söndag 30 januari 2011

Emelie fyller 15 år



Så va det dax för kalas igen och nu är det Emelies tur. Igår lördag hade vi släkten här för att fira Emelies 15 års dag några dagar för tidigt,hon fyller nämligen den 2 februari.
Jag gjorde varm smörgåstårta i all enkelhet men det blev gott och allt hade gått åt när dom sista gästerna gick vid 22. Sen var det önskat prinsess tårta så det blev det också,en rosa och en med vit marsipan och den slank också ner men blev för mycket kvar som jag har gått och små ätit på hela dagen (suck). Jag är så svag för alla sötsaker tyvärr..
Emelie verkar i alla fall nöjd och belåten med paket mm och det är vi glada för.

I lördags när Emelie och jag var hos Evelina blev vi djupt sårade av synen som möttes oss. Dom hade varit där och klippt träd och buskar men slarvigt plockat undan efter sig,men det värsta va att dom hade kört med någon slags bil rakt över Evelinas viloplats där kistan är ner sänkt och det kändes väldigt respektlöst mot oss. Det va ju så till och med Emelie reagerade över det och tyckte det kändes obehagligt. Vi har ju inte själva velat gå eller stå på denna plats utan varit väldigt noga med var vi sätter fötterna. Jag har i alla fall skrivit ett mail och skickat till församlingen så jag hoppas på ett svar och en ursäkt så småningom.

Ville bara förtydliga mig i mitt skrivande här på bloggen. Det är här jag ger utrymme för min sorg och mina känslor och hur livet går vidare. Ibland kanske lite väl mycket men det är väl så jag känner just i den skrivande stund eller har burit på några dagar. Jag älskar mina barn precis lika mycket alla tre och är tacksam för det vi har idag. Men jag känner att jag inte alltid orkar vara den roliga förstående mamman och är ofta sur och bitter,men det finns bra och fina dagar också. Jag ställer upp för mina barn och finns för dom vareviga sekund när helst dom behöver mig och nästan vad dom än behöver och vill ha. Men det finns stunder då jag undrar Vem tar hand om mig?? Att bära detta med sig vareviga dag timme minut och sekund det tar på ens krafter. Att man sen ska jobba heltid endast natt och ha ett fungerande hem med träningar ,egna aktiviteter och hålla rent hus det kan ibland få bägaren att rinna över.
Jag hörde att sorge arbetet tar i bästa fall 4-7 år och där det kommer att gå upp och ner ganska mycket under den tiden,och just nu går det både upp och ner.
Jag vet att jag tycker väldigt synd om mig själv och det med all rätt. Jag tycker inte om att må som jag gör och inte veta från dag till dag hur det ska vara.
Jag vet att Emelie och Joacim vet hur mycket dom betyder för mig och att jag älskar dom oändligt mycket,och att jag finns här så länge det är meningen att jag ska finnas här. Även om jag ofta skriver om min saknad till minstingen och deras lilla syster så är det ju för dom jag lever idag.

Nästa helg är det dax för Emelies lag att spela usm igen och nu är det steg 4 och som vi har äran att arrangera här i Kristianstads arena. det är alltid kul att gå på handboll och när det är så här viktiga matcher är det väldigt nervöst och spännande. Men tjejerna är ju hur bra som helst så vi kan snart börja ladda för steg 5 tror jag.

6 kommentarer:

  1. Anna Rosensköld31 januari 2011 10:38

    Jag tycker inte du behöver känna dåligt samvete för att du inte skriver så mycket om ditt umgänge och kärlek till dina stora barn. Du skriver ju inte för att andra ska tycka och tänka, utan för din egen skull. Jag följer din blogg och kan inte förstå, men leva mig in i hur du har det.

    SvaraRadera
  2. Älskade Cilla <3
    Du skall INTE be om ursäkt för något eller vad du gör.Jag sa till dig sist vi såga att jag gilla din blogg. Jag tänker ofta på er alla men blir ledsen om någon har tyckt ditt skrivade.Jag menar vi som känner dig vet att du/Ni älskar alla era tre barn, det gör man väl som förälder?! Nä bry dig inte fortsätt som du gjort bara det hjälper dig.Dem säger att det hjälper att parat om det & det gör det men ibland kan det vara skönt att få skriva det istället. Vi är alla olika. Med all respekt.
    Kram på er<3 <3 <3

    Mia

    SvaraRadera
  3. Tycker också att det var respektlöst av dem. Kan inte heller gå på eller Adriàns grav, går alltid runt. Inte bara Adriàns utan alla gravar. Lär Gabriel att man ska gå i "mittgången" mellan gravarna när vi är på kyrkogården. Det var bra att du skickade mail till dem. Styrkekramar.

    SvaraRadera
  4. Men fy vad dåligt att köra över graven så, man måste visa respekt!! Skulle man nu råka göra ett misstag rättar man väl till det efter sig!! Hur har det gått har du/ni fått någon ursäkt? Tycker inte heller du skall ha dåligt smavete över att du inte skriver så mkt om de andra barnen. Jag tror alla förstår hur mkt du älskar alla dina barn, men när man förlorar ett barn blir ju fokuset på sorgen och på det barnet. Jag lider så med er som förlorade lilla Evelina!! Kramar!!

    SvaraRadera
  5. Den sorg man har efter att ha förlorat någon man älskar är bottenlös. Det är inte konstigt att man mår dåligt långa perioder. Önskvärt vore att alla fattar att det är det sista man vill. Man tar alla chanser för att bli av med de svåra känslorna, en "ventil" som skrivande i en blogg ger stor lättnad kan jag intyga. Och just därför är det som står där inte så muntert. Jag har pratat med min son i livet om mina behov av att skriva, han vet att jag älskar honom lika mycket som mitt änglabarn. Den vetskapen räcker för mig, och jag orkar inte bry mig om vad andra tycker, fast jag kanske borde.

    Vad tråkigt att de kört över Evelinas viloplats. Vi skulle också känt oss kränkta, och liksom ni vill vi inte kliva över någons viloplats.
    Ta hand om dig Cilla, att leva "vanligt" liv i dagens samhälle tar mycket energi, har man dessutom sådan sorg som din så är det inte konstigt att energin tar helt slut.

    Jag tror inte att jag träffat din Emile, men vill önska henne grattis på födelsedagen, lite i efterskott.
    Kram Nera

    SvaraRadera
  6. Jag har aldrig tänkt på det innan, men vi går också runt graven. Det gör vi antagligen helt automatiskt utan att tänka på det. Bra att du skickade in ett klagomål. Och hoppas du får en ursäkt.
    Jag förstår precis hur du känner det. Vem tar hand om mig? Att skriva av sig är en bra ventil och du får tillbaka en del genom kommentarerna där läsarna känner igen sig i det du skriver.
    Kramar

    SvaraRadera