onsdag 9 november 2011

Om sorgen


November månad....mörkt och ruggigt ute.
Tänk om allt hade fått vara annorlunda, tänk om den dagen aldrig hade hänt....
Vad förstår ett barn ?? Just 4 år fyllda, och älskar livet....
Vad vet man om hur det ska kännas att mista sin lillasyster och dotter ?? Endast 4 år gammal.....

Det är nu 3 år sedan Evelina blev sjuk och allt förändrades för oss...
Det är 2,5 år sedan hon lämnade oss för att möta något vi inte vet något om,,,vi bara hoppas att det är något fint....
Människor omkring oss, familj och vänner kan säkert tycka att 2,5 år är en lång tid och nu bör allt gå åt rätt håll igen...
Men för oss är det som om det hände för 2,5 minut sedan.....
På näthinnan finns bilden kvar av Evelina som vi såg henne sista gången.....och den är oerhört plågsam.
I huvudet hör man hennes gulliga röst, alla frågor och våra försök till svar.....men minnet börjar svaja och viktiga stunder vi hade tillsammans minns jag ej klart längre och det gör mig både ledsen och rädd..........

Svårt att sätta ord på känslan och alla tankarna man har dagligen.....
Det är ganska lätt att bli bitter på allt och gå helt in i sig själv och sorgen....
Det är inte normalt att ens barn ska lämna en och det blir en helt ny upplevelse för syskon och föräldrar att ta sig igenom och att försöka leva med......

Åren går ändå....det kommer alltid ett sommarlov.....det blir alltid en jul......men lika mycket som alla andra gläds åt detta är det en oerhört svår tid för oss andra, som finns kvar att ta oss igenom.........

Man vill inget hellre än att gå vidare .....att kunna glädjas åt något igen och att det ska finnas ett lugn i själen....men hur och när ??
Jag kan nog uppfattas som en sur och egoistisk person idag.......... men att bli så enormt lurad på livet, kan bara skada en......

Egentligen är jag en ganska omtänksam person som vill göra alla andra till lags och sätter mig själv åt sidan......men ibland känns det som om den bästa delen av mig följde med Evelina till himlen......

5 kommentarer:

  1. Älskade Cilla !
    Ja känner så igen dina ord , bitterhet , ilska ,frustrationen och alla dessa tårar och om om igen VARFÖR !
    Tyvärr tror jag att detta tillhör bearbetningen av sorgen ...
    Alla som känner dig vet vilken fin människa du är ingen begär att du ska glömma , det är bara en lite stund sen du förlorade det finaste ! er rikedom er skatt det som vi föräldrar skulle kunna gå i döden för ...
    Jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska finna glädjen lyckan igen , jag vet att din älskade Evelina finns runt er var dag ..
    Många varma kramar till dig

    SvaraRadera
  2. Kära Cilla....det gör ont i hela mitt hjärta när jag läser och tårarna rinner.Jag har följt din blogg länge,men sällan kommenterat...för jag vet inte vad jag ska skriva!Finns väl inga ord heller för den delen som gör det lättare..KRAM////Marie i Bäckaskog

    SvaraRadera
  3. Ingen kan förstå detta om man inte själv gått igenom en sån sak. Du e inte alls sur o egoistisk!! Bara goa Cilla som vi vill ha precis som du är, du behöver aldrig göra om dig eller tänka i de banorna, vi finns för dig alltid oavsett solsken eller regn. Kram Marie

    SvaraRadera
  4. Våra barn tog en del av oss med sig till himlen. Det kan jag hålla med om. Och den delen har förändrat vår personlighet. Men du är säkert fortfarande Cilla med massor av empati och omtanke. Den egoistiska biten som vi har fått kan vara ett sätt att överleva eller använder vi oss av egoism för att det är bra att vara lite egoistisk. (Tänka på sig själv en smula)
    Kram Gertie

    SvaraRadera
  5. För att kunna gå vidare i livet efter att det svåraste har drabbat en människa så måste man få tänka på sig själv och handla därefter för att kunna orka/fortsätta sitt liv. Det anser jag inte är egoism utan en nödvändighet. Och du kära Cilla är en mycket omtänksam och god människa!
    Ta hand om dig
    Kram

    SvaraRadera