Evelina och Farmor

Det har varit en oerhört jobbig och sorglig helg.
Evelinas Farmor åkte in på sjukhuset i lördags. Natten mellan lördag och söndag föll hon i koma och vi fanns vid hennes sida hela söndagen..... tre olika läkare talade om för oss att hon inte hade många timmar kvar och att vi borde stanna över natten.
Farfar sov kvar hos Farmor den natten på sjukhuset. På måndag morgon vaknade Farmor igen och kunde göra sig förstådd med att nicka och skaka på huvudet. Vi kunde då även se att hon hade väldigt ont och behövde smärtlindring.
Samtidigt denna morgon var deras dotter och barnbarn på väg till Kristianstad från Stockholm och dom anlände vid middagstid.
Alla kunde få säga vad dom ville till Farmor och hon hörde och såg oss och gav oss svar med nickning eller tummen upp. Efter någon timme försvann Farmor in i medvetslöshet igen...........
Hon hade väntat och kämpat så tappert på att vi alla skulle vara samlade vid hennes sida och få ta ett sista farväl.........sen tog hon ett sista andetag och reste till en bättre värld. En värld där hennes barnbarn Evelina väntade på henne och tog emot henne med kärlek .

                                             Farmor och flickan

När porten öppnas och en vacker dam går in...Springer en liten flicka fram med tårar trillande längs hennes kind
Farmor ropar flickan och kastar sig i hennes famn....
Dom gråter och skrattar av glädje av att åter se varann.
Dom tar varandra i hand och börjar vandringen till regnbågens land
 och nu för evigt dom har varann ♥
                                                         av Cilla

                      

Dagar som paserat ...

Dagarna går och vi är redan i mitten på Februari på det nya året.
Börjar bli väldigt trött på snön och blasket och gråa dagar, nu kan våren få komma precis när som helst.

                                                           Evelina betyder Vänlig

I tisdags hade Evelina namnsdag. En dag man längtar och saknar extra mycket sin lilla flicka.
Minns att Evelina inte riktigt förstod vad namnsdag innebar, men hon var väldigt glad att ha en dag med hennes namn och bli lite extra firad.

Alla hjärtans dag hos Evelina

Sen kom Alla hjärtans dag också denna veckan. Och det är ju ännu en dag som skär som knivar i hjärtat. Sen barnen varit små så har jag alltid köpt något litet till dom denna dagen, för dom är ju mina hjärtan. Så även detta året så klart. Evelina fick röda tulpaner och en nalle uppe vid sin vilo plats och jag tyckte själv det såg mycket käleks fullt ut där.

Sen igår var det Internationella Barncancerdagen.
Jag hade meddelat att jag var villig att hjälpa till här i vår stad, för det skulle tändas 300 marschaller runtom i städer och dom skulle symbolisera dom 300 barn som insjuknar i cancer varje år. Samtidigt skulle man kunna skänka pengar och få lite information.
Det är skrämmande att se att folk inte bryr sig särskilt mycket och bara rusar förbi. Och jag blev väldigt besviken när jag såg den lilla plats i Kristianstadsbladet som handlade om Barncancerdagen. Istället smäller dom upp på första sidan om IFK som det annars står om ändå så gott som varje dag i tidningen.

Det är en dag om året som är internationella Barncancerdagen och den får inte mer uppmärksamhet än så. Den har inte ens en egen dag i Almanackan !!! Men fettisdagen och kanelbullens dag, det ska vi ha. Helt sorgligt faktiskt. Det handlar ju om barn och en svår sjukdom som många inte överlever.....

På alla hjärtansdag köpte jag mig en present 

Idag fyller Emelie 17 år

Idag för 17 år sedan föddes vår första flicka Emelie. En glädje så stor som alltid när ett barn föds, men nu hade vi ju en av varje och det kändes ju extra kul.
Dom här 17 åren har gått ruskigt fort kan jag säga ,men en härlig tid med barnen.
Snart sitter vi väl här ensamma och båda har flyttat ut, så det är bäst att ta tillvara på tiden tillsammans.

