onsdag 29 juli 2009

mammas fina fina flicka

Så här lycklig och pigg va Evelina sina sista dagar hemma.
Här är hon med Emelies kompisar.Fatime och Emelie.O



Åhh va det gör ont nu.Idag är det 2 månader sen vi begravde vår lilla prinsessa.Det känns så väldigt länge sedan vi hade Evelina hos oss.Hon sjöng för oss och ställde sina underbara frågor till oss om allting.
Vi har varit i Bergkvara några dagar igen.Så stillsamt lugnt och skönt men samtidigt så himla jobbigt för Bergkvara var Evelinas paradis på jorden.
Emelie och hennes kompis Frida var med oss där och man kan ju säga att det livade upp stämmningen i alla fall.(tok fior)Fridas föräldrar som är våra goa vänner Annika och Lasse kom upp och vi grillade och hade en trevlig kväll tillsammans.
Idag när vi körde hem så började vi prata om Evelina såklart.Om varför och hur det kunde sluta så orättvist.Om det har gått snett nånstans under resans gång mm.
Jag grät hela vägen hem det är så jobbigt att prata om henne och jag tänkte på en sak som hon ibland kunde säga som gör så ont i hjärtat: Tycker ni inte om mig ? Så sa hon ibland och man undrar varför.Kände hon sig inte älskad av oss eller är det bara sånt små barn på 4 säger? Ja man slutar inte plåga sig själv det är väl så det ska va ett tag.
Även vår fina hund Zack bär på en saknad.Han sitter på vägen vid stugan i Evelinas paradis och undrar var den söta rara lilla flickan är som brukade leka och kela med honom. Zack och Evelina va lika gamla,men han har fyllt 5 och det fick inte Evelina.

Vi körde upp till graven tände ljus och lämnade blomma och pratade lite med henne.Det är så här vårt liv kommer att se ut tills dagen vi dör.Vill vi prata med vår flicka så får vi göra det till en jord hög.Och ska man krama och pussa henne så får man göra det i fantasin i sina tankar.
Det känns som om man är två personer just nu.Det är trevligt att umgås med vänner och kanske skratta lite tillsammans.Men det är på nått sätt ingen äkta glädje ändå.När man sen kommer hem , hinner allt ifatt igen men det slår till med dubbel smärta och det är olidligt för ett tag.Det är lite surt här hemma i mellan åt,alla bär på sitt.Ungarna vill ha kompisar hela tiden och ibland blir det bara för mycket.Samtidigt förstår vi att dom behöver få ha sina vänner hos sig för det hjälper dom att bearbeta sin sorg.
sekund för sekund, minut för minut, dag för dag....kommer vi nånsin att få ett liv igen

15 kommentarer:

  1. Jag tror att ni kommer få ett liv igen, eller rättar sagt ni har ett liv men det blir aldrig detsamma. Jag är inte troende, men jag tror att man kommer att träffa sina nära och kära igen någon gång och fram till dess så finns de människor som gått bort som man älskar där uppe och tittar ner på en.
    Kram
    Birgitta och Elliot

    SvaraRadera
  2. Cilla O Fagge klart att Evelina kände sig älskad hon hade världens bästa mamma o pappa o store bror o stora syster som älskade henne över allt annat jätte kram till våra kära vänner tänker på er hela tiden Annika Lasse Frida

    SvaraRadera
  3. Kära vän.....tårarna rinner här nu...fy fan..
    hur kan livet vara så grymt!!!!
    massa styrkekramar til er...
    svårto veta vad man ska säga............

    SvaraRadera
  4. Jag lider med er....vet inte vad jag ska skriva.
    Många kramar Therese

    SvaraRadera
  5. Evelinas frågor om livet är och var helt normala för en liten tjej i hennes ålder, ni har bara glömt när era stora barn ställde samma frågor.....
    Ni kämpar på dag för dag, minut för minut och det ska ni ha en stor eloge för, livet har verkligen prövat er. Det som däremot är solklart är att ni kommer att få ett liv igen där ni fungerar. Ert liv tog en annan väg än vad ni tänkt och det tar en tag att hitta rätt bland de nya stigarna.....

    Kramar Agneta

    SvaraRadera
  6. Världen blir sig aldrig lik. Er söta, fina Evelina som var så trygg och hade er som är världens bästa föräldrar! Vi undrar också varför?
    Kram Maria, Fredrik, Elin, Elsa och Erik

    SvaraRadera
  7. Hej Cilla!
    Jag tänker ofta på er.
    Kram Linda

    SvaraRadera
  8. Klart att Evelina kände att ni älskar henne och gör det fortfarande.

