söndag 5 maj 2013

Vi närmar oss års dagen igen ......

Nu har det gått en tid sen sist. Vardagen lunkar på i samma trall, men vi har varit iväg på en familje vistelse på Ågrenska. Det var en träff för vi som mist ett barn i cancer och som ordnades igenom barncancer föreningen. Det var inbjudna i från hela Sverige som var med på träffen. Små barn och unga vuxna som dom kallades hade egen träff och aktiviteter om dagarna, så Joacim och Emelie fick nya vänner att dela sin sorg och erfarenhet av att mista en syster och ändå vara stark och leva vidare. Vi träffade föräldrar från Värmland , Nybro, Umeå, Stockholm och Göteborg bla och vi hade trevliga dagar och delade vår erfarenhet som ängla förälder och kunde få råd och stöd hur vi går vidare. Alla var vi där av samma anledning. Träffade två föräldrar som jag följt genom deras svåra tid genom deras bloggar och dom hade även läst min. Konstigt men kändes ändå fint på något sätt för det känns ju som om man redan känner varandra.
Vi hade jobbiga dagar med föreläsning med en psykolog och präst och även ett besök av en barnonkolog. Frågorna var många som vi ville ha ett bra svar på, men det kunde man så .klart inte få på allt. Som den ständiga frågan om Varför.!?
Vi åt i mängder och fikade ständigt och skrattade lite också, så dagarna där gav lite av varje. Vi hade en mammabastu kväll och en pappabastu kväll där vi ventilerade en del och även tog ett dopp i det kalla havet.
Miljön på denna lilla Armundsön där Ågrenska ligger (ca en mil utanför Göteborg) är helt fantastisk och kan få alla att slappna av. Klippor och underbart hav.

Då är snart dagen här igen. Dagen då Evelina lämnade oss, eller dog som vi lärde oss att vi måste säga..
Det är fortfarande lika ofattbart än i dag att vårt liv blev så här. Det sägs att det är en mening med allting, men inte fan finns det någon mening med att våra barn tas i från oss och att dom inte får leva sitt liv och få egna barn och allt vad det innebär. Nej någon mening finns det verkligen inte...........

På torsdag är det den 9 maj och då 4 år sedan Evelina fanns hos oss och pussades och kramades för sista gången. Det är helt otroligt vad åren går fort, men inte fort nog ändå.
Älskad och saknad i evighet fina Evelina.

1 kommentar:

  1. Det är som du skriver, att man känner att man känner varandra. Det finns en gemenskap som bara inte finns med andra personer. Det var nytt för mig att man skall säga att de dog. Nu när våren kommer känns allting bara ännu värre, att de finns inte med oss.Syskonens barndom blir något som man bara inte har ord för. Kram från en annan änglamamma Gunvor.

    SvaraRadera