Vaknade till ett vinter vitt bländande utanför fönstret, och bara kände att nu får det väl ändå vara nog.
Snön kommer och går och det är det som är så trist, allt blaskande, annars kan det väl vara fint om det får ligga kvar och vara -1 max och vind stilla och soligt.

Efter som Emelie är tonåring så sover dom ju länge, men halv 12 fick hon vacker sång och frukost på sängen med paket.. Tror det var lite uppskattat trots " tidig " morgon.
I eftermiddag kör vi ut till farmor och farfar och äter tårta med kusinerna och mormor o Sven. Sen ska vi fira Emelie lite mer ihop med hennes Kusin från Ö-vik som kommer hit i mars. Han fyller också 17 och vi ses inte så ofta.,så det ska bli trevligt.

Lilla Evelina finns så klart med oss i tankarna även denna dag och saknaden är oerhörd. Evelina älskade när någon fyllde år och vi skulle sjunga och äta gott. Hon var alltid så glad och tacksam för allt,goa unge.

Emelie fyller 17 år idag

Begravning i Hinnerydskyrka

Idag har det varit en väldigt tung dag...
Mammas man Svens mamma lämnade oss den 19 december 2012 och idag var det begravning i Hinneryds kyrka i Småland.
Tant Anna som vi kallar henne blev 98 år gammal. 98 år och fick vara frisk tills 96 års ålder och bo kvar i sitt hem i skogen i Ryd tills hon blev 96, sen fick hon bo på ett boende dom sista åren och hade det mycket bra där. Tant Anna fick somna in frid fullt med sina barn hos sig.

Vi gick in i kyrkan när alla andra redan hade satt sig i bänkarna. Det var ett tretiotal både släkt och vänner. Jag har inte varit i en kyrka sedan Evelina begravdes 29 maj-09 (eller jo en fattigmanskonsert har jag nog lyssnat på en jul) vi gick fram och tog avsked vid kistan innan vi satte oss ner. Jag sa farväl tant Anna ta hand om Evelina och så fick hon en slängpuss. Tårarna rinner längs kinderna och andningen blir ansträngd. Jag minns att jag tänkte "få inte panik nu det går över".
Vi satt oss ner och dom började spela på orgeln, fin lugn musik medan man satt och tänkte.
Mina tankar vandra till Evelina och hennes begravning. Tant Annas kista var vit och påminde så om Evelinas men lite längre och Evelinas hade en rosa ton. Där stod ljus och alla blommorna låg så fint runtom.
Plötsligt börjar kyrk klockorna ringa, och ännu en gång blir allt så påtagligt och tårar forsar nu längs kinderna........musiken börjar och en dam börjar sjunga Där rosor aldrig dör.......mycket fint.

Prästen talar och vi sjunger psalmer.......man lyssnar och är där men ändå inte.
Sex män bär stiligt ut Anna till sin viloplats och hon sänks ner.........en blomma på färden och några ord är det sista vi gör. Sen bjuds det på fin middag och kaffe och tårta i församlingshemmet.

Jag minns tant Anna som en varm omtänksam tant, tyvärr så träffades man för sällan men det blev en och annan gång. Under Evelinas sjukdoms tid så fick vi hälsning från tant Anna ofta och hon undrade alltid hur det var med oss och lilla Evelina.
Några månader efter att Evelina gått bort så blev tant Anna inlagd på sjukhus för första gången på 66 år ,men den gången för 66 år sedan, var det för att föda sin son Sven.

Tant Anna fick ett långt, lyckligt och friskt liv.....Det är så livet ska vara.
I kväll tänder vi ljus för våra änglar i himlen.....Evelina, Morfar, Farmor och Tant Anna
Om jag kan få sända mina tankar upp till ängla världen just nu, så är det att jag vill att dom ska ta hand om varandra tills vi ses igen.
Sov i ro <3 p="p">

Det nya året och året som gick........