    SvaraRadera
  9. För någon som inte har varit med om en sådan
    trgedi som att mista ett barn, är det helt ofattbart. Man kan tycka, ha åsikter, synpunkter, men förstå, det går bara inte. Som mamma/förälder hade jag inte vetat hur jag skulle gått vidare i livet.Du skriver så oerhört fint om din flicka/familj, bara det tycker jag är en enorm styrka.VARFÖR är tyvärr ett ord som inte är lätt att besvara/// en mamma

    SvaraRadera
  10. Blir så berörd av att läsa i bloggen, kan inte heller förstå VARFÖR detta hänt, ja har haft det svårt att läsa er blogg, blir så ledsen, man vet aldrig vad som kommer att hända ens eget barn, men ja berömmer dig SÅ av vad du skriver, det är så fint och kärleksfullt det du skriver.
    Kämpa på Cilla m familj, har ibland svårt för att förklara i ord vad ja känner, inte alltid lätt när man själv mår dåligt..

    Tusen styrkekramar till er alla..
    En liten fråga till,, Är det en Eng cocker ni har??? så fin

    SvaraRadera
  11. Kom till er blogg via alfons blogg och blev väldigt ledsen när jag förstod att den lilla flickan som vi pratade med i lekrummet på avd 64 var er lilla Evelina. Hon satt där och målade tillsammans med en sjuksköterska och frågade om våran lille pojk var sjuk. Nej sa vi, vi väntar på hans syster som är på MR. Vår dotter fick neuroblastom när hon var 6 månader men är nu färdig behandlad och går på kontroller. Lider med er, har ju genomgått sjukhus biten, men kan ju ändå inte förstå den den otroliga sorg ni har. Mist båda mina föräldrar i denna hemska sjukdom, hatar blotta tanken på denna hemska sjukdom och allt den gör med de man älskar. Sänder styrka till er i eran svåra stund. Kramar Esther och Alvins mamma

    SvaraRadera
  12. Hej!
    Tårarna rinner när man läser allt ni skrivit.
    Känner er inte men av denna läsning är NI de bästa föräldrar man kan tänka. Detta behöver ni inte betvivla. Er omtanke och värme går inte att ta miste på. Vill bara skicka er för jag kan tyvärr inte ge er de varmaste styrkekramar man kan ge.
    Blöta kramar Maria.S

    SvaraRadera
  13. Min kära Cilla
    Jag känner så,,att jag skulle välja alla de orden och tankarna som du gör om jag hamnat där. Det är inte underligt eller konstigt utan helt normalt. Man tänker på hur man skulle sagt och gjort i olika situationer på ett bättre sätt. Men just då kanske det ändå var det bästa. Tänk vad jag tänkte att du var så tålmodig på lekterapin i vårt degbak med våra barn. Du är en bra mamma. Jag är en stor beundrare av din styrka. Den styrka du även visade på avdelningen när allt var tungt och bittert. Den styrka du spred kring alla och denna hjälpsamhet som vi inte får glömma som du har. Jag vet att du liksom jag hade struntat i allt bara för en sak. Men vad ska man göra? Lev för dina barn alla på vart och ens sätt. Jag önskar jag kan skicka dig styrka om så för en dag. Det gör jag nu....Kramar. (jag tänker på er nästan var dag, tänk om det hjälpte?!) Jag finns.

    SvaraRadera
  14. Hej kommer in och ger er en varm kram från en annan mamma som mist sitt barn. det är snart 7 år sedan som jag miste min son och livet blir aldrig som det en gång var. Ett barn fattas alltid i ens syskonskara och det barnet kan aldrig ersättas av någon annan. Jag minns mina första år utan min son i sorg, elände och förtvivlan. hur jag aldrig i hela mitt liv trodde att jag skulle se någon ljusning i livet. I dag står jag på mina ben, jag har ett ok liv, men som det var förrut blir det aldrig. Man förändras som människa, men man blir någon annan. Jag har delat upp mitt liv i livet före och livet efter. Jag tror också på att vi får möta våra älskade barn igen, för dem är vi bara skilda en sekund, för oss som går kvar på jorden är det en evighet. Varm kram från Marie-anne mamma till marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad

    SvaraRadera
  15. Tänker på er.
    Kram Angelica

    SvaraRadera