Om att göra förändringar i livet..

När Evelina levde så såg vardagen och livet ut på ett vis och förändrades inte särskilt mycket från dag till dag. Men man va lycklig och älskade livet.
Sen Evelina gick bort har allting varit mörkt runtomkring och man ser ingen ljusning.
Nu ett och ett halvt år senare kan jag skymta ljuset längre fram,men vet ej om jag ska följa det....
Det är som att klättra upp för ett högt berg. Man får inte riktigt grepp att ta sig upp. Och när man väl lyckats så är det för brant och man kasar ner en bit igen....
Ungefär som, ett steg fram och två tillbaka...
Jag hoppas att det beslut jag tagit idag är rätt för mig och min familj.

En annan sak som ständigt oroar en är att bara för att man har drabbats oerhört smärtsamt en gång här i livet,betyder det inte att man går säker.
Emelie klagar över ständig huvudvärk,ont i armar och revben. Joacim har haft hög feber och hostar och klagar över smärta i lungorna. Man kan aldrig sluta oroa sig för det värsta. Evelinas sjukdom började med hosta och som visade sig vara döden....

Vi som mistträff

Ja det har varit en tung helg med mycket tårar.
På fredagskvällen körde vi ner till Möllegården som ligger på Österlen.Det är med många och mycket blandade känslor när man ska dit och jag börjar fundera på det i veckor innan,för jag vet hur otroligt jobbigt det alltid blir. Det blev ett stop i Brösarp för att äta innan vi körde vidare och som vanligt hittar vi aldrig direkt. Efter mycket irrande så kom vi till slut fram och även ett annat föräldrapar hade precis kommit. Vi tog ett glas vin och satt och små pratade om lite av varje men det blir mycket om våra barn, sjukdomstiden och sorgen.
Det är helt annat att prata med föräldrar i samma situation som oss själva, för vi känner igen oss och vet vad den andre pratar om. Efter några timmar så var det dags att lägga sig, för att man ska vara utvilad på lördagen då själva träffen börjar.
Efter en god natts sömn och en god frukost så var det dags att börja. Vi är tre föräldrapar som är där och det är nu tredje mötet. Ett möte vi känner att vi egentligen inte skulle va på, Evelina skulle aldrig ha hamnat i den situation som hon gjorde, hon skulle varit hos oss nu...
Det är ett väldigt känsloladdat möte och man ska lära sig att gå in i sitt inre och finna en rofylld plats där man kan möta sitt barn. Jag har väldigt svårt att koncentrera mig så det blir lite si och så för min del. Vi hade även med oss något från våra barn som betydde något speciellt och det är det ju många saker som gör, men jag tog med Evelinas Kitty-kudde. Kunde inte berätta så mycket om varför just den var så speciell utan brast direkt ut i gråt som även dom andra föräldrarna gör. Det är en svår stund när man ska prata om sina barn, sina änglabarn.
Som sagt mycket gråt och känner mig helt söndertrasad när vi kör därifrån på kvällen och både tårar och tankar förföljer mig hela vägen hem.
När man sen så här dagen efter tänker tillbaka på mötet och känner efter vad den kan ha betytt för mig. Som Fagge så bra uttryckte sig " det är tungt och jävligt att prata om det men man har förhoppningsvis blivit av med lite "slagg" ."
Det är så man känner att man har blivit av med lite av allt som ligger och gror i hjärna och hjärta. Det jävliga är bara att det fylls på fortare än man blir av med det.
En sak vet jag, och det är att jag saknar Evelina så förtvivlat mycket och jag kommer aldrig att bli hel igen. Ofta ,ofta vill jag bara ge upp för att få återse min prinsessa. Sen tänker jag på mina två älskade barn som finns här hos mig och givetvis vill ha sin mamma här........man slits mellan två skilda världar.