Då var det den 1 januari 2013, och man har blivit ett år äldre.
Året som gick förde oss närmare tills den dagen vi ska få möta Evelina igen, men ändå så långt borta.

Hur har då 2012 varit ?
Inget speciellt år direkt, inga större händelser i våra liv.
Alla våra dagar kretsar alltid lite runt saknaden av Evelina och man kommer inte vidare direkt utan faller lite tillbaka hela tiden.
Sommaren gick utan några speciella händelser. Emelie slutade 9 an och började senare på vård och omsorgs linjen och hon trivs bra. Dom ska ut på sin första praktik nu i februari och det ser hon fram emot. Joacim är på sätt och vis fortfarande arbetslös,  men har sen november jobbat lite på net on net men nu verkar jobben vara över så det blir att söka vidare för honom. Körkortet är också något han verkligen måste ta tag i detta året för det blir så mycket lättare då.

Jag och Fagge kämpar på med allt vad vardagen har att erbjuda. Umgås med våra vänner när tillfälle ges men annars är det stillsamma helger efter en hård jobbe vecka som till talar oss mest.
Jag har slutat med natt jobbet då natten lade ner och vi erbjöds jobb på dagen, så det är där jag är nu. Har väl inte lyckats ställa om helt ännu från 5 års natt arbete men det kommer väl snart.
Jag började jobba natt när Evelina var 2 1/2 år gammal, och gjorde det mest för att kunna vara hemma på dagarna mer med henne. Alla sov ju ändå när jag jobbade och sen lämnade jag Evelina på dagis och sov till 14.30 och sen hämtade jag henne och vi hade hela dagen orörd. Det verkade passa oss bra då i alla fall.

Minns ännu samtalet från Fagge till mig på jobbet sent en kväll. Han visste inte vad han skulle göra, Evelina hade jätte hög feber och den vägrade släppa. Det var nog där Evelinas verkliga kamp började, men det skulle ta oss tre läkar besök innan hon fick rätt diagnos. Självklart undrar man om det hade gått bättre om hon blivit rätt medicinerad direkt en månad tidigare än hon blev. Ännu en fråga utan svar....

Jag vet att det hjälper inte att plåga sig själv med alla tankar på hur vi skulle gjort, men det är just det som är det svåra och nog alla föräldrar som mist ett barn utsätter sig själv för hela tiden.

Häromdagen kom det ett brev från Lunds universitet sjukhus !!?? Vi blev väldigt förvånade och det skar som knivar i hjärtat. Vad ville dom oss ??
Jag vet det är en konstig tanke som slog mig men den bara kom. ...Var allt ett misstag ?? Levde Evelina hade dom tagit fel !! Tusen tankar på loppet av några sekunder.....
Vi öppnade och läste till en djup besvikelse ....
Det var en inbjudan till Ågrenska där det är en träff för dom föräldrar och syskon som mist sitt barn i en cancer sjukdom för minst 2 år sedan men det senaste 5 åren.....
Ett brev ingen förälder ska behöva få hem i sin brevlåda.
Vi får fundera på hur vi ska göra, men det är kan ske enda gången vi får denna chansen att träffa så många föräldrar som är där av samma anledning som vi och man förstår varandra utan att behöva säga något............

Ett år har gått och ett nytt tar idag vid. Vi får hoppas att detta året kan erbjuda något som vi kan bygga vidare på resten av alla år här på jorden.

Önskar alla en god fortsättning och tänk på att hjälpa barncancer fonden varje liten summa rädda liv och köp gärna vår lilla Evelina ängel<3 kram="kram" p="p">

Jul hysterin äntligen över

Så var den äntligen över då, julen och allt den för med sig. Känns som en liten lättnad faktiskt. Dessa högtider är oerhört smärtsamma och saknaden och längtan efter vår lilla flicka är starkare än någonsin.
Nu är det endast några dagar kvar sen är ännu ett år slut och nya utmaningar tar vid och hopp om ett hyfsatt 2013.

