onsdag 6 januari 2010

Tankar....

Snön faller så sakta,det börjar skymma ute och här från Evelinas fönster ser allt så vackert och ro fyllt ut. Ena dagen efter den andra försvinner och man är en stund närmare att åter förenas med min älskade fina flicka. Man börjar så sakta förstå att hon inte kommer tillbaka till oss,men man slutar aldrig hoppas ändå.Vem är det som bestämmer när ens liv är slut och varför har ingen kommit på hur man väcker upp de döda? Allt annat onödigt som ex alla finneser som det finns på en mobil telefon det lyckas man med,men det som verkligen betyder något och finns en mening med det kan ingen lösa inte än i alla fall.
Det går inte många minuter utan att Evelina är i ens tankar.Man undrar vad hon gör just nu, har hon det bra utan oss? Vi lär oss så sakta leva livet vidare men nån inre lycka känner man inte.Saknaden av vår minsting är så stor.Alla hennes kluriga frågor på allting här i livet och alla hennes kloka svar på allting.Ibland kan man samtala med sig själv i tankarna och låtsas att det är Evelina som svarar och man hör hennes röst så verkligt och ser hennes så söta ansikte så tydligt och jag hoppas att det alltid kommer att få va så att det inte försvinner och minnena av henne suddas ut,det skulle vara det hemskaste som kan hända nu.
Vill att hennes rum ska bli ett fint minnes och ängel rum för att vi alltid ska kunna gå in där och känna Evelinas närvaro.Jag vet bara inte riktigt hur vi vill ha det men det växer kanske så sakta fram några ideer om det. Även då kan jag höra Evelinas överväldiga utrop " åh va fint! ska jag ha det på mitt rum?." Det va sådan hon va,så otroligt tacksam för allt man gjorde med och för henne och det behövde inte vara något stort eller speciellt,utan det va det lilla hon blev så glad över.
Vad ska vi ta oss till utan dig Evelina?? Jag önskar du kunde ge mig ett av dina kloka svar nu. Det knyter sig i halsen och tårarna rinner som så många gånger förr och jag känner mig alldeles tom inombords....jag längtar så efter dig lilla hjärtat

5 kommentarer:

  1. Hej vännen tårarna rinner när man läser allt fint ni skriver om er underbara lilla Evelina hon är en stolt liten ängel som har så underbara föräldrar som dig o fagge. Många kramar till er hela fam Annika, Lasse , Frida

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men det ni skriver berör en mycket. Man blir lika tårögd varje gång. Måste vara en fruktansvärd sorg att mista sitt barn. Tack för att ni fortfarande delar med er av ert liv.
    Många styrkekramar Maria.S

    SvaraRadera
  3. Elizabeth o Sebastian7 januari 2010 10:22

    cilla !
    Tänk så lika våra tankar är , bara skillnaden att min grabb dog för 12 år sen ,men så fort högtiden e här el något kul ska inträffa e jag tillbaka på ruta ett SAKNADEN E FÖRJÄVLIG !
    Önskade jag kunde ge dig tröst , el en värmande kram o säga att det blir snart bra ..
    Men tyvärr så enkelt är det inte det vet vi alla som fått utstå denna smärta att förlora vårt barn .
    Tankarna är många hur man ska göra med allt som blir kvar efter man förlorat sin älskade flicka el pojke men allt får ta sin tid , jag flyttade 2 gg och var gång tog jag med mig Tonys jacka o stövlar o ställde i hallen , kan säga det tog ett bra tag innan jag kunde ta bort dom sakerna , sen efer låååång tid bestämde jag mig för att köpa en fin kamfortkoffert stilig o fin där la ja alla speciella saker kläder , teckningar mm o denna brukar jag öppna o titta, känna , lukta o minnas .. för vissa låter detta kanske tokigt men det känns bra för mig ..
    Vet att du och Fagge hittar ert sätt men som sagt TIDEN den som styr allt /// 1000 kramar från oss till er

    SvaraRadera
  4. Fint inlägg och fina kommentarer. Jag kan bara säga att jag tänker på er. Hälsning Robban

    SvaraRadera
  5. Sänder en varm kram och tanke till er. Låt det ta sin tid med att bestämma vad ni gör med Evelinas saker... följ det som känns rätt för er. Tycker ni är fantastiska med allt ni redan gör i Evelinas minne!
    Önskar er all styrka!
    Isa mamma till Evelina 2001-2004

    SvaraRadera