tisdag 29 mars 2011

Om att vara storasyster och storebror till en ängel......


Har haft svårt att läsa av hur våra båda andra barn mår. Dom har ständigt fina kompisar omkring sig och hittar på en massa saker. Jag har väl trott ,eller rättare sagt hoppats att dom mår bra och att livet fungerade för dom. Men efter hand som dagarna och dom senaste veckorna har passerat har en varningsklocka börjat ringa hos oss.
När Evelina blev sjuk och vi mer eller mindre bodde på avd 64 i Lund så fick våra andra barn klara sig mer eller mindre själva, fast med stor upp backning av farmor och farfar. Dom skötte både skola och handbollsträning exemplariskt och vi var så tacksamma att vi kunde koncentrera oss på Evelina, och hennes sjukdom fast samvetet gnagde att vi inte kunde vara hemma hos dem. I efterhand är vi så glada att vi båda ändå spenderade dessa sista 6 månader med Evelina vareviga dag, och syskonen hälsade på så ofta dom kunde.
Men hur mår dom då egentligen??

Grabben är extremt skoltrött och tar studenten till sommaren, och vi försöker planera allt roligt som ska hända kring det.
Han har tröttnat på allt vad träning heter och är inte inspirerad till att ta körkort precis heller, utan det är datan som är hans "flickvän" (som han själv säger). Han ser fram emot studentresan dom ska göra nu i maj och balen och självaste studenten, men annars ser man ingen direkt glädje i honom längre. Han brukar sprudla av rolig energi och även ibland lite för mycket.
För ett tag sen kom han själv och pratade lite om att han verkligen inte mår så bra, han känner sig deprimerad men vet ej själv över vad. Jag frågade om det hade med Evelina att göra, om sorgen hunnit ifatt honom om han nu inte släpper ut den som vi gör. Han vet inte. Det är så svårt att hantera detta och inte själv veta vad man ska säga och göra för att kunna hjälpa. Så här vill vi verkligen inte se honom, kanske behöver vi göra något. I dag var han och jag inne i stan och köpte kostym och hyrde smoking och det var inte billigt precis men det är det så klart värt, och han såg lite glad ut efter en mor och son stund.

Storasyster då, vad händer med henne och vad har hon för tankar egentligen??
Hon är 15 år och går och läser inför konfirmation nu i maj. Hon gör nog det mest för att alla andra gör det, för någon större tro om någon Gud finns det inte hos oss längre, men däremot på ett liv efter döden och ett återseende med dom man älskar.
Konfirmationen river upp både det ena och det andra. Idag kom hon hem och berättade att dom hade pratat om döden och att hon fått gå ut för hon blev jätteledsen, och att nästa gång ska dom besöka en begravningsbyrå..
Hon har set detta på så nära håll, hon har sett sin egen syster ligga alldeles kall, blek och alldeles förändrad och varit med om en begravning.
Jag har sagt till henne att det är bra att gråta och få ut allt man känner, även om det gör enormt ont. Hon säger att hon gärna vill prata och berätta om sin lillasyster men hon bara gråter hela tiden då. Det känns som om hon har förträngt sanningen lite och att den har hunnit ikapp henne nu. Jag tycker det är hemskt att se henne så ledsen och otröstlig, men detta är vårt liv nu.
Annars är hon fullt aktiv med sin handboll och väldigt duktig i skolan och sköter allt exemplariskt. Ständigt fina vänner omkring sig och alltid något på gång. Hon har verkat så glad, även om tonårshumöret visar sig titt som tätt...
Hennes handbollslag Kristianstad Handboll F96 spelade USM final i helgen som gick och dom hamnade på en 4e plats av alla lagen i vårt land. Inte illa,verkligen bra jobbat av tjejerna. I April ger sig laget iväg på en veckas träningsläger i Prag och det ser hon väldigt mycket fram emot.
Sen har vi den kommande konfirmationen som är den 14 Maj, alltså 5 dagar efter Evelinas bortgång för 2 år sedan.
Tankarna kring denna dag har spökat i huvudet ett tag nu, och det känns värre ju närmare vi kommer, så man försöker ha att göra hela tiden för att få tankarna på annat håll.
Hur resten av vårt liv kommer att se ut vet vi tack och lov inte , men en sak vet jag, att jag vill se mina andra barn leva ett lycligt liv och att jag älskar dom enormt mycket, ni betyder allt.
Med detta ville jag bara säga att livet går vidare hur ont det än gör, och det är bara vi själva som kan bestämma hur det ska levas.

Älskar er alla / Mamma

tisdag 22 mars 2011

EN MILJON ! ! !

Oj nu är miljonen nådd. Det är helt otroligt att insamlingen har blivit så stor.
På min mammas begäran vill hon att insamlingen ska fortsätta så länge änglarna lever vidare....
Evelina vill säkert också att vi fortsätter. Hon hjälpte till att göra änglar på sjukhuset i Lund med en annan mamma som också säljer, och hon tyckte dom var så fina.

