Så va det dax för kalas igen och nu är det Emelies tur. Igår lördag hade vi släkten här för att fira Emelies 15 års dag några dagar för tidigt,hon fyller nämligen den 2 februari.
Jag gjorde varm smörgåstårta i all enkelhet men det blev gott och allt hade gått åt när dom sista gästerna gick vid 22. Sen var det önskat prinsess tårta så det blev det också,en rosa och en med vit marsipan och den slank också ner men blev för mycket kvar som jag har gått och små ätit på hela dagen (suck). Jag är så svag för alla sötsaker tyvärr..
Emelie verkar i alla fall nöjd och belåten med paket mm och det är vi glada för.
I lördags när Emelie och jag var hos Evelina blev vi djupt sårade av synen som möttes oss. Dom hade varit där och klippt träd och buskar men slarvigt plockat undan efter sig,men det värsta va att dom hade kört med någon slags bil rakt över Evelinas viloplats där kistan är ner sänkt och det kändes väldigt respektlöst mot oss. Det va ju så till och med Emelie reagerade över det och tyckte det kändes obehagligt. Vi har ju inte själva velat gå eller stå på denna plats utan varit väldigt noga med var vi sätter fötterna. Jag har i alla fall skrivit ett mail och skickat till församlingen så jag hoppas på ett svar och en ursäkt så småningom.
Ville bara förtydliga mig i mitt skrivande här på bloggen. Det är här jag ger utrymme för min sorg och mina känslor och hur livet går vidare. Ibland kanske lite väl mycket men det är väl så jag känner just i den skrivande stund eller har burit på några dagar. Jag älskar mina barn precis lika mycket alla tre och är tacksam för det vi har idag. Men jag känner att jag inte alltid orkar vara den roliga förstående mamman och är ofta sur och bitter,men det finns bra och fina dagar också. Jag ställer upp för mina barn och finns för dom vareviga sekund när helst dom behöver mig och nästan vad dom än behöver och vill ha. Men det finns stunder då jag undrar Vem tar hand om mig?? Att bära detta med sig vareviga dag timme minut och sekund det tar på ens krafter. Att man sen ska jobba heltid endast natt och ha ett fungerande hem med träningar ,egna aktiviteter och hålla rent hus det kan ibland få bägaren att rinna över.
Jag hörde att sorge arbetet tar i bästa fall 4-7 år och där det kommer att gå upp och ner ganska mycket under den tiden,och just nu går det både upp och ner.
Jag vet att jag tycker väldigt synd om mig själv och det med all rätt. Jag tycker inte om att må som jag gör och inte veta från dag till dag hur det ska vara.
Jag vet att Emelie och Joacim vet hur mycket dom betyder för mig och att jag älskar dom oändligt mycket,och att jag finns här så länge det är meningen att jag ska finnas här. Även om jag ofta skriver om min saknad till minstingen och deras lilla syster så är det ju för dom jag lever idag.
Nästa helg är det dax för Emelies lag att spela usm igen och nu är det steg 4 och som vi har äran att arrangera här i Kristianstads arena. det är alltid kul att gå på handboll och när det är så här viktiga matcher är det väldigt nervöst och spännande. Men tjejerna är ju hur bra som helst så vi kan snart börja ladda för steg 5 tror jag.
