Snökaos på vägen till Möllegården

Riktig vinter har vi fått och visst är det fint att titta på men inte lika mysigt att befinna sig mitt i snöyran.
På fredag eftermiddag, efter att ha packat ner lite och lämnat hunden hos farmor och farfar, så körde vi mot Ystad och Möllegården där det va dags för det fjärde mötet med vi som mist-gruppen. Vi hade bestämt med ett annat föräldrapar att ses där på fredagskvällen och äta något tillsammans och ha en trevlig pratstund.
När vi nådde Ystad så kom också snöovädret. Vi såg bara en meter framför oss och sniglade oss fram. Idioter finns överallt som blåste om oss i hög fart fast man inte ens kunde se var vägkanten var.
Detta var nog första gången vi hamnade rätt direkt utan att ha irrat omkring i timmar och det var ju possitivt trots att vädret gjorde att det tog lite längre tid.
Vi anlände till Möllegården först och började tända upp huset och satte på elementen för det var verkligen riktigt "svin kallt " överallt. Dom andra föräldrarna kom ca 10 minuter efter oss och dom hade stannat och köpt med sig pizza till oss. Vi öppnar vinet och sitter och pratar och har riktigt trevligt, men vi fryser något fruktansvärt. Vi lyckas inte få igång någon värme där på hela kvällen så vi sitter med filtar och tända ljus. När vi skulle gå och lägga oss kom jag på att vi ju har motorvärmaren ute i bilen så den hade vi i sovrummet för att få lite värme och jag sov med alla kläderna på, riktigt skönt blev det. Dom andra hade gått bort till Möllan ( Kvarnen) för att se om där var varmare , och det var det så dom sov där i stället.
På lördagen kom det andra paret och Lena och Erika som håller i mötet. Ronnie körde iväg för att handla lite nybakat bröd till frukost och hamnade i en snödriva och fastnade på vägen tillbaka, så han kom gående i snön med brödet under armen. Vi tyckte att det var bra att det inte hände på vägen till bageriet, för då hade vi inte fått någon frukost. Tack Ronnie för din insatts den var guld värd. Bilen hämtades lite senare med hjälp av en trevlig bonde och hans traktor.
Vår träff börjar alltså två timmar senare än vad det var tänkt och på en annan plats än vad som var tänkt. Kvarnen är jättemysig och har tre våningar med ca 7-8 säng- platser. Vi satt på mellanvåningen i en ring med stearinljus och pratade och lyssnade på stämmningsfull musik och plötsligt går strömmen. Men det är bara på mellanvåningen där vi sitter som den går, mycket märkligt. Jag hade berättat om mitt möte med Terry Evans och sa till dom andra att dom ska tro dom också. Det som var extra märkligt var att lamporna började blinka lite då och då, och jag menade att det var våra barn som ville göra sig uppmärksamma och lekte med lamporna.
Vi bjöds på en god lunch och avslutade träffen lite tidigare för att alla skulle kunna bege sig hemmåt utan bekymmer, för snön och dimman hade hållt på så gott som hela dagen.
Väl hemma igen blev det varma mackor och en film på det, Kommisarie Winter. Fagge somnade som " vanligt " i soffan och jag satt där i min ensamhet. Emelie var i stan hos en kompis ,och jag hämtade henne vid halv tolv. Joacim va fortfarande i Jönköping, han kommer hem idag. Så nu har denna helgen rusat iväg och om en timme är det dags att bege sig till jobbet igen...
Idag är det första advent och julskyltning och ljusstakar och stjärnor ska pyntas. Hade först inte tänkt att sätta upp något men efter närmare eftertanke så är det ju trots allt lite mysigt och Emelie ville ha på sitt rum, så nu är det någon ljussak i varje fönster i alla fall. Evelina fick ett vitt hjärta med två ljus i och jag hoppas hon tycker det är fint, det står även en ängel i glas som lyser så vackert..

Finns inte så mycket att säga.......saknar...

