fredag 22 januari 2010

Håller man på att förlora greppet??

Dag in dag ut,varje dag ser lika dan ut.Går till jobbet utan någon större inspiration och gör vad man ska och inte mer.Somnar på morgonen och sover till sen efter middag för man har ingen flicka att hämta på dagis längre. Tårar tårar tårar i massor varje kväll i ensamheten. Tänker och tänker hela tiden ,varför varför?? Så himla ofattbart och obegripligt,hur kunde detta hända oss??
Små gnabbas om obetydliga saker,det som inte görs idag har jag hela livet på mig att göra.Har olika syn ibland på vad som är viktigt egentligen,inget är viktigt för mig längra faktiskt allt är betydelse löst.Känner mig svag ledsen och otillräcklig för mina barn.har en tonnårs flicka som tycker livet är toppen och jag har lite svårt att hänga med i hennes tempo.Jag är väldigt glad att hon mår bra och ständigt har något roligt på gång ,men jag skulle vilja att jag orkade lite mer.
Sonen snart 18 och bor i källaren.Han mår bra så länge han får mat,sitta vid datan och ha alla sina kompisar runt om sig.
Man behövs inte på samma sätt som man gjorde för Evelina.Evelina skulle växa upp precis som sina syskon och sakta växa ifrån oss.Inte brutalt ryckas ifrån oss vid 4 års ålder.
Va hos psykologen idag och jag känner att det verkligen behövs att ha någon utomstående att prata med och hon vet precis hur hon ska gräva för att få riktiga svar .Hon får en att gråta men det ska ju ut för att man sakta ska må bättre förhoppningsvis.
Håller på att måla om nere i källaren för att ha något att göra och vill ha lite för nyelse.När jag har något att hålla på med så känns inte smärtan så stor men den finns hela tiden där ändå.Jag kommer aldrig att förstå så länge jag lever....?

9 kommentarer:

  1. Jag lider verkligen med dig och vet hur du känner dig, jag känner precis likadant.
    Hur kunnde detta ske, vårat barn som vi gett allt och varit så nära under denna svåra tid , helt plötsligt är det bara borta. Smärtan blir aldrig mindre, man lever bara för att ännu en dag har gått och för att det har blivit ämmu en dag mindre till vi får möta våra änglar igen. Jag ger min styrka och kärlek till dig och hoppas att du kan få dagarna att gå, inte kanske lättare men med vetskapen att ni kommer att träffas igen.

    Mvh Tobias pappa till min underbara ängel Adrian.

    SvaraRadera
  2. Jag kan inte veta hur du känner men jag hoppas att du kämpar vidare. Du är duktig som söker hjälp utifrån...en mycket god insikt.....många många styrkekramar Agneta

    SvaraRadera
  3. Uch Cilla, mina tårar rinner när jag läser idag med. Förstår lite hur det känns med tomheten.Man har så många frågor & svaren kommer aldrig känns det som.Helt rätt du har 2 underbara barn till.Det är svårt att hänga med fast att man inte lever i djup sorg kan jag säga, så det måste vara ännu jobbigare för Er.Hoppas att psykologen kan hjälpa dig att finna lite ro.Du är en stark kvinna Cilla, du fixar detta även om du inte känner det så nu.

    Många varma kramar til ER
    Mia med familj

    SvaraRadera
  4. Anna Rosensköld26 januari 2010 10:51

    Så lika vi har tänkte jag när jag läste idag. Sonens snart 18 bor också i källaren. Jag målar trappan ner just nu, för att skingra tankar. 15-åringen har fullt med sina vänner. Men där tar likheten slut. Vår lille Oscar överlever nog cancern. Det gjorde inte er lilla och det gör mig så väldigt ont. Jag tänker ofta på Evelina. Jag hoppas Cilla att du hittar något som glädja dig lite. Bara att ha tonårsbarn som inte behöver en, är en sitution som man ska vänja sig vid.

    SvaraRadera
  5. Hej på er.
    Vi vill skicka en hälsning till er och ge så mycket tröst vi bara kan. Vår egen erfarenhet i sådana här ofattbara lägen som ni befinner er i är att faktiskt tillåta sig att må riktigt riktigt dåligt. Ibland kan man kanske känna en stress över att det aldrig går över och kämpar för att komma tillbaka. Låt det ta den tid det behöver. En annan erfarenhet är att alla sörjer olika och det enda man kan göra är att tillåta varandra att göra det. Vi önskar er allt gott. MVH Heléne Thomas Milla Milou.

    SvaraRadera
  6. Kan bara skicka mina tankar till er - skulle vilja kunnat göra så mycket mer.
    Sitter med en väldigt fin ängel som Evelinas mormor gjort - köpte den idag.
    Varma kramar till er från Yvonne

    SvaraRadera
  7. jag finner inga ord till din nderbara vackra lilla tös! Hon är en ängel! Har läst igenom bloggen och gråtit och snyftat och det gör så jävla ont att du misst denna lilla underbara flicka! Folk säger att tiden läker alla sår, ren jävla bullshjit, men såren mattas till stora obehagliga ärr som hela tiden gör en månind om det vackra man förlorat! alla mina tankar finns hos dig ikväll! och din vackra lilla flicka! Brevet du fick var så otroligt vackert så jag finner inga ord! Du och din dotter finns i mina tankar!

    SvaraRadera
  8. Jag hoppas det var OK att jag skrev om er i min blogg och hänvisade till Lilla Evelinas insamling? ( http://blondiies.blogg.se/2010/january/tararna-rinner-som-bara-den.html) Om du vill så plockar jag ner inlägget!
    TÄnker på er!
    Blondiie

    SvaraRadera
  9. Detta är det sorligaste jag läst/sett i hela mitt liv, jag lovar. Vill också skrika, VARFÖR. Denna fina lilla fyraåring. När mina tårar slutar dränka mina ögon tror jag kommer att se livet mera. Det tackar jag för. Lycka till med det fortsatta sorgearbetet. Tycker bara så synd om er.

    hittade hit via annasanatomi.blogspot.com ,som är bekanta.

    SvaraRadera