväg både med och utan droppställning och ibland en eller två barbiedockor att bära på. Nu hänger hennes blommiga badkappa på dörren i bad rummet med sina uppvikta armar så att den passade henne och den luktar precis som Evelina lämnade den.

Ja det är bara några av väldigt många saker och minnen som finns i huset efter vår lilla fina tjej med det stora varma hjärtat som ville alla så väl....
.

Vår Ängel fyller 6 år

Älskade lilla fina Evelina.
Idag är det din 6 års dag och den får vi inte uppleva tillsammans. Det är måndag och det var på en måndag du föddes kl 05.54. Det är med stor sorg och smärta i mitt hjärta idag, som jag önskar dig en helt fantastisk födelsedag. Att inte få väcka dig på morgonen med sång och paket som vi alltid har gjort. Istället, idag köpte vi rosa rosor jag och Zack (hunden)och körde upp till din viloplats. Dina syskon var i skolan och din pappa jobbade, så det va bara jag och Zack. Vi hade tagit med oss en Nalle- Puh sagobok som vi läste i för dig. Zack satt bredvid och lyssnade han också, men han var lite orolig tyckte jag. Zack har bara fått följa med ett fåtal gånger för husdjur är inte välkomna där uppe, men jag tycker att dom också har rätt att hälsa på sin familjemedlem, som han saknar väldigt mycket...
Du fyller 6 år idag. Men i vårt minne kommer du att för alltid bara vara 4 1/2 år gammal och man kommer ständigt o undra hur du hade varit och sett ut om livet bara hade fått fortsätta så som det skall göra.
Varje dag tänker jag på dig min lilla flicka, tittar på alla foton vi har runt omkring oss och kan inte ta till mig att jag aldrig mer kommer att få ha dig i min famn, pussa dig och krama dig och aldrig mer få höra dig sjunga för mig. Inte få somna med dig bredvid mig i sängen , aldrig få höra dig skratta....

I kväll var dina syskon uppe och tände ljus hos dig och Mormor hade skickat blombud så vi passade på att lämna dom fina rosa blommorna till dig. Det känns så i mitt hjärta när jag ser dina syskon bredvid din sten. Det är hit vi måste gå för att ni alla ska få vara tillsammans, fast jag hoppas och tror att du är med oss vareviga dag.
Idag blev det tacos till middag och sen blev det en marängtårta med jordgubbar på precis så som du hade velat ha det....
Ikväll när mörkret faller så sänder vi upp en ufo-ballong till dig, och hoppas att du ser den. Du finns varje sekund i mitt hjärta och varje andetag jag tar är en smärta, att leva utan dig kommer inte att bli lätt men vi gör ett försök....
Älskar dig för evigt. Jag är en stolt änglamamma till den vackraste underbaraste änglaflickan i himlen.......


6 år!

Idag fyller vår fina flicka 6 år, hon älskade o fylla år, hon började alltid prata om det långt innan, om vilka som skulle komma på hennes kalas. Det var bland det sista jag pratade med henne om, timmarna innan hon dog, hennes 5-årsdag! Ett år o fyra månader har gått sen det ofattbara hände. Ångesten o sorgen håller ett bastant grepp om en, jag kan fortfarande inte fatta att hon är borta. Man lever i någon slags förnekelse... Behandlingarna som skulle döda leukemin o rädda henne till ett friskt liv, gjorde istället att hon dog, hennes kropp orkade inte ta emot allt gift..efter att ha sett sitt eget barn dö, är man nog så traumatiserad. Hon betydde allt för oss, som alla föräldrar känner för sina barn!.. Det känns ibland som om man blir spetsad av ett spjut, man får svårt o andas, en av alla biverkningar man får på köpet antar jag....Ibland funderar jag på vad hon själv tänkte om allting.... Jag va uppe på kyrkogården i morse, det är alltid med samma otäcka känsla man åker dit, det blir så påtagligt, det framkallar bara ilska o sorg, samtidigt vill man åka dit... På dagarna ser jag alla barn, många jämnåriga med Evelina cykla utanför vårat hus, många av dom ovetandes om att det bodde en flicka i det röda huset, som skulle cyklat med dom...Evelinafonden är uppe i otroliga 700 000 kr.. hoppas pengarna kan va till någon form av hjälp mot ondskan eller t ex att ta fram snällare cellgifter, eller en medicin som väcker upp cancerdöda...//Fagge//

Ca klockan 21.15 ikväll sände vi upp vår minnes ballong till Evelina. Den stack rakt upp sen över hus taket och vidare i riktning mot öllsjö till farmor och farfar sen svängde den till höger och skulle säkert vidare till Knäred och Evelinas mormor....

