Idag firar vi Emelie

Då har vi firat Emelies 14 års dag idag,inte klokt va tiden går och så stor hon har blivit.Det va första gången vi alla va samlade sen Evelinas begravning och hon fattades oss.Kusinerna Alva och Aom lekte på Evelinas rum och skrattade och hade roligt.Det känns verkligen i hjärtat och det är svårt att veta hur man ska låta dom leka där eller inte.Jag vet att Evelina är med dom på rummet och är säkert ledsen över att inte finnas med på riktigt men samtidigt tror jag hon tycker det är super kul att dom är där inne och leker med hennes saker.Det är 9 månader sedan det hördes barn skratt och stoj från det rummet men det känns ändå skönt att få höra det ibland. Emelie fick pengar som hon ska spara till en ny mobil (fast hon egentligen inte behöver nån ny tycker vi)och kläder,parfym,och smycke sånt som 14 åringar vill ha tror jag.Hon fyller inte förräns på tisdag så då ska vi fira henne själva med lite paket och god mat.

Tänker endel på en pojke och hans familj som jag följer på bloggen,dom har en väldigt kämpig tid nu och tyvärr finns det inte mer hjälp att ge honom.Jag tänker på att få ett besked som dom fick "att dom har gjort allt dom kan och det finns ingen hjälp utan bara att vänta på att sitt barn ska gå bort" eller att mista sitt barn på det sätt vi gjorde.Nej inget sätt är självklart rätt men undrar om jag hade klarat att veta att hon inte skulle få mer hjälp utan vi skulle missta henne eller tro att nu får hon all hjälp med transplantation strålning och cellgifter nu ska hon botas men så tar det bara några timmar så är hon allvarligt mycket sjukare!!!?? Vi hann inte ta något riktigt farväl och förbereda henne på att hon skulle lämna oss det kanske är en nackdel och nu en ständig plåga.
Kände nu att inlägget inte blev som jag menade riktigt men kan inte säga med ord vad jag känner och menar riktigt...............................
Vill passa på att tack min vän Shukrie som jag jobbade med när jag jobbade dag( för 2år sedan) och som jag mötte på parkeringen i fredags morse och vi kramades och hon beklagade och gav mig så mycket kloka ord på vägen ,och jag tog dom åt mig.

Önskar du kom i mina drömmar

Håller man på att förlora greppet??

Dag in dag ut,varje dag ser lika dan ut.Går till jobbet utan någon större inspiration och gör vad man ska och inte mer.Somnar på morgonen och sover till sen efter middag för man har ingen flicka att hämta på dagis längre. Tårar tårar tårar i massor varje kväll i ensamheten. Tänker och tänker hela tiden ,varför varför?? Så himla ofattbart och obegripligt,hur kunde detta hända oss??
Små gnabbas om obetydliga saker,det som inte görs idag har jag hela livet på mig att göra.Har olika syn ibland på vad som är viktigt egentligen,inget är viktigt för mig längra faktiskt allt är betydelse löst.Känner mig svag ledsen och otillräcklig för mina barn.har en tonnårs flicka som tycker livet är toppen och jag har lite svårt att hänga med i hennes tempo.Jag är väldigt glad att hon mår bra och ständigt har något roligt på gång ,men jag skulle vilja att jag orkade lite mer.
Sonen snart 18 och bor i källaren.Han mår bra så länge han får mat,sitta vid datan och ha alla sina kompisar runt om sig.
Man behövs inte på samma sätt som man gjorde för Evelina.Evelina skulle växa upp precis som sina syskon och sakta växa ifrån oss.Inte brutalt ryckas ifrån oss vid 4 års ålder.
Va hos psykologen idag och jag känner att det verkligen behövs att ha någon utomstående att prata med och hon vet precis hur hon ska gräva för att få riktiga svar .Hon får en att gråta men det ska ju ut för att man sakta ska må bättre förhoppningsvis.
Håller på att måla om nere i källaren för att ha något att göra och vill ha lite för nyelse.När jag har något att hålla på med så känns inte smärtan så stor men den finns hela tiden där ändå.Jag kommer aldrig att förstå så länge jag lever....?

Idag tänder vi ett ljus

Idag tänder vi ett Ljus för Jennifer 1år av saknad av denna glädjespridande tjej som bara fick bli 14 år gammal. Många kramar och tankar skänker vi hennes fina familj extra mycket denna dag.


Någonstans finns en bro mellan himlen och vår jord...

Just på vår sida om himlen finns en alldeles särskild plats, Regnbågens bro.

Då ett barn, som stått oss särskilt nära i livet, till sist dör, börjar det sin vandring till Regnbågens Bro.

Därbortom, väntar grönskande ängar och böljande kullar på våra älskade barn, där de kan springa och leka tillsammans. Där finns gott om mat, vatten och solsken som håller våra barn varma och nöjda.

Alla de barn som varit sjuka återfår sin hälsa och styrka. De som varit skadade eller trasiga, görs hela och starka igen, just sådana vi minns dem i våra drömmar om dagar i en tid som gått.

