tisdag 29 mars 2011

Om att vara storasyster och storebror till en ängel......


Har haft svårt att läsa av hur våra båda andra barn mår. Dom har ständigt fina kompisar omkring sig och hittar på en massa saker. Jag har väl trott ,eller rättare sagt hoppats att dom mår bra och att livet fungerade för dom. Men efter hand som dagarna och dom senaste veckorna har passerat har en varningsklocka börjat ringa hos oss.
När Evelina blev sjuk och vi mer eller mindre bodde på avd 64 i Lund så fick våra andra barn klara sig mer eller mindre själva, fast med stor upp backning av farmor och farfar. Dom skötte både skola och handbollsträning exemplariskt och vi var så tacksamma att vi kunde koncentrera oss på Evelina, och hennes sjukdom fast samvetet gnagde att vi inte kunde vara hemma hos dem. I efterhand är vi så glada att vi båda ändå spenderade dessa sista 6 månader med Evelina vareviga dag, och syskonen hälsade på så ofta dom kunde.
Men hur mår dom då egentligen??

Grabben är extremt skoltrött och tar studenten till sommaren, och vi försöker planera allt roligt som ska hända kring det.
Han har tröttnat på allt vad träning heter och är inte inspirerad till att ta körkort precis heller, utan det är datan som är hans "flickvän" (som han själv säger). Han ser fram emot studentresan dom ska göra nu i maj och balen och självaste studenten, men annars ser man ingen direkt glädje i honom längre. Han brukar sprudla av rolig energi och även ibland lite för mycket.
För ett tag sen kom han själv och pratade lite om att han verkligen inte mår så bra, han känner sig deprimerad men vet ej själv över vad. Jag frågade om det hade med Evelina att göra, om sorgen hunnit ifatt honom om han nu inte släpper ut den som vi gör. Han vet inte. Det är så svårt att hantera detta och inte själv veta vad man ska säga och göra för att kunna hjälpa. Så här vill vi verkligen inte se honom, kanske behöver vi göra något. I dag var han och jag inne i stan och köpte kostym och hyrde smoking och det var inte billigt precis men det är det så klart värt, och han såg lite glad ut efter en mor och son stund.

Storasyster då, vad händer med henne och vad har hon för tankar egentligen??
Hon är 15 år och går och läser inför konfirmation nu i maj. Hon gör nog det mest för att alla andra gör det, för någon större tro om någon Gud finns det inte hos oss längre, men däremot på ett liv efter döden och ett återseende med dom man älskar.
Konfirmationen river upp både det ena och det andra. Idag kom hon hem och berättade att dom hade pratat om döden och att hon fått gå ut för hon blev jätteledsen, och att nästa gång ska dom besöka en begravningsbyrå..
Hon har set detta på så nära håll, hon har sett sin egen syster ligga alldeles kall, blek och alldeles förändrad och varit med om en begravning.
Jag har sagt till henne att det är bra att gråta och få ut allt man känner, även om det gör enormt ont. Hon säger att hon gärna vill prata och berätta om sin lillasyster men hon bara gråter hela tiden då. Det känns som om hon har förträngt sanningen lite och att den har hunnit ikapp henne nu. Jag tycker det är hemskt att se henne så ledsen och otröstlig, men detta är vårt liv nu.
Annars är hon fullt aktiv med sin handboll och väldigt duktig i skolan och sköter allt exemplariskt. Ständigt fina vänner omkring sig och alltid något på gång. Hon har verkat så glad, även om tonårshumöret visar sig titt som tätt...
Hennes handbollslag Kristianstad Handboll F96 spelade USM final i helgen som gick och dom hamnade på en 4e plats av alla lagen i vårt land. Inte illa,verkligen bra jobbat av tjejerna. I April ger sig laget iväg på en veckas träningsläger i Prag och det ser hon väldigt mycket fram emot.
Sen har vi den kommande konfirmationen som är den 14 Maj, alltså 5 dagar efter Evelinas bortgång för 2 år sedan.
Tankarna kring denna dag har spökat i huvudet ett tag nu, och det känns värre ju närmare vi kommer, så man försöker ha att göra hela tiden för att få tankarna på annat håll.
Hur resten av vårt liv kommer att se ut vet vi tack och lov inte , men en sak vet jag, att jag vill se mina andra barn leva ett lycligt liv och att jag älskar dom enormt mycket, ni betyder allt.
Med detta ville jag bara säga att livet går vidare hur ont det än gör, och det är bara vi själva som kan bestämma hur det ska levas.

Älskar er alla / Mamma

4 kommentarer:

  1. en annan mamma30 mars 2011 12:44

    Tänk vad mycket hjälp man kan få genom denna nya värld som öppnats. Bloggarnas värld.
    Så skönt att se att man inte är ensam om att famla sig vidare genom det som kallas liv när en älskad familjemedlem inte fick vara med längre.
    Man tar sig igenom dagar. Har svårt att fungera men gör så gott man kan. Ser inte alltid hur de andra i familjen mår, eller kanske man inte orkar se.
    Ber en bön till en gud man inte längre tror på att låta oss gå ganska helskinnade genom detta.
    Vet att det aldrig mera kan bli BRA, men hoppas ändå att "tiden läker sår", litegrann....

    SvaraRadera
  2. Elisabet Roslund30 mars 2011 18:21

    Som mamma känner jag så väl igen mig i allt detta. Man försöker att vara stark, trots sin fruktansvärda situation. Man ska hjälpa sina barn att inte "falla". trösta och finnas tillhands. Fösöka se allt positivt som finns runtomkring. Det gör så ont när man inte räcker till. Man orkar inte se sina andra barn ledsna, förtvivlade och uppgivna.
    Men det är klart att frågorna är många hos dem. Tankarna snurrar givetvis i deras huvud också. Dom saknar ett syskon, vi saknar ett barn.
    Kram/Elisabet

    SvaraRadera
  3. Det är nog normalt att sorgen hos syskonen visar sig på ett annat sätt än hos oss eller kommer efter hand. Jag kan se ungefär samma trend hos Kittys syskon. Dom försöker leva som vanligt men så dyker det upp händelser som plockar fram det tråkiga som hänt och då visar dom det på de mest oväntade sätt. Kittys ena syster har fått fibromyalgi och hon svimmar stup i ett. Och läkarna hittar inget fel. Den andra systern har en fullt pågående depression.Hoppas ni har det någorlunda bra trots allt tråkigt som hänt och händer. Kram

    SvaraRadera
  4. Nicklas skulle tagit studenten till sommaren...Jag har pratat med många föräldrar till Nicklas kompisar den senaste tiden. Föräldrarna klagar på att killarna bara spelar dataspel, är trötta och vet inte vad de ska göra efter studenten. Tjejerna spelar inte dataspel men sitter mycket vid datorn, facebook och dylikt, också trötta. Men självklart funderar man på hur sorgen drabbar syskon. Nicklas storebror tappade minst hälften av sitt tjocka hår under Nicklas sjukdomstid. Läkarna kunde inte hitta något fel på honom förutom sorgen. Kram

    SvaraRadera