Sitter just nu och bara stirrar på tangenterna och funderar på vad jag ska skriva. Konstigt men jag kommer inte på någonting. känner mig bara så fruktansvärt tom inombords.

Så jag får avsluta med att önska alla en god fortsättning och ett gott nytt år <3 p="p">

På Möllegården

I lördags körde jag och mannen till Möllegården för att ha en återträff, med vi som mist-gruppen, tyvärr såvar det bara vi som kunde komma på träffen, men vi skulle även få möta den nya gruppen som var där nu.
Som vanligt är det med blandade känslor man sitter i bilen på väg dit, men vi vet att i slutänden så hjälper det oss. Vi hade en undran på vägen dit, om vi skulle få möta föräldrar som vi hade stött på tidigare under Evelinas sjukdomstid. Tankarna var många kan jag säga....

För en gångs skull hittade vi direkt dit och klev in i köket en stund innan utsatt tid, och det kändes ju bra . I köket hittade vi Jörgen som var i full gång med att förbereda den gemensamma lunchen, så det var bara att hjälpa till samtidigt som vi hann prata lite med honom.

Röster börjar höras på övervåningen och dom är nu på väg ner mot köket. Hjärtat slår några extra slag och man vet inte var man ska ta vägen. Vi är alla där för samma sak. Vi har mist ett barn. Men alla är vi så olika fast ändå så lika. Vi vet inte hur snart eller länge sen dom miste sitt barn och i vilken fas dom är i nu. Och dom djupa mötena på Möllegården sög verkligen musten ur en vill jag minnas.

Rysningar i kroppen när jag ser tre föräldrar som jag minns så väl från avd 64. Deras barn kom in samtidigt som Evelina blev sjuk och vi kämpade på tillsammans. Man kan se deras pojkar framför sig, några speciella minnen eller vad som helst, det känns som igår........... Jag minns speciellt pojken E som kom in sparkandes på julaftons- kvällen på sin nya sparkcykel (bilarmotiv) och i sin nya pyjamas med samma Bilar motiv. Ett av alla minnen från avd 64 och alla barnen............

Mötte även två andra föräldrapar som jag inte sett innan men som också varit i Lund med sina barn.
Den ena mamma var  Charlottes mamma som jag har läst om i en blogg http://charlottetjejen.blogg.se och hennes mamma har även läst min. Att få skriva av sig sina tankar, känslor och minnen hjälper en i sorgearbetet och hjälper även andra, precis som det hjälper mig att läsa andras bloggar med likasinnade berättelser .

Om man nu kan säga att det var trevligt att sitta där i köket och prata, fast det var under dessa tråkiga omständigheter som vi alla satt där idag, så var det trevligt.
Alla ville prata om sina barn, sjukdomen och andra fina minnen man mindes från sjukhuset mm. det är tunga samtal men dom behövs så väl. Man måste få prata om sina barn och sjukdomen då och då, annars släpper man aldrig ut något utan fyller bara på ondska och sorg.

När dom andra föräldrarna hade åkt så satte vi oss på övervåningen med kaffe och en enormt fin utsikt över möllan och åkrarna där. Lena och Erika som stannade kvar hos oss för lite samtal öppnade upp oss och fick fram våra känslor och var vi befinner oss idag och gav oss ord på vägen att gå vidare.
Det blev en tung dag men så behövlig för oss för att kunna ta nya tag och försöka ett tag till.

Som alla nog vet så är det mindre än en månad kvar tills julen är här. Julen som kunde få vara så gemytlig, härlig och efterlängtad......
Istället är den en vånda en fasa, något man önskade inte fanns. Julen är barnens och allt kring den.
Visst samlas man och har det fint tillsammans, men kan man inte göra det när som egentligen ??
Emelie och Joacim är stora nu och finner sig i att vi gör det så enkelt som möjligt för oss alla..
Dom saknar också sin lillasyster, och lider när dom ser all leksaksreklam på tv mm och i alla affärer.

Jag vet att nu låter jag bitter, men kan man vara något annat?