Drömmar

Äntligen har jag drömt lite om Evelina och det känns så underbart skönt fast ändå så ledsamt. Jag har inte haft lyckan att drömma så mycket om henne och det har känts väldigt jobbigt.Jag har verkligen själv försökt påverka så att jag drömmer om henne,men jag ville väl för mycket för att det skulle bli så. Men nu äntligen några dagar i följd har hon besökt mig i mina drömmar.
Det som är så underbart med drömmar är att det känns så verkligt. Man kan kramas och det känns helt underbart, varmt och fantastiskt att vara tillsammans även om det bara är för en liten stund.
I några drömmar är Evelina fortfarande sjuk och man ser slangar med mera, men det underbara är att hon lever i drömmarna och vi är tillsammans....

Endel saker betyder så mycket..

Hela huset är fullt med Evelinas saker. Tavlor hon målade under sin sjukdomstid och även på dagis. Alla pärlplattor hon gjorde som nu finns i ett glasskåp med belysning och allt annat hon pysslade med. Det finns så många saker som betyder så mycket för oss, men en del mer än andra...

När Evelina hade gått bort och vi kom hem till verkligheten igen utan Evelina så blev det en full ständig chock och kaos. Man la sig i fosterställning i sängen och där blev man liggande några dagar. På kvällarna bad jag vår äldsta dotter att ligga mellan oss i sängen, jag tyckte det var så ensamt kallt och tomt. Evelina låg alltid där, enda sen hon föddes. Emelie som är 14 år tyckte först att det kändes dumt men gjorde som jag sa och det var nog en trygghet för henne också. Så låg vi i en veckas tid tills Emelie tyckte det räckte och ville ligga i sin egen säng. Det var mot min vilja som jag lät henne gå....

Evelina hade en Kittykudde som hon alltid hade och den fick snabbt en plats i vår säng. Jag klappar, omfamnar, pussar och luktar på den (fast den är tvättad ex antal gånger) och den finns med oss var vi än är.. På nått sätt så kan jag höra Evelina skratta till och säga ""har dom min kudde???""" på hennes glada käcka sätt och tycker nog det både är, lustigt och roligt. Vi köpte även en ny kudde till Evelina efter att hon gått bort, för den passade till henne så bra.
Hennes två dricksglas, ett med Kitty och ett med Pippi på står i skåpet med glasen. Det är ytterligare en av alla saker jag inte kan ta bort, och ingen får använda, dom ska bara finnas där om hon blir sugen på ett glas mjölk eller något.
Evelina älskade som sagt rosa och allt med Hellokitty på. Så på en av krokarna i hallen hänger hennes rosa jacka och Hellokitty keps,och nedanför står hennes käraste skor, ett par blommiga ballerinaskor som hon bara skulle ha på sig fast dom började bli för små, och ett par rosa gympaskor, som hon fick av Elias mamma i Lund och hon använde sen den dagen fast dom var lite stora. Den dagen hon kommer hem igen ska hennes kläder finnas på plats så hon känner sig välkommen hem.
Alla som träffade Evelina i Lund på avd 64, minns säkert när hon kom sjungande i korridoren i sin blommiga badkappa. Det var verkligen en härlig underbar syn att både höra och se denna glada flicka efter att hon hade varit och tagit ett härligt bad. Hon hade aldrig tid att vänta medan jag tvättade och gjorde i ordning efter oss ,utan skulle alltid gå i förväg både med och utan droppställning och ibland en eller två barbiedockor att bära på. Nu hänger hennes blommiga badkappa på dörren i bad rummet med sina uppvikta armar så att den passade henne och den luktar precis som Evelina lämnade den.

Ja det är bara några av väldigt många saker och minnen som finns i huset efter vår lilla fina tjej med det stora varma hjärtat som ville alla så väl....
.

