På Möllegården

I lördags körde jag och mannen till Möllegården för att ha en återträff, med vi som mist-gruppen, tyvärr såvar det bara vi som kunde komma på träffen, men vi skulle även få möta den nya gruppen som var där nu.
Som vanligt är det med blandade känslor man sitter i bilen på väg dit, men vi vet att i slutänden så hjälper det oss. Vi hade en undran på vägen dit, om vi skulle få möta föräldrar som vi hade stött på tidigare under Evelinas sjukdomstid. Tankarna var många kan jag säga....

För en gångs skull hittade vi direkt dit och klev in i köket en stund innan utsatt tid, och det kändes ju bra . I köket hittade vi Jörgen som var i full gång med att förbereda den gemensamma lunchen, så det var bara att hjälpa till samtidigt som vi hann prata lite med honom.

Röster börjar höras på övervåningen och dom är nu på väg ner mot köket. Hjärtat slår några extra slag och man vet inte var man ska ta vägen. Vi är alla där för samma sak. Vi har mist ett barn. Men alla är vi så olika fast ändå så lika. Vi vet inte hur snart eller länge sen dom miste sitt barn och i vilken fas dom är i nu. Och dom djupa mötena på Möllegården sög verkligen musten ur en vill jag minnas.

Rysningar i kroppen när jag ser tre föräldrar som jag minns så väl från avd 64. Deras barn kom in samtidigt som Evelina blev sjuk och vi kämpade på tillsammans. Man kan se deras pojkar framför sig, några speciella minnen eller vad som helst, det känns som igår........... Jag minns speciellt pojken E som kom in sparkandes på julaftons- kvällen på sin nya sparkcykel (bilarmotiv) och i sin nya pyjamas med samma Bilar motiv. Ett av alla minnen från avd 64 och alla barnen............

Mötte även två andra föräldrapar som jag inte sett innan men som också varit i Lund med sina barn.
Den ena mamma var  Charlottes mamma som jag har läst om i en blogg http://charlottetjejen.blogg.se och hennes mamma har även läst min. Att få skriva av sig sina tankar, känslor och minnen hjälper en i sorgearbetet och hjälper även andra, precis som det hjälper mig att läsa andras bloggar med likasinnade berättelser .

Om man nu kan säga att det var trevligt att sitta där i köket och prata, fast det var under dessa tråkiga omständigheter som vi alla satt där idag, så var det trevligt.
Alla ville prata om sina barn, sjukdomen och andra fina minnen man mindes från sjukhuset mm. det är tunga samtal men dom behövs så väl. Man måste få prata om sina barn och sjukdomen då och då, annars släpper man aldrig ut något utan fyller bara på ondska och sorg.

När dom andra föräldrarna hade åkt så satte vi oss på övervåningen med kaffe och en enormt fin utsikt över möllan och åkrarna där. Lena och Erika som stannade kvar hos oss för lite samtal öppnade upp oss och fick fram våra känslor och var vi befinner oss idag och gav oss ord på vägen att gå vidare.
Det blev en tung dag men så behövlig för oss för att kunna ta nya tag och försöka ett tag till.

Som alla nog vet så är det mindre än en månad kvar tills julen är här. Julen som kunde få vara så gemytlig, härlig och efterlängtad......
Istället är den en vånda en fasa, något man önskade inte fanns. Julen är barnens och allt kring den.
Visst samlas man och har det fint tillsammans, men kan man inte göra det när som egentligen ??
Emelie och Joacim är stora nu och finner sig i att vi gör det så enkelt som möjligt för oss alla..
Dom saknar också sin lillasyster, och lider när dom ser all leksaksreklam på tv mm och i alla affärer.

Jag vet att nu låter jag bitter, men kan man vara något annat?