En helt vanlig lördag

Nu är det lördag kväll och ännu en jobb vecka över, men snart är det söndag kväll igen och dax att jobba....
Idag på förmiddagen va vi ute i öllsjö och åt en sk brunch frukost hos farmor och farfar och firade lite farsdag med en god tårta på det.
Sen körde jag och Emelie till vårdcentralen och tänkte ta reda på vad det är för knuta hon har på halsen. Hon har haft den ett tag och är öm i den, men det är säkert en körtel som fortfarande är svullen efter att hon va sjuk för två veckor sedan. När vi gick in på vårdcentaralen så kom en obehaglig känsla krypande då det just va på vårdcentralen dom misstänkte att Evelina var allvarligt sjuk och vi gick dit för hennes envisa hosta. Nu var vi inte på samma vårdcentral men det är en obehaglig känsla ändå och lika dant när vi kör förbi sjukhuset, eller är tvungna att pasera eller stanna i Lund är också väldigt känsligt.
Det va många som väntade på vårdecentralen som har jour öppet på helgerna, vilket är jätte bra men oj så drygt att sitta där och ingen blir inkalld efter att det gått 45 min så då går vi där ifrån. Emelie mår ju inte dåligt av den men det är klart att vi ska ta tag i det redan på måndag och ordna en tid till henne snarast..
Sen blev det en kort promenad i blåsten med hunden och sen hem för att fixa lite.
Renoveringen är så gott som slutförd,men nu ska tavlor,foto och gardiner mm upp igen och det tar sin tid verkar det som.
Vi är väldigt nöjda med vårt ny frächa hem och eldar för fullt i vår kamin så nu gnäller jag att det är för varmt istället efter att ha gnällt att det varit för kallt i 17 år......jag är aldrig nöjd brukar jag få höra, och det ligger en viss sanning i det tror jag.

Det är 1 år och 6 månader sedan vå lilla flicka lämnade oss. Det är inte klokt när man tänker på det. Det känns fortfarande som om det va igår. Kan fortfarande känna den chock och smärta som jag hade på sjukhuset och läkaren kom och sa till oss att dom inte klarade henne. Jag ser fortfarnde henne framför mig ,liggandes med slangar och apparater omkring sig och där finns vi men vi kan inget göra. Inte trösta och säga att allt kommer att bli bra. Det är hemska bilder och minnen man ständigt bär med sig vareviga dag. Jag förstår att endel kan tycka att nu har det ju gått så lång tid nu borde dom må bra........men så är det inte. Jag tänker på detta varje dag, att jag inte kunde rädda henne eller göra något, det är en smärta som jag bär med mig varje dag, att inte få finnas där för henne ,vår fina Evelina............
ÄLSKAD - SAKNAD