fredag 12 juni 2009

En minut i taget.........





Nu är det 5 veckor sedan Evelina lämnade oss.Man kan inte säga att det känns lättare,snarare tvärt om.Det blir inte lättare av att det är den härligaste årstiden på året och att Evelina älskade sommaren.Idag är det skolavslutning och sedan Evelina föddes har hon och jag varit i kyrkan denna dag för att storasyskonen slutat skolan.Förra sommaren då Evelina va 3 1/2 år gammal sjöng hon med allt vad hon kunde i Idas sommarvisa.Jag vill minnas att jag då sa till henne att hon också skulle stå där och sjunga när hon blev så stor. Men gud va fel man kan ha och livet förändras snabbt.
Idag när vi va och hälsade på Evelina så kändes det fruktansvärt jobbigt,kände mig så illamående och kipade efter andan och tårarna bara rinner.Jag finner ingen mening med detta,vår tappra lilla kämpe som inte gjort nått ont.
Vi går och pratar med psykolog,för det säger alla att man måste.Man känner först att man nog inte måste,för dom kan ju inte hjälpa oss att få Evelina tillbaka som är det enda vi vill.Men när man är där och efteråt så känns det väldigt skönt att prata av sig.Inte för att vi inte pratar om henne tillsammans här hemma,för det gör vi varje dag.Utan för att det behövs någon som kan se det med andra ögon och har erfarenhet av sådant här.
Tack alla som skriver kommentarer på bloggen,ni ska veta att det känns jätte härligt att höra att ni bryr er.Ni hjälper en också att komma vidare en minut i taget.
Denna helgen åker Barncancerföreningen till Legoland i Danmark.I början på året när vi fick reda på att dom skulle dit så va det självklart vi skulle följa med.När vi berättade om legoland för Evelina blev hon super glad och ville åkt meddetsamma.
Hela tiden är det nya saker som påminner oss om henne,om vad vi skulle ha gjort och allt vi inte hann göra med henne.Ett gott råd till alla andra föräldrar.Vänta inte med att göra saker,skjut inte upp en massa ni har tänkt att köpa eller göra till/med era barn,allting kan förrandras fort och man trodde man skulle ha ett helt liv tillsammans och göra saker på.Jag menar inte att köpa saker och att göra saker med barnen kan ersätta all den kärlek man känner och ger sina barn,men det är sånt jag tänker på nu efteråt och det tär mycket på en.Jag sa till henne varje dag hur mycket jag älskade henne och visade det också men nu så här i efter hand så känns det som om det inte sas och visades tillräckligt heller.Det finns hur mycket som helst jag ångrar att jag väntade med,exempel den rosa cykeln Evelina skulle få som hon började tjata om i mars redan.En jätte fin sommar klänning jag såg på HM på onsdagen innan,som jag tänkte hon kunde ha till midsommar den köpte jag inte utan tänkte jag kan vänta lite.Jag är glad för att jag köpte dom rosa glittriga ballerina (prinsess skor som Evelina sa)men hon hann bara prova dom.
Men jag är så oerhört glad för att jag har varit vid Evelinas sida hela tiden sen den 24 oktober-08.Jag har sett henne lida och ha så fruktansvärt ont och hon själv visste inte varför hon bara blev sämre och inte bättre av att vara på sjukhuset,det är medicinerna som skulle ge henne ett liv som gjorde detta mot henne.Jag har varit och lekt och pysslat på lekterapin och målat på den stora väggen,och då va hon så lycklig,nästan som villken flicka som helst.Jag har badat henne och servat henne med mat hon önskar.Vi har varit ute och gungat och lekt och promenerat i skogen.Pärlat,sjungit och dansat,sett på film tillsammans.Ja det fanns mycket vi kunde göra och jag kunde hjälpa henne med.Men jag kunde inte göra henne frisk från denna sjukdom så hon skulle få ett långt liv med oss och vi med henne.Jag bara lovade henne det och det kunde jag ej hålla.......
(nu skriver jag bara om mig,men hennes pappa fanns vid hennes sida hela tiden också och gjorde många roliga saker med Evelina)
Jag tittar ofta upp i himlen och hoppas på att få se henne där och vinka till mig.
Mitt hjärta blöder och det gör så ont jag saknar henne varje sekund...
Älskar dig min fina flicka/Mamma



SKOLAVSLUTNINGEN-08

SÖTA EVELINA

11 kommentarer:

  1. Älskade Cilla ! sitter här o läser allt du skriver , känner så väl igen allt ! dina känslor som du / ni upplever ..
    Kör förbi ert hus var dag o jag tännker så på er ,dessa tankar du har kommer du att kriga med länge , jag blev glad att du skriver att du besöker psykolog , tror att det hjälper för framtiden , önskar vi hade tagit de steget för ett par år efter kom det i fatt oss....
    Hoppas att ni tar hand om varandra i denna svåra stund.... tusen kramar från oss / tänker mycket på er