Vår Ängel fyller 6 år

Älskade lilla fina Evelina.
Idag är det din 6 års dag och den får vi inte uppleva tillsammans. Det är måndag och det var på en måndag du föddes kl 05.54. Det är med stor sorg och smärta i mitt hjärta idag, som jag önskar dig en helt fantastisk födelsedag. Att inte få väcka dig på morgonen med sång och paket som vi alltid har gjort. Istället, idag köpte vi rosa rosor jag och Zack (hunden)och körde upp till din viloplats. Dina syskon var i skolan och din pappa jobbade, så det va bara jag och Zack. Vi hade tagit med oss en Nalle- Puh sagobok som vi läste i för dig. Zack satt bredvid och lyssnade han också, men han var lite orolig tyckte jag. Zack har bara fått följa med ett fåtal gånger för husdjur är inte välkomna där uppe, men jag tycker att dom också har rätt att hälsa på sin familjemedlem, som han saknar väldigt mycket...
Du fyller 6 år idag. Men i vårt minne kommer du att för alltid bara vara 4 1/2 år gammal och man kommer ständigt o undra hur du hade varit och sett ut om livet bara hade fått fortsätta så som det skall göra.
Varje dag tänker jag på dig min lilla flicka, tittar på alla foton vi har runt omkring oss och kan inte ta till mig att jag aldrig mer kommer att få ha dig i min famn, pussa dig och krama dig och aldrig mer få höra dig sjunga för mig. Inte få somna med dig bredvid mig i sängen , aldrig få höra dig skratta....

I kväll var dina syskon uppe och tände ljus hos dig och Mormor hade skickat blombud så vi passade på att lämna dom fina rosa blommorna till dig. Det känns så i mitt hjärta när jag ser dina syskon bredvid din sten. Det är hit vi måste gå för att ni alla ska få vara tillsammans, fast jag hoppas och tror att du är med oss vareviga dag.
Idag blev det tacos till middag och sen blev det en marängtårta med jordgubbar på precis så som du hade velat ha det....
Ikväll när mörkret faller så sänder vi upp en ufo-ballong till dig, och hoppas att du ser den. Du finns varje sekund i mitt hjärta och varje andetag jag tar är en smärta, att leva utan dig kommer inte att bli lätt men vi gör ett försök....
Älskar dig för evigt. Jag är en stolt änglamamma till den vackraste underbaraste änglaflickan i himlen.......


6 år!

Idag fyller vår fina flicka 6 år, hon älskade o fylla år, hon började alltid prata om det långt innan, om vilka som skulle komma på hennes kalas. Det var bland det sista jag pratade med henne om, timmarna innan hon dog, hennes 5-årsdag! Ett år o fyra månader har gått sen det ofattbara hände. Ångesten o sorgen håller ett bastant grepp om en, jag kan fortfarande inte fatta att hon är borta. Man lever i någon slags förnekelse... Behandlingarna som skulle döda leukemin o rädda henne till ett friskt liv, gjorde istället att hon dog, hennes kropp orkade inte ta emot allt gift..efter att ha sett sitt eget barn dö, är man nog så traumatiserad. Hon betydde allt för oss, som alla föräldrar känner för sina barn!.. Det känns ibland som om man blir spetsad av ett spjut, man får svårt o andas, en av alla biverkningar man får på köpet antar jag....Ibland funderar jag på vad hon själv tänkte om allting.... Jag va uppe på kyrkogården i morse, det är alltid med samma otäcka känsla man åker dit, det blir så påtagligt, det framkallar bara ilska o sorg, samtidigt vill man åka dit... På dagarna ser jag alla barn, många jämnåriga med Evelina cykla utanför vårat hus, många av dom ovetandes om att det bodde en flicka i det röda huset, som skulle cyklat med dom...Evelinafonden är uppe i otroliga 700 000 kr.. hoppas pengarna kan va till någon form av hjälp mot ondskan eller t ex att ta fram snällare cellgifter, eller en medicin som väcker upp cancerdöda...//Fagge//

Ca klockan 21.15 ikväll sände vi upp vår minnes ballong till Evelina. Den stack rakt upp sen över hus taket och vidare i riktning mot öllsjö till farmor och farfar sen svängde den till höger och skulle säkert vidare till Knäred och Evelinas mormor....

Vi fick låna en Ängel