Vi fick låna en Ängel

Skulle varit första dagen....

Ja så kom den då... Evelinas allra första dag i skolan skulle det ha varit idag.
Jag skulle fått följa med mitt tredje barn till skolan på sin första skoldag.Förväntans full och lite spänd hade hon säkert varit.Kan tänka mig att hon hade varit väldigt bestämd vad hon skulle ha på sig denna dag och det hade blivit en ny rosa kitty klänning och tights ,och kanske ett spänne i sitt blonda silkes mjuka hår.
Vi skulle ha varit och inhandlat en alldeles ny skolväska som säkert skulle ha varit med Kitty på eller Prinsessorna.
Ja man kan inget annat än att spekulera i hur det skulle ha varit en dag som denna.
När fröken hade ropat upp namnen på barnen i klassen och Evelina stolt hade svarat JA jag är här. Att få se henne springa ut med kompisarna när klockan ringer ut för rast och äta sin första skol lunch.
Ja det är väl vad alla föräldrar vill uppleva och fram för allt vill alla barn få gå till skolan,lära sig läsa och skriva och få många nya kompisar..
Evelina som nu är i himlen fick aldrig uppleva sin första skoldag som hon hade sett fram emot sen tre års ålder. Istället fick hon uppleva allas värsta mardröm. Hon dog 4,5 år gammal. Fick lämna sina syskon och mamma och pappa här nere på jorden och ge sig av till någonting vi inte hade förberett henne på.
Himlen va något gamla människor va i,det visste hon.Så Evelina ville ej bli gammal för hon ville aldrig åka till himlen.........
Saknar dig så lilla prinsessan hur ska vi kunna leva ett helt liv utan dig???

Övergivna foppa tofflor....

Tänk vad ett par övergivna foppa tofflor kan såra en och få en att känna djup saknad och längtan. Dessa rosa Kitty foppa övergavs på lekplatsen på campingen i Göteborg,och varje gång jag gick förbi dom så tänkte jag att det kunde vara Evelinas....
Flickan som hade burit dom tidigare hade säkert fått så bråttom när hennes mamma och pappa ropat på henne att hon glömde ta på sig dom. Bråttom att få åka vidare på semestern eller kanske hem....
Just nu är det mycket tankar som sätter igång en och får en att må väldigt dåligt. Livet just nu är väldigt lik en berg och dal bana..ibland kittlande och mysigt till att plötsligt bli kusligt och skrämmande och man vill bara kliva av...

Har även fått veta att det är fler barn från avd 64 i Lund som har blivit änglar och gör nu sällskap med Evelina. Det är så tragiskt och det sliter verkligen upp ens sår hela tiden. Våra tankar går till föräldrarna som nu ska ta sig igenom samma helvete som vi,och fortfarande går igenom..
Har även fått en hjärte gripande berättelse bland kommentarerna på bloggen av en pappa som berättar om deras historia om hur det gick för deras dotter. Det är så skrämmande likt hur det gick för oss och vår Evelina . Man får verkligen veta hur obetydelsefull man är när det verkligen gäller och ens barn är så allvarligt sjuk. Det är bara läkarna som betyder något och deras ord och man står bara sidan om och ser på.
Tänk om livet kunde få vara så här lyckligt igen.......

Lite mera Thailand

">
Livet i havet........


Emelie & Mormor under palmerna



En promenad på en härlig starnd


Emelie och Ray på motorcykel tur hemma hos Ray


Aom Älskar Majs...........


Mamma tar en paus från värmen


Jonas letar fynd på stranden


Jag blickar ut på havet............


En promenad längs stranden är alltid skönt