Våra barn är lyckliga och nöjda men, ändå fattas något, alla känner de saknaden efter någon särskilt utvald, någon de lämnat efter sig. De springer alla omkring tills den dag kommer då en av dem hastigt stannar upp, för att skåda bort i fjärran... Dennes blick är spänd och uppmärksam, iver och otålighet får dennes kropp att skälva. Plötsligt störtar barnet iväg från gruppen, flyger över det gröna gräset så fort dennes ben bär vårt barn, allt snabbare och snabbare...

DU har blivit upptäckt och när du och ditt älskade barn möts, kastar ni er om varandra i outsäglig lycka, för att aldrig mer skiljas åt. Överlycklig kastar sig barnet i våran famn medan din varma hand åter smeker barnets älskade kind och ännu en gång ser du in i dessa vackra ögon, som så länge saknats i ditt liv, men alltid funnits i ditt hjärta.

Tillsammans vandrar ni sedan över Regnbågens Bro...för att aldrig mer skiljas åt.

okänd författare
________________________________________

Längtan....

Längtar dagarna igenom att ibland tror man att man börjar bli galen. Att en längtan efter någon kan vara så stark att man mår så dåligt. Evelina har fått sällskap av en liten prins som heter Filip och jag vet att hon kommer att passa honom som sin egen lillebror.(Hon ville gärna bli storasyster sa hon)Tänker på Filips mamma och pappa och bror som nu ska behöva gå igenom samma helvete som vi,ingen ska behöva göra det.
Jag längtar efter henne när man möter andra glada barn skuttande i snön eller i affären,hör andra föräldra förklara något eller till och med skälla på sina barn och tänker att dom ska vara rädda om det som dom har,en dag kan det vara försent.
Jag har min dator inne på Evelinas skrivbord och sitter ofta här inne och bara tittar på allt och tänker och längtar. På skrvbordet har hon ritat med tushpenna både gubbar och lite konst och det kan man bara låta vara kvar.På väggen hänger en typ anslagstavla med bilder på prinsessan så klart och dikterna jag fick om breven från himlen. Ikväll tände jag ljuset på skrivbordet (som alltid) och satt och tittade rakt in i Evelinas fina ögon och gulliga leende och tårarna kom när jag sa till henne "förlåt mig min fina flicka för att jag inte kunde rädda dig,jag har varit en dålig mamma" (känns så ibland i alla fall).Jag forsatte titta in i hennes så blå ögon och fick se att fotot sakta började kasa ner ???? jag blev först så förvånad men sen log jag och tänkte ,hon är här hos mig och vill tala om att hon ser och hör mig. Kan det vara så egentligen?..
BILDEN PÅ EVELINA SOM JAG PRATADE MED SOM KASADE NER

Joacim och Emelie,Evelinas två underbara syskon som vi inte får glömma bort.Dom kämpar på i skolan och med sin idrott och har varit så enormt duktiga med allt under hela denna perioden.Från det att Evelina blev sjuk och vi mer eller mindre flyttade ner till Avd 64 tills idag 8 månader efter Evelinas bortgång. Dom sörjer på sitt sätt och tänker säkert mycket på sin söta syster som inte fick komma hem igen.Det är tur att dom är starka när vi inte är det. En sak vi alla har gemensamt är den enorma längtan efter att allt ska va som innan....................................

Tankar....

Snön faller så sakta,det börjar skymma ute och här från Evelinas fönster ser allt så vackert och ro fyllt ut. Ena dagen efter den andra försvinner och man är en stund närmare att åter förenas med min älskade fina flicka. Man börjar så sakta förstå att hon inte kommer tillbaka till oss,men man slutar aldrig hoppas ändå.Vem är det som bestämmer när ens liv är slut och varför har ingen kommit på hur man väcker upp de döda? Allt annat onödigt som ex alla finneser som det finns på en mobil telefon det lyckas man med,men det som verkligen betyder något och finns en mening med det kan ingen lösa inte än i alla fall.
Det går inte många minuter utan att Evelina är i ens tankar.Man undrar vad hon gör just nu, har hon det bra utan oss? Vi lär oss så sakta leva livet vidare men nån inre lycka känner man inte.Saknaden av vår minsting är så stor.Alla hennes kluriga frågor på allting här i livet och alla hennes kloka svar på allting.Ibland kan man samtala med sig själv i tankarna och låtsas att det är Evelina som svarar och man hör hennes röst så verkligt och ser hennes så söta ansikte så tydligt och jag hoppas att det alltid kommer att få va så att det inte försvinner och minnena av henne suddas ut,det skulle vara det hemskaste som kan hända nu.
Vill att hennes rum ska bli ett fint minnes och ängel rum för att vi alltid ska kunna gå in där och känna Evelinas närvaro.Jag vet bara inte riktigt hur vi vill ha det men det växer kanske så sakta fram några ideer om det. Även då kan jag höra Evelinas överväldiga utrop " åh va fint! ska jag ha det på mitt rum?." Det va sådan hon va,så otroligt tacksam för allt man gjorde med och för henne och det behövde inte vara något stort eller speciellt,utan det va det lilla hon blev så glad över.
Vad ska vi ta oss till utan dig Evelina?? Jag önskar du kunde ge mig ett av dina kloka svar nu. Det knyter sig i halsen och tårarna rinner som så många gånger förr och jag känner mig alldeles tom inombords....jag längtar så efter dig lilla hjärtat