måndag 22 juni 2009

Saknaden är så enorm

Varje dag är saknaden olidlig,ibland värre än normalt känns det som.
Evelinas minne finns överallt var man än är. På nått sätt känns det som om man inte har fattat än att hon verkligen inte kan komma tillbaks.Men samtidigt ibland så känns det som om att någon gång ska va den första som någon återvänder från det döda och det är kanske nu. Man slutar aldrig att hoppas.Igår kväll va jag och hunden uppe hos Evelina och tände ljus och sa godnatt till henne.Zack höll på och luktade hela tiden där hon ligger,det kändes som om han luktade henne.Djur är ju speciella i sina sinnen så det kan ju vara så.Där är så lugnt tyst och fridfullt där hon ligger och kvälls solen lyser på henne så hon blir lite varm.Men känslan av att hon ligger där under jorden den vänjer man sig aldrig vid.Lilla fina Evelina jag vill ha dig här hos mig,leka och gosa med dig.Det känns som om mitt hjärta är itu slitet och blöder och blir aldrig helt igen.Saknar dig varje sekund du är jämt i mina tankar.
Dina saker finns på ditt rum där du lämnade dom,dina kläder rena i garderoben och väntar på dig.Vill aldrig ändra ditt rum det finns kvar här den dagen du kommer hem igen.Kan aldrig sluta se på alla bilder på dig,samtigt ger det mig en sån smärta över att vi har mist dig som det även ger mig en slags inre glädje att få se dig.
Älskar dig min prinsessa och vi ska mötas igen snart.

4 kommentarer:

  1. Den som inte mist sitt barn själv kan nog inte fatta hur fruktansvärt ont det gör.Att aldrig få träffa sitt barn igen.INGEN borde få uppleva det! men ni har inget val.
    Finns inga tröstande ord som hjälper.Shirley Clamps låt är jättefin och jätte ledsam på samma gång!
    försök att vara stark
    Carina

    SvaraRadera
  2. Det är med tårar iögonen jag läser era tankar och inlägg. Livet kan vara så orättvist! Snälla alla ute i landet ta hand om era barn inga pengar i världen kan ge det era barn kan. Tänk på att tiden går fort och har ni turen att tillbringa den med Era barn GÖR DET!!!! Sommarhälsningar från en mamma som ger det viktigaste av henne till sina barn -nämligen tid och närvaro.

    SvaraRadera
  3. Jag tänker på er hela tiden, vilken otrolig smärta ni måste känna. Det är inte rättvist!
    Kram Linda

    SvaraRadera
  4. Elisabet Roslund23 juni 2009 kl. 17:29

    Så mycket man inte vet, så varför skulle det vara så konstigt om vi möts igen? Så måste det bli!
    Kram/Elisabet

    SvaraRadera