söndag 21 februari 2010

Vi som mist träff



Så kom dagen då vi äntligen skulle få åka på "Vi som mist träff" och möta andra drabbade föräldrar, men egentligen skulle vi inte höra hemma där alls och ingen annan heller.
Det var med mycket känslor man satt i bilen denna snöiga lördags morgon, man både ville dit och inte. Jag var mycket rädd för detta mötet, det skulle göra så ont det visste man redan innan.

När vi väl anlände(30 minuter försenat)och klev in i köket på Möllegården och såg dom andra föräldrarna så kom redan då dom första tårarna. Vi var alla där av samma anledning, vi har alla misst ett älskat barn. Dom som höll i mötet, Lena Fagéus (präst o psykoterapeut) och Erika Sinander(uttryckande konstterapeut) samt hustomten Jörgen från föreningen var mycket mjuka trevliga och förstående och man kände ett förtroende för dom ganska snabbt.
Vi tog en kopp kaffe och små pratade om normala saker, för jag kallar inte det särskilt normalt att prata om sitt barn som gått bort, för det ska ingen behöva göra.
Sen började själva terapin och samtalen och det har varit den tyngsta dagen på mycket länge. Otroligt mycket tårar för mig hela tiden, jag kunde inte ens berätta om min fina flicka till en början , och inte Fagge heller, vi kunde inte hålla tårarna tillbaka, det var grymt jobbigt. Efter en stund när man hört på de andras oerhört gripande berättelser om sina barn, så ville man få berätta hur det egentligen gick till när Evelina lämnade oss. Det var många enormt starka ögonblick, t ex när vi alla mammor o pappor skulle visa upp varsin medhavd sak och berätta om just vad det tinget betydde för oss och sen lägga det i mitten(vi satt i en cirkel), det var mycket starkt och ögonblick vi aldrig glömmer..
Dagen var lång men gick ändå ganska fort, och plötsligt var det kväll och mötet var slut. Man hade fått träffa nya fina människor som gått samma fasansfulla öde till mötes som vi(alla har dom mött ondskan) och alla förstod vad man sa och man kände igen sig i vad andra sa och kände.
Jag tror och hoppas att man funnit nya vänner, vi förstår varandra, som egentligen ingen annan gör. Det var en lärorik dag och nu ska allt sjunka in och förhoppningsvis hjälpa oss att kunna leva för dagen.

5 kommentarer:

  1. Hej, oerhört fin läsning, ni gör helt rätt att åka på sådana samtalsdagar. Peter!

    SvaraRadera
  2. Så bra att ni åkte iväg! Det har hjälpt oss väldigt mycket att gå i en sån grupp (trots att det "bara" var två vanliga föräldrar som höll i gruppen, ej utbildade). Just det att få träffa andra i samma sits är oerhört givande. Ingen annan kan ju förstå.. Nu har det gått fem år och vi har haft vår sista träff, det känns lite tomt men man är betydligt starkare än i början och kan med stapplande steg gå vidare på egna ben. Med vissa kommer man nog ha kontakt med framöver.
    Hoppas att det kommer ge er mycket stöd!
    Kram Isa med Evelina 2001-2004

    SvaraRadera
  3. Cilla O Fagge !!
    Vad jag beundrar er styrka ,trots er nyliga förlust av er Älskade dotter ...
    många kramar från mig

    SvaraRadera
  4. Jag tror att sorgesamtal i olika former, är väldigt bra o en hjälp o ta sig igenom den vidriga saknaden. Fin blogg /kram från Lise

    SvaraRadera
  5. Cilla & Fagge. Vad stolt jag är över er att ni åkte dit!!! Jätte bra!!! Nu i efterhand så känner ni nog att det va bra att göra detta. Alltid skönt att prata med folk som varit med om samma sak. För hur skall dem som inte mist förstå. Dem vet ju inte riktigt vad det är, men däremot kan dem försöka förstå & finnas tillhands (vilket är mycket värt det med).

    Bamse kramar

    Mia Felle´s mamma

    SvaraRadera