På Möllegården

I lördags körde jag och mannen till Möllegården för att ha en återträff, med vi som mist-gruppen, tyvärr såvar det bara vi som kunde komma på träffen, men vi skulle även få möta den nya gruppen som var där nu.
Som vanligt är det med blandade känslor man sitter i bilen på väg dit, men vi vet att i slutänden så hjälper det oss. Vi hade en undran på vägen dit, om vi skulle få möta föräldrar som vi hade stött på tidigare under Evelinas sjukdomstid. Tankarna var många kan jag säga....

För en gångs skull hittade vi direkt dit och klev in i köket en stund innan utsatt tid, och det kändes ju bra . I köket hittade vi Jörgen som var i full gång med att förbereda den gemensamma lunchen, så det var bara att hjälpa till samtidigt som vi hann prata lite med honom.

Röster börjar höras på övervåningen och dom är nu på väg ner mot köket. Hjärtat slår några extra slag och man vet inte var man ska ta vägen. Vi är alla där för samma sak. Vi har mist ett barn. Men alla är vi så olika fast ändå så lika. Vi vet inte hur snart eller länge sen dom miste sitt barn och i vilken fas dom är i nu. Och dom djupa mötena på Möllegården sög verkligen musten ur en vill jag minnas.

Rysningar i kroppen när jag ser tre föräldrar som jag minns så väl från avd 64. Deras barn kom in samtidigt som Evelina blev sjuk och vi kämpade på tillsammans. Man kan se deras pojkar framför sig, några speciella minnen eller vad som helst, det känns som igår........... Jag minns speciellt pojken E som kom in sparkandes på julaftons- kvällen på sin nya sparkcykel (bilarmotiv) och i sin nya pyjamas med samma Bilar motiv. Ett av alla minnen från avd 64 och alla barnen............

Mötte även två andra föräldrapar som jag inte sett innan men som också varit i Lund med sina barn.
Den ena mamma var  Charlottes mamma som jag har läst om i en blogg http://charlottetjejen.blogg.se och hennes mamma har även läst min. Att få skriva av sig sina tankar, känslor och minnen hjälper en i sorgearbetet och hjälper även andra, precis som det hjälper mig att läsa andras bloggar med likasinnade berättelser .

Om man nu kan säga att det var trevligt att sitta där i köket och prata, fast det var under dessa tråkiga omständigheter som vi alla satt där idag, så var det trevligt.
Alla ville prata om sina barn, sjukdomen och andra fina minnen man mindes från sjukhuset mm. det är tunga samtal men dom behövs så väl. Man måste få prata om sina barn och sjukdomen då och då, annars släpper man aldrig ut något utan fyller bara på ondska och sorg.

När dom andra föräldrarna hade åkt så satte vi oss på övervåningen med kaffe och en enormt fin utsikt över möllan och åkrarna där. Lena och Erika som stannade kvar hos oss för lite samtal öppnade upp oss och fick fram våra känslor och var vi befinner oss idag och gav oss ord på vägen att gå vidare.
Det blev en tung dag men så behövlig för oss för att kunna ta nya tag och försöka ett tag till.

Som alla nog vet så är det mindre än en månad kvar tills julen är här. Julen som kunde få vara så gemytlig, härlig och efterlängtad......
Istället är den en vånda en fasa, något man önskade inte fanns. Julen är barnens och allt kring den.
Visst samlas man och har det fint tillsammans, men kan man inte göra det när som egentligen ??
Emelie och Joacim är stora nu och finner sig i att vi gör det så enkelt som möjligt för oss alla..
Dom saknar också sin lillasyster, och lider när dom ser all leksaksreklam på tv mm och i alla affärer.

Jag vet att nu låter jag bitter, men kan man vara något annat?

Seans med Terry Evans

Äntligen igår var det dax för seansen med Terry Evans i Helsingborg. Mamma och jag hade bokat biljetterna sen någon månad tillbaka och väntan har varit lång. Men igår var det dax.
Kan börja med att berätta att denna morgon vaknade jag 10.30 ( efter en natts jobb ) av att det luktade stekta champinjoner så starkt i sovrummet. Låg och lyssnade om Joacim var uppe och lagade mat och tyckte mig höra ett svagt fräsande i köket som om något stektes.Var tvungen att gå upp för att titta men köket var tomt och ingen hade varit där och stekt...??

Efter en god buffe i Hässleholm och ett besök hos min farmor på kyrkogården, där vi tände ljus för henne, så körde vi vidare till Helsingborg och Sundspärlan där seansen skulle hållas.