Phille & Joacim när dom ska ut på stan

I veckan som gått har vi faktiskt varit på bio och sett Cornelius, som va en riktigt väl gjord och mysig film om man nu gillar han och hans musik, vilket vi gör.
I fredags åkte vi upp till min mamma i Knäred och passade på att gratulera Sven som fyllde år. Emelie och Joacim va hemma för dom hade annat för sig. Mammas vän Nettan som har en blommster affär i Hishult hade gjort en fint Hello kitty arrangemang, som vi lämnade vid Moas grav när vi körde hem från Knäred på lördagen. Det va alldeles mörkt när vi väl kom till Hanaskogs kyrka och vi trodde inte vi skulle hitta var lilla Moa vilar. Men det låg så fint precis vid stengärdet och ljus lyste så vackert i mörkret....


Drygt en månad kvar till julafton och känner lite panik inför hur vi ska göra. Våra familjer frågar givetvis om vi ska vara där eller om vi bestämt något annat. Man är verkligen kluven och vi kan inte tänka på någon annan än oss själva fast även vi kan inte riktigt enas för vi känner olika inför julen. Givetvis förstår vi att vi inte får Evelina tillbaka bara för att vi inte firar jul. Julen är något för barnen tycker jag och gemenskap med familjen, men den där juliga stämmningen och gemenskapen kan man inte känna om man har behövt uppleva att mista sitt barn. Förstår att det låter konstigt men jag kan inte förklara bättre.
Ikväll när jag va ute och gick med hunden så rann tårarna. Jag gick där och tittade in i fönster där dom redan hade satt upp advents stakar och stjärnor. Mina tankar va på sjukhuset december 2008. Evelina ligger i sin sjuksäng och vi har fått en advents stake på rummet. Jag kunde höra henne med klar röst säga : mammma jag vill åka hem...
Det va Evelinas sista jul och den firade vi på sjukhuset, och hon fick så många julklappar att hon inte hann leka med alla sina saker.

En helt vanlig lördag

Nu är det lördag kväll och ännu en jobb vecka över, men snart är det söndag kväll igen och dax att jobba....
Idag på förmiddagen va vi ute i öllsjö och åt en sk brunch frukost hos farmor och farfar och firade lite farsdag med en god tårta på det.
Sen körde jag och Emelie till vårdcentralen och tänkte ta reda på vad det är för knuta hon har på halsen. Hon har haft den ett tag och är öm i den, men det är säkert en körtel som fortfarande är svullen efter att hon va sjuk för två veckor sedan. När vi gick in på vårdcentaralen så kom en obehaglig känsla krypande då det just va på vårdcentralen dom misstänkte att Evelina var allvarligt sjuk och vi gick dit för hennes envisa hosta. Nu var vi inte på samma vårdcentral men det är en obehaglig känsla ändå och lika dant när vi kör förbi sjukhuset, eller är tvungna att pasera eller stanna i Lund är också väldigt känsligt.
Det va många som väntade på vårdecentralen som har jour öppet på helgerna, vilket är jätte bra men oj så drygt att sitta där och ingen blir inkalld efter att det gått 45 min så då går vi där ifrån. Emelie mår ju inte dåligt av den men det är klart att vi ska ta tag i det redan på måndag och ordna en tid till henne snarast..
Sen blev det en kort promenad i blåsten med hunden och sen hem för att fixa lite.
Renoveringen är så gott som slutförd,men nu ska tavlor,foto och gardiner mm upp igen och det tar sin tid verkar det som.
Vi är väldigt nöjda med vårt ny frächa hem och eldar för fullt i vår kamin så nu gnäller jag att det är för varmt istället efter att ha gnällt att det varit för kallt i 17 år......jag är aldrig nöjd brukar jag få höra, och det ligger en viss sanning i det tror jag.

