lördag 6 mars 2010

Det var en gång......






En liten flicka kom till världen måndagen den 6 september 2004. Det va en mycket speciell flicka, det visste vi när vi såg henne för första gången. Hon va den sötaste och mildaste lilla flicka som man kan tänka sig och hon älskade att ha fått komma till världen
.
Den lilla flickan lärde sig att krypa och gå som alla små barn gör ,och en helt ny värld öppnade sig för henne.Nyfiken på allt tog hon sig fram till sina mål,det va en envis liten dam.Ganska tidigt märkte vi att du gillade att dansa och sjunga.Gärna inför publik gjorde du små uppträden till allas glädje

Redan som liten bebis va du med på alla festliga tillställningar som dina föräldrar skulle vara med på,och det fanns alltid en trygg famn där du kunde finna ro.

Du började på dagis och tyckte det va toppen och fick många nya lek kompisar.Du tyckte det va riktigt roligt att leka med dockor och duka fram fika till dom.
Du va även en liten konstnär,du fann tidigt en tjusning i att måla och kladda med färger och nu pryder dina tavlor vårt hem.

När du va 2 år gammal skulle du ut och flyga för första gången,och som allting med dig så gick även det bra.Du va i Turkiet och satt under parasollet och åt "pipps" för bada va inte din grej.

Vi spenderade en hel del tid i stugan i Bergkvara som va ett av dina smultron ställen.Du tyckte det va toppen att få springa omkring och bara vara den underbara flicka som du är.

När du hade fyllt 3 år så bar det iväg på din andra resa som va till Cypern.Nu hade du växt till dig lite och kunde njuta av baden lite mer, men satt gärna fortfarande under parasollet och åt "pipps". Du va alltid så lätt att ha med dig var vi än skulle och blev man av med dig för en stund så visste man att du satt längst fram och lyssnade på musiken.

Du fyllde 4 år och nu började du bli en stor liten tjej.Du hade många kompisar på dagis och alltid fullt upp med dina lekar.Du hade börjat prata om när du skulle börja skolan ,hur kul det skulle bli. Du ville göra allt som din syskon gjorde.Du skulle spela handboll hade du också bestämt,i flickor-04.


Dagen efter du fyllt 4 år åkte du bussen med din Mormor hem.det va en stor upplevelse för dig att åka buss och alldeles själv med mormor.Du satt som ett ljus och tittade ut och åt dit godis.Bussen började plötsligt att stanna på alla hållplatser men ingen steg av.Mormor började ana att hennes lilla flicka låg bakom detta och frågade om du satt och tryckte på knappen?? Du sa: Det kanske jag gör

Så kom dagen då vi fick det hemska beskedet att vår lilla flicka hade en allvarlig sjukdom.Men som vår goa tös du är så va du så stark trots allt du fick utstå.Vi hade många fina stunder tillsammans när vi lekte, målade tavlor, pysslade pärplattor eller bara låg och såg en av dina favorit filmer tätt tillsammans.Du blev allas entertainer och allas HelloKItty tjej. När vi fick vara hemma i vårt hus tillsammans hela familjen,då va du lycklig. Ibland va du ute och hoppade på studsmattan eller lekte i din lekstuga,eller va din inne på ditt rum och lekte med dina barbie.Du njöt av att få vara hemma och förstod inte hur sjuk du va.



Vi ville bara att du skulle bli frisk och allt skulle bli som vanligt igen.Vi ville göra allt för dig,ge dig allt.Du fick allt du ville ha och all den kärlek du ville ha,men det räckte inte för att göra dig frisk.Att se dig ligga där med slangar överallt och folk som springer runt och håller på med dig hela tiden.Att bara sitta där och SE och inte kunna göra ett enda dugg för dig,det va det svåraste. Jag ville byta plats med dig i denna stund och hade gjort det utan att tveka om det bara hade gått.

Vi förlorade dig,vår familj blev sönder splittrad...
Vi alla har så många fina minnen med dig som vi kommer att bevara resten av våra liv.Från den dagen du föddes den 6 september klockan 05.54 en måndag morgon 2004 så visste vi att du var speciell..du va en ängel till låns och den 9 maj 2009 kallades du hem till dom andra änglarna. Vi är så glada för att just du blev vår lilla flicka men önskar så innerligt att tiden med dig hade blivit så mycket längre.
En annan sak som också va speciell med dig som bara du visste men vi anade.Det va att du Var en prinsessa och det visste du hela tiden..

Älskar dig i eveighet vår fina flicka

8 kommentarer:

  1. Elisabet Roslund7 mars 2010 20:14

    Så otroligt fint skrivet.......så otroligt stolt och nöjd Evelina känner sig på den plats hon finns idag. Att få ha upplevt allt hon har tillsammans med sin familj, även om tiden blev kort. Nu finns hon, väntande på er en dag..........fast ha inte för bråttom, hon väntar, hon har det bra.
    Kram/Elisabet

    SvaraRadera
  2. Så otroligt fint skrivet! Jag har läst er blogg väldigt länge nu och lider med er varje gång jag öppnar upp sidan och ser er söta flicka pryda bloggens framsida. Hoppas ni har det bra trots allt hemsk som hänt er. Vi är många som tänker på er. Kram Emelie

    SvaraRadera
  3. SÅ jätte fint skrivet Cilla Evelina är stolt över sina underbara föräldrar o syskon många styrke kramar Annika Lasse Frida.

    SvaraRadera
  4. Tack för att vi fick ta del av den fina sagan om Evelina. Mina barn delade sin dagistid med Evelina. De har mycket funderingar och tankar om allt som hänt er prinsessa och pratar ofta om henne. Alla fina bilder i bloggen hjälper dem att minnas.

    Varma hälsningar/ Rosvall

    SvaraRadera
  5. Tänk att Evelina fick vara i en familj med så mycket kärlek omkring sej!

    SvaraRadera
  6. Vad fint du skriver!!! Blir så rörd varje gång jag är här och läser!
    Kram från Camilla i Ängelholm (Barbros sambos Leifs dotter...hängde du med!?)

    SvaraRadera
  7. Så fint skrivit!!! Roligt samtidigt som det är väldigt ledsamt att läsa. Kommer ihåg när Evelina kom. En kopia av Emelie. Emilia har många fina minnen med Evelina som vi pratar ofta om. Emilia har köpt en ängel som hon skall lägga på graven om bara snön ville försvinna. Nu ville hon lägga en filt där för Evelina måste ju frysa nu mamma. Ja tänk att dessa små barn har sina tankar, så speciella.
    Bamse kramar

    Mia Felle´s mamma

    SvaraRadera
  8. Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.


    För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.


    Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
    Men din tid till Sammansmältningen är så kort varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.


    Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att det hjälper dem över sorgen sedan.


    Så låt det få bli som du vill, sa vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.


    Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge hade önskat. Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dagen han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från evigheten.
    Men har du inte väldigt kort tid kvar? Viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken.


    Tiden är kort, men glädjen stor, svarade den gamla, gamla själen. Och fastän mamman inte hörde deras samtal väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte oss själva ens.


    Allt kommer tillslut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.


    Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes han också. Ja den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.


    Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin och måste lyda.


    För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg som den gamla, gamla själen hade förutsagt.


    Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den.


    Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott."


    Peter Pohl
    "Jag saknar dig, Jag saknar dig."

    Läste denna fina dikt och tänkte på Er lilla prinsessa.

    Kram Agneta

    SvaraRadera