Dörrarna stängdes om en fullsatt lokal 3-400 minst och Terry kliver upp på scenen. Mamma och jag sitter på rad 9 och vid gången. Det blir knäpptyst och Terry börjar tala på engelska. Vid sin sida har han en som tolkar till svenska och dom är väldigt samspelta så alla förstår.
En halv timme in i seansen så kommer det ett barn gåendes i gången( bredvid oss ) fram och tillbaka. Han säger att barnet letar efter sin mamma och pappa. Terry frågar om någon mist sitt barn och pekar mot det håll vi sitter. Ett par framför oss räcker upp handen och får mikrofonen. Terry kan först inte se om det är en pojke eller flicka, men det dröjer inte länge förrän han ser en flicka . Paret framför hade mist sin son så han frågar om någon mist sin lilla dotter. Min hand lyfts och han säger ja, där är du, nu är jag rätt. Mikrofonen hamnar i min hand och hjärtat bankar i 190 och tårarna bränner innanför ögonen. Man får inte berätta något utan bara svara ja eller nej på hans påstående, men jag kan säga att det inte är lätt att få fram ett enda pip då hjärtat håller på att explodera, och tårarna rinner innan han ens har börjat.

Evelina berättar genom Terry :

Er bil är sönder och ni har problem med den och pappa svär, jävla bil nu igen.
Ja bilen har varit på verkstad 2 ggr den senaste månaden och Fagge svär och är trött på den. Bilen har även blivit utdömd och vi behöver byta.
Jag kände redan där att det var Evelina som var där med oss.
Han berättar att hon är en envis tjej precis som sin mamma ( ler )
Evelina säger: Medicinerna hjälpte inte,  det fanns inget ni mer kunde göra,  ni gjorde allt för mig.
Sluta klandra er själva och lev vidare, ni ska inte gråta mer....Hon säger att hon är med änglarna nu och har det bra.

Hon säger att vi måste byta telefon för den fungerar inte ?? hmm tänkte jag, men kom på att vi sagt upp hemtelefonen för någon vecka sedan och ingen kommer nu fram på den !!
Och Evelina har en låtsas mobil med sig, det gör ju inte orden mindre trovärdiga.

Evelina säger att jag kan bli ett bättre medium än Terry bara jag vågar satsa på det. Och jag kan erkänna att jag många gånger tänkt att jag velat gå en kurs i andlighet för att kunna få kontakt själv, och gärna då hos Terry i Fanhyttan.
När jag känner en närhet så ska jag våga tro på att det är så och inte inbillning som jag tror ofta. Hon finns där nära nära mig och viskar i mitt öra. Jag känner ofta kalla vindar smeka förbi men tror alltid att det är drag någonstans.
Terry säger att hon inte förstod att hon gick bort och att hon kan prata nu igen.?
Att hon inte var medveten om hur sjuk hon var och sista dygnet hade vi ingen kontakt direkt med henne  då hon mest var nersövd och senare i respirator för att kroppen skulle få chans att vila, så prata med oss kunde hon ju ej. Evelina hälsade speciellt till sin pappa. Hon älskar honom och det gjorde hon verkligen, dom hade så mycket bus för sig tillsammans.
Lite ledsamt att inte syskonen näms men hon gör säkert det nästa gång.

Evelina säger också att det är en himla massa skor hemma och Terry tolkar det som att jag har en massa skor. Men jag tolkar det som att just,  nu och nästan alltid står det 10 par skor innanför dörren och ser väldigt stökigt ut. Däribland står Evelinas egna rosa gymnastik skor och även hennes rosa jacka och rosa Kitty- keps hänger kvar i hallen.

Evelina nämner brev och lappar som lämnades i hennes kista och det fina hjärtat som hon tyckte om.
Och visst lades det brev och teckningar, gosedjur och annat hon gillade i kistan så det kan jag också förstå. Vid hennes bår hade vi ett stort rosa blomhjärta som hon nog menar.

Ja detta var lite av allt som Terry och Evelina förmedlade till  oss igår. Tyvärr så sviker minnet men brukar klarna mer om någon dag, det är så mycket att ta in och många känslor.
Jag tror på andevärlden och allt som finns där. Hemskt vore det annars om livet bara tar slut.
Detta får mig att må bättre ett tag och leva en stund till. Smärtan och sorgen och längtan efter Evelina försvinner inte, men tanken på att hon är med oss och hälsar på ibland gör allt lite lättare.

Jag har redan bokat en biljett till andra sidan, och allt är packat och klart. Det är bara det att man aldrig vet när resan avgår............

Vi möts igen

Vi fortsätter insamlingen..........

Hej
Det är så fantastiskt att det fortfarande är dom som köper våra änglar. I form av halsband, armband och nyckel ring och örhängen finns dessa fina änglar.

Vi är den mest insamlade privat personen till barn cancer fonden och det är med er hjälp och Evelinas mormor som gör detta möjligt. Det är med värme och stolthet jag säger detta. Det är en härlig känsla för det gör mig starkare och jag vet att Evelina är en högt älskad och saknad liten flicka av många., så vi gör allt vi kan för att hjälpa så andra barn får leva ett lyckligt liv, som alla borde få göra.
Tack för att ni hjälper...........<3 p="p">
Sätter in några bilder på begäran hur smyckena kan se ut.

Armbanden kan fås med änglar i dom flesta färger 150 kr  

Nyckel ringen finns i ett få tal med olika änglar 100 kr

Halsbands ängeln fins i alla de färger och former och storlekar  100 kr

Armbanden är i en storlek men elastiska