Det är 1 år och 6 månader sedan vå lilla flicka lämnade oss. Det är inte klokt när man tänker på det. Det känns fortfarande som om det va igår. Kan fortfarande känna den chock och smärta som jag hade på sjukhuset och läkaren kom och sa till oss att dom inte klarade henne. Jag ser fortfarnde henne framför mig ,liggandes med slangar och apparater omkring sig och där finns vi men vi kan inget göra. Inte trösta och säga att allt kommer att bli bra. Det är hemska bilder och minnen man ständigt bär med sig vareviga dag. Jag förstår att endel kan tycka att nu har det ju gått så lång tid nu borde dom må bra........men så är det inte. Jag tänker på detta varje dag, att jag inte kunde rädda henne eller göra något, det är en smärta som jag bär med mig varje dag, att inte få finnas där för henne ,vår fina Evelina............
ÄLSKAD - SAKNAD

Ett annorlunda inlägg

Igår var det då äntligen dax för Kristianstad att få äran att se på Ladies Night med Brolle, Andreas johnson, Måns Möller och Steven. Vi var några tjejer från jobbet som hade bokat detta redan i våras, med både mingel, drink o middag. Kvällen började i båtklubbens lokal där vi träffades och värmde upp lite innan det var dax att bege sig till Kristianstads Arena och där var väl runt 2000 andra Ladies som hade tänkt detsamma som vi. Middagen och serveringen var långt ifrån värt sitt pris, då maten var kall och väntan lång för oss åtta utsvultna Ladies. Men när väl männen tar plats på scenen så höjs stämmningen i hela Arenan och vi njuter av en fantastisk show så man är väldigt nöjd när man går därifrån.
Det är ju inte så ofta man är ute nu för tiden, så vi tänkte passa på att stanna ute lite längre, så vi gick upp på stan och hamnade på Kungen där det skulle vara nytt med karaoke-kvällar. Kungen är ett ställe som var väldigt populärt på 80-talet och det var nog nästan det ända utestället i Kristianstad på den tiden. Och jag kan säga med säkerhet att tiden har stått still på Kungen, både vad gäller inredning och folket. Vi försökte så gott vi kunde att damma av stället men det var inte det lättaste.
Stannade inte ute så länge utan åkte bussen hem med vännen Annelie och Åsa som vi träffat, redan kl 01, för då längtade jag hem till sängen, det är hårt att vara ute när man inte är så van längre. Förresten kan jag säga att buss har jag inte åkt sen den dagen jag tog körkort vilket också var på 80 talet.
Kvällen var mycket trevlig och det ska mina fina vänner och ladies ha ett stort tack för, ni är bara för härliga det vet ni.


Vad mer som har hänt sen förra inlägget är att Evelinas storebror har gjort en tatuering, och inte vad som helst heller utan ett porträtt på Evelina....
För Joacim kändes det så självklart att han ville bära med sig sin lillasyster vid hjärtat, resten av sitt liv, nu finns hon både inne i hans hjärta och på utsidan.
Han skrev även på latin : Alis Volat Propiis Som så vackert betyder... Hon flyger med egna vingar......

Emelie, Evelinas storasyster har även hon gjort en tatuering med Evelinas namn som även visar hur mycket hon saknar och längtar efter sin lillasyster........

Vi har två helt underbara barn här på jorden, som har mist ett syskon. Det är inget ett barn ska behöva uppleva, lika lite som en mamma och pappa ska överleva sina barn.
Joacim och Emelie bär på en stor sorg och saknad och förstår säkert inte hur något sånt kan hända. Dom ska leva resten av sina liv, utbilda sig och skaffa egna familjer och kommer säkert att få lyckliga liv. Men inom sig kommer alltid sorgen och smärtan att göra sig påmind om deras otroligt härliga och söta lilla syster som inte fick leva och växa upp med dom och uppleva samma barndom som dom engång har gjort.
Inom sig bär dom säkert på samma frågor som vi och som vi aldrig kommer att få något svar på.....
ALIS VOLAT PROPRIIS

Oktober slut...

Ja dagarna, månaderna och åren rullar på, och tur är väl det om man ser det på mitt sätt. Att ju fortare tiden går ju fortare får jag krama min lilla tös igen, och jag längtar så det gör så ont.