Så vi kör vidare med insamlingen så länge ni vill..För änglar finns alltid




söndag 20 mars 2011

Avsked...men ändå tillsammans




Det var ett tag sen jag skrev senast, men det finns ju inte så mycket att tillägga än att dagarna rullar på och ibland är det OK medan andra dagar är fruktansvärda. Det syns ju inte utan på oss hur vi mår invändigt och kanske tur är det, för vem vill se en blödande människa hela tiden........???
De senaste veckorna på jobbet har känts bättre, och energin positiv för det mesta och det finns säkert en förklaring till det, men det känns skönt när även den biten funkar.
Har även kommit igång med träningen i veckan som gick och det har känts helt rätt och skönt efteråt, nu inväntar jag bara lite snabba resultat så att jag blir peppad att fortsätta.
Jag har även varit nere på Evelinas dagis för att hämta hem änglarna som dom har varit så hjälpsamma med att sälja. jag har skjutit upp det länge att gå dit och hade bestämt mig för att göra det lite senare en eftermiddag när där inte var så många barn kvar. Så tog jag mod till mig och gick dit äntligen, utanför möter jag en mamma med sina två barn varav det ena gick tillsammans med Evelina, och han säger till mig ( som barn gör ) Vem ska du hämta ?? Jag fann mig snabbt och sa att jag inte skulle hämta någon utan bara gå in och prata med fröknarna. Jag kunde ana en lidande blick i mamman som jag vill ska veta att jag verkligen inte tog illa upp...barn är ju så spontana och så ska det vara. Kände mig fortfarande stark och gick in och växlade några ord och hämtade änglarna. Tittade mot väggen där jag visste att foto och ljus på Evelina tidigare funnits och blev så glad och berörd av att se att det fortfarande fanns kvar och att hon fortfarande får vara kvar på dagis. Slängde en blick mot Evelinas krok där hon hängde av sig kläderna och där stod ju så klart ett annat namn nu. Jag lämnade dagis och stängde och låste grinden kanske för allra sista gången.....väl ute brast allt och tårarna rullade längs kinderna. Men konstigt vore väl annars. .. Tack Helgedals förskola för all hjälp, med att ha sålt Evelina-änglar till förmån för barncancerfonden.

Som alla kan se så är det inte långt kvar till miljonen på Evelinas insamling, det är fantastiskt och berörande. Hade det inte varit för Evelina och Evelinas mormor och alla ni som köpt en ängel så hade forskningen inte haft denna miljonen att rädda andra barn........Jag finner inga ord.......Tack för att ni finns

I helgen har vi varit på Möllegården för ett sista möte med våra nya vänner från " Vi som mistgruppen ". Underbara människor som vi fått lära känna och dela med oss av varandras erfarenheter kring sjukdomstiden och livet efter, vi skulle bara ha träffats under andra omständigheter....
Även Lena och Erika som håller i mötena är två underbara o varma personer som har lett oss genom dom mest galnaste sakerna till att både få skratta och gråta ut. Tack för denna tiden och hoppas på ett återseende.
Tiden på Möllegården har både varit svår o jobbig, men ändå helande och givit oss en hel del att bära med oss i vårt sorgearbete, genom livet som faktiskt måste gå vidare hur tungt det än känns vissa dagar.. Från dagen då jag steg in genom dörren på Möllegården första gången och mötte dom andra föräldrarna (som blev mer eller mindre en chock) tills igår när jag stängde den dörren för kanske sista gången, så känner jag mig ändå en bit på vägen i mitt nya annorlunda liv och aningen starkare.
Som avslutning på denna träff skulle vi ha med oss något som vi förknippade med att leva vidare......??!!
Jag satt i torsdagskväll och gjorde ett bildspel med foton på Evelina från liten till större och från frisk till sjuk. Jag lade sen till fin musik från Shirley Clamp, Sonja Alden, Ted Gärdestad och Peter Le Marc som alla skrivit så mycket fin musik och berör mig mycket. Det blev välbemött och alla blev mycket berörda av att se vår fina flicka och det är ju det jag/vi vill, att hela världen ska få veta/se vad vi har mist som den jä...la sjukdomen tog ifrån oss.....men trots allt så är det Evelina som får oss att leva vidare och därför ville vi dela med oss av detta bildspel på vår fina flicka och hennes syskon.

Vi har bestämt med dom andra föräldrarna att vi skall hålla kontakten, och att ses i sommar. Jag tror det är viktigt för oss alla, vi har mycket gemensamt och alla förstår och känner likadant. Vill även säga Tack till er, tack för att ni har lyssnat på oss, ställt frågor, tröstat och bara funnits där och låtit oss få vara dom vi är idag. Ni finns i våra hjärtan....:`-)

Vi närmar oss 2 årsdagen av Evelinas bortgång och det gör ständigt ont att tänka på det...2 år sedan vi sågs, 2 år sedan jag fick krama henne och hålla hennes lilla hand och säga hur mycket jag älskar henne då hon fortfarande var medveten om allt vi sa och gjorde.....