Idag var det en minnesdag för alla dom barn som förlorade kampen mot cancern förra året och bland dom finns vår fina flicka Evelina.
Det har varit en manifestation på Sergelstorg i Stockholm och Evelinas faster Inger var där och tittade. Hon berättade att det var ett väldigt fint och minnesfullt ögonblick (men väldigt sorgset) att se alla dessa tomma stolar som dom hade radat upp.Dom tomma stolarna skulle symbolisera alla barn som får cancer varje år och dom stolarna som det stod ett ljus på va dom barnen som inte hade klarat kampen mot cancern. Det fanns lappar på stolarna med om det var en flicka eller pojke, åldern när dom blev sjuka/eller gick bort och vilken sjukdom dom hade.
På Evelinas stol stod det Flicka 4 år Akut Lymfatisk Leukemi...........
Kan till lägga att vi uppskattar all uppmärksamhet Evelina får på olika sätt i media mm. Alla kan se vilken underbar flicka hon var och vilken otrolig liten kämpe,men lyckades inte besegra cancern.Hennes minne lever vidare och hon kommer alltid att finnas i våra hjärtan och vara djupt saknad och älskad av oss, sin familj.
Och alla pengar som ni har skänkt till hennes minnesfond kommer säkert att hjälpa många barn till bättre chans att överleva cancern,så sluta inte bidra alla pengar behövs..
Så fint....
SvaraRaderaKraftfulla bilder på stolarna som säger mer än tusen ord. Gripande bild på Evelina i helsides annonsen i Metro. Hälsn /Lars
SvaraRaderaVilken fin tjej! Blir såååå ledsen att läkarna in sweden inte håller............åhh kolla hennes ögon hon verkar helt underbar.. min mamma o pappa är i himlen;( så dom tar hand om henne...) kramar Wilma och Linus mamma
SvaraRaderaVi fick också låna en ängel i 18 år.Vår flicka Emilia som dog i en rattfyllerikrasch med 2 skotrar inblandade i byn Parkalompolo.Mina tårar rinner när jag ser er flicka och ni skriver vänlig att hennes namn betydde det.Vår flicka var ock¨å alltid vänlig och våra tankar finns hos henne varje dag.Kramar Åsa
SvaraRaderaHej...
SvaraRaderaJag vet inte riktigt hur jag halkade in på er fina sida men jag har suttit länge och läst om er fruktansvärda situation. Tårarna rinner i strida strömmar. Jag förlorade min lillasyster Helén i cancer. Det var 14 år sedan den 6:e februari men det känns som igår. Tiden stannar, minnet bleknar aldrig. Man lär sig att leva med smärtan men jag tror aldrig att det någonsin kommer att kännas länge sedan vår famij drabbades av denna katastrof. Lyckligtvis blir de svarta, mörka, outhärdliga dagarna färre och färre med tiden och de dagar då man kan hitta ett guldkorn att hålla fast vid blir fler och fler men det går aldrig över, tiden läker inga sår. Min mamma som tog detta fruktansvärt hårt har sedan några år skaffat sig en häst, vilket hon säkert inte gjort annars och hon säjer att det är helande för henne att umgås med djur. Hon har även köpt en häst till min dotter och de har nu detta tillsammans och umgås nästan varje dag. Jag tror det är med viss baktanke från min mammas sida. Det ger nog henne tröst i vardagen. Jag hoppas och önskar att även ni så småning om kommer att kunna hitta små guldkorn i er vardag som gör en och annan dag lättare att ta sig igenom och att livet bjuder på nya vägar som gör det uthärdligt att leva igen men jag förstår att det känns långt borta just nu...
Många kramar till er och er familj från Heléns storasyster Linda