Oktober månad är slut och det går otroligt fort mot julen, julen som jag fasar för. Att plågas varje gång man går in i en affär och dom har satt fram jul klapps tips bestående av fina Kitty kläder, leksaker, dockor, pyssel mm. Ja allt som man vill köpa till en flicka på 4-5 år. Förra året skulle vi göra ett försök att hålla jul för våra andra barns skull. Men glädjen,värmen och jul myset fanns inte där. Plågan av att se Evelinas kusiner få julklappar av tomten och se glada ut, det är verkligen att plåga sig själv i onödan. Vi har pratat lite om att vi bara ske ge oss av detta året och strunta i allt vad julen heter. Jag önskar att det blir så men än så länge är inget bestämt.

Inatt hade både jag och Fagge glädjen att drömma om Evelina. Det är bara så jobbigt att jag glömmer så fort. Minns bara att jag drömde om Evelina och en annan prinsessa som verkade vilja tala om att dom hade roligt....

Idag gick hunden och jag vår vanliga skogs runda, och det är verkligen avkopplande och skönt att gå i skogen denna års tiden. Det enda man hör är löven som prasslar under skorna och Zacks enorma flåsande.

Annars är denna års tiden full av plågsamma minnen och dagar. Det är ju ganska exakt två år sedan Evelina blev sjuk och vi tillbringade vareviga dag nere i Lund och hade inte permission förrän dagarna innan jul. Evelina hade en mycket jobbig tid, det var det ena efter det andra bl a blåsorna i underlivet som gjorde att hon inte kunde gå eller sitta utan låg mest i sin säng. Ja när man tänker tillbaka på det så kommer alla tårarna. Vår lilla flicka så jobbigt allt va och vad mycket du fick utstå. Om ändå allt hade varit så mycket annorlunda och du hade suttit här på ditt rum och lekt nu ikväll...istället sitter jag här, omringad av foto och pärlplattor och så många fina minnen av dig.....vi möts igen min älskling

Ännu en Prinsessa i himlen

Lilla Moa somnade in igår.
Jag tror vår Evelina mötte henne vid himla porten,tog henne i handen och sprang över den blommande ängen.........

Mina tankar går till familjen som ska behöva lida samma helvete som vi.
Ikväll tänder vi ljus för två prinsessor.....sov gott flickor

Pärlplattan som aldrig blev färdig..

Morgonen måndagen den 27 april satt Evelina på sitt rum och pärlade som hon så ofta brukade göra. Hon var alltid så noga med färgerna och mönstret, så skulle man hjälpa henne så fick det bli på hennes vis. Hon var så duktig och det blev alltid så fina pärlplattor som hon ville att jag skulle stryka. Jag var ju inte den snabbaste till att stryka dom så det var ofta dom blev till stötta och pärlorna ramlade bort och Evelina blev ursinnig på mig. Men till slut så brände vi alla plattor hon gjorde och ville spara. Och det är jag så tacksam för idag,för nu har vi många färg glada fina pärlplattor att titta på och minnas hur duktig Evelina var/är.

Men just denna måndag morgonen den 27e April när Evelina satt och pärlade så blev det tid för oss att bege oss till Lund och den väntande strålningen som skulle börja samma efter middag.
Evelina blev såklart besviken men sa: Jag kan ju göra den klar när jag kommer hem igen. Ja sa jag det kan du ju göra, vi låter den ligga kvar på ditt skrivbord.

Men Evelina kom aldrig hem mer efter den morgonen....
När vi steg in i vårt hus natten mellan den 9-10 maj så allt vi möttes av var Evelinas tysta tomma rum med en ofärdad pärlplatta på hennes skrivbord...

Den har legat kvar där enda tills nu när vi renoverat hennes rum. Man är så rädd att den ska fördärvas den är speciell för mig (som så mycket annat).
Men nu ligger den här igen och jag har en underlig känsla av att någon dag någon gång kommer den ligga här färdig pärlad, och då är det Evelina som har kommit hem......