    SvaraRadera
  2. Ja, det är som att läsa om mina egna känslor. Det gör så ont. Jag åkte förbi Davids skola igår, vid den tid då alla kom för att fira skolavslutning. Det kändes som höjden av grymhet att behöva se det. Jag är med i en visommist-grupp och det är obeskrivligt skönt, även om jag är helt slut efter våra möten. Det har gått över ett år sedan David dog och det är först nu jag kan börja sätta ord på känslor. Den första tiden bestod mest av skuld och skärande smärta. Alla krafter gick åt till att, som ni säger, ta en minut i taget. Visst är det så även nu, men inte 24 timmar om dygnet.
    Tänker på er, många kramar

    SvaraRadera
  3. Satte mig och läste om er, och vilka undebara föräldrar ni är. Du har rätt om det att man säger tll sina barn att man skall göra det sen och många gånger gör man alldrig det. Man har börjat tänka lite mer nu sen detta har hänt med Evelna att man skall inte ta något förgivet allt kan hända. Ja tror nog att Evelina sitter på den klaraste stjärnan och vinkar till sina underbara föräldrar och syskon. Tänker på er..många bamsekramar.... Sonja på scan.

    SvaraRadera
  4. Kära Cilla och alla ni andra! Evelina kunde inte ha haft bättre föräldrar än Er! Ni fanns verkligen för henne på det allra bästa sätt! Allt du skriver är sant och vi satsar allt på våra barn. Folk undrar hur man hinner ta sig all den tid med barnen, men det handlar bara om prioritet. Det känns bra att göra saker med dem!
    Ni saknades verkligen på Legoland! Ni finns i våra tankar.
    Många kramar från oss alla!
    Annette

    SvaraRadera
  5. Tänker på er och lider verkligen med er. Naturligtvis är det jobbigt när än det händer på året, men just nu i skolavslutningstid och sommartid. När du skriver om Evelinas kärlek till sommar och blommar, då fattas hon er än mer. Tomheten måste vara fruktansvärd. Men allt ni gjort för henne och funnits där för henne, det kände hon och känner än idag där hon är och iakttar er. Många kramar Maria mamma till Victoria och Marcus

    SvaraRadera
  6. Gör så ont att läsa vad ni skriver om er älskade dotter. Beklagar så. Varför ska små oskyldiga barn drabbas av denna hemska sjukdom, ofattbart... :(((((
    Tänker så på er.

    En främling från Kristianstad

    SvaraRadera
  7. FAN Vad det är orättvisst!! Söta söta barn hoppas du har det fint i himlen!! Jag har hört att tiden i himlen är lååååång. Så när du träffar din mammaÅpappa/syskon har det bara gått en pytteliten STUND för dig du SÖTA fina flicka. Varm kram till dig du söta flicka å en varmare till din familj (det behöver dom;-))

    SvaraRadera
  8. Elisabet Roslund15 juni 2009 08:30

    Jag läser, jag vet hur ni känner det. Mina tårar trillar.......jag andas, jag tänker.
    Jag tänker på Mattias, vår son....jag tänker på Evelina och alla andra änglar.
    Att gå vidare är så jobbigt, men vi måste.
    Jag vill lämna så mycket kärlek och styrka till er alla i familjen.

    Någonstans finns våra änglar och en dag ses vi igen
    Kram/Elisabet

    SvaraRadera
  9. Tänker på er!

    SvaraRadera
  10. Jag ville bara säga att jag tänker på er varje dag, och du har rätt i det du säger att man ska ta till vara på varje minut man har me sina barn. När barnen hade fått reda på vad som hänt så sa ville "men mamma nu när Evelina e i himlen kan hon allt hon inte kunde när hon va sjuk, hoppa, springa o leka." Och det tror jag me jag tror det finns dockor o hello kitty i himlen, och att man sjunger varje dag. Jag tror me att hon sitter o tittar på sina underbara syskon och föräldrar som kämpar me saknaden här nere. Glöm inte att ta hand om varandra massa styrkekramar till hela familjen. Jenny

    SvaraRadera
  11. Kan inte bli annat än väldigt ledsen när jag läser vad ni går igenom. Har ett stort medlidande med er och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni kommer till ro med er otroliga saknad! Ni har säkerligen varit och är underbara och fanastiska föräldrar till era barn. Evelina känner säkert en stolthet över er där bland sina änglavänner, för visst är det så att hon inte är ensam. Hon har det bra, ingen smärta och kan springa och leka med sina nuvunna vänner, och hon tittar då och då ner med stolthet ner på sin underbara familj. Glöm inte bort att ta hand om varandra nu när ni har det kämpigt. Ta hand om era två andra ungdomar som behöver bekräftelse mer nu än någonsin. Och tänk med glädje på de underbara år som ni fick tillsammans med Evelina, och tänk på allt det som hon lärt er under sin tid på vår jord. Denna lärdom/gåva kan ni ha med er i framtiden, med Evelina i era hjärtan.

    Många många varma tankar till er. Agneta

    SvaraRadera