torsdag 23 juli 2009

Olidlig saknad


Usch vissa dagar är helt olidliga.Igår va en väldigt jobbig dag,tänker och undrar varför allt som oftast.Man besöker graven och sitter och pratar med henne och berättar en saga ibland. Tanken att aldrig mer få ha henne i sin famn trösta och bara mysa tillsammans som vi gjort så många gånger förr,den tanken finns bara inte.
Dagarna blir längre och längre känns det som och nätterna blir svårare att ta sig igenom med sömn.Det har varit en hektisk tid med handboll och lite andra tillställningar så då har man kunnat koppla bort denna oerhörda saknad.Nu börjar vardagen ge sig till känna,försäkringskassan börjar jaga en och vill man ska börja jobba.Ensamheten smyger sig på en och man mår dåligt inombords.Tanken på att man svikit Evelina kommer man aldrig ifrån,att hon inte fick uppleva allt det roliga som andra barn får.Hon va värd så mycket mer,hon kämpade och led i 6 månader men skrattade och va glad allt som oftast ändå.Man försöker finna en mening med allt,men självklart finns det ingen mening med det.Va hon för god för denna jorden? Känns så dumt att tänka så.Hon va den godaste lilla flickan som ville alla väl,men varför ska då hon behöva lämna jorden?Nej det finns nog inga svar tyvärr för det skulle jag vilja ha. Hon finns här hemma i varje rum.Samtidigt som det är så jobbigt att se henne på alla bilder alltid lika glad,så känns det underbart att veta att hon hade ett glädje fullt liv tills dagen hon blev sjuk.Hon förstod inte varför hon mådde så dåligt ibland.Ena dagen fick hon vara hemma och leka med sina barbie dockor,nästa dag uppkopplad i slangar och hon blev sämre och sämre.Älskade lilla flicka om vi ändå hade kunnat förklara för dig men du va så liten så du förstod ej.
Man ser henne framför sig dagligen och då är det bilder av den sista dagen man ser.Hon ligger så hjälp lös och tittar på oss och vi kan inte hjälpa henne.Jag ångrar så att jag inte va med henne varje sekund in i de sista så hon fick känna att vi va där.kanske hade hon hört mig om jag pratat med henne mer.Det är sånt som plågar en så jävla mycket.Någon,dra tillbaka tiden och ge mig min flicka tillbaka.

13 kommentarer:

  1. Så jobbigt ni har det. Det är så fruktansvärt orättvist att ett litet barn ska drabbas på detta sätt. Det ni tvingats gå igenom är den värsta mardröm, som alla med barn ej ens orkar tänka på ska hända.
    Vi går in på Evekinas sida så gott som varje dag och tårarna rinner. Det får oss att stanna upp och fundera på hur bräckligt livet är och att man inte kan ta livet för givet. Evelina finns dagligen i våra tankar och vi tror att hon tittar ner på oss,
    Birgitta och Elliot

    SvaraRadera
  2. Jag är säker på att Evelina kände att Ni fanns där var enda sekund för henne. Ni gjorde allt som fanns för henne. Ni har varit de bästa tänkbara föräldrarna!
    Jag bara önskar att Ni kunde få sova, så Ni orkar med allt som måste göras när man har en familj. Utan sömn mår man om möjligt ännu sämre. Långt mindre kan man orka gå till arbetet.
    Varje dag finns Ni i mina tankar.
    Minst tusen styrkekramar till Er alla
    Annette med familj

    SvaraRadera
  3. Hej Cilla med familj det är fruktansvärt det ni har gått igenom o går igenom nu det är så fruktansvärt orättvist att lilla Evelina inte fick bli frisk den goa lilla tjejen alltid lika pigg o glad när man träffade henne man blev alltid glad när man träffade henne hon var så pigg o glad men en sak är säker hon hade världens bästa föräldrar o syskon som gjorde allt dom kunde för henne tänker på er hela tiden vilket helvete ni måste gå igenom många många styrke kramar från Annika Lasse Frida

    SvaraRadera
  4. Hej på er
    Ja,,,vad säger man det finns inga ord som räcker till.Jag kan inte säga att jag vet hur ni känner för det kan man inte om inte man varit i samma sits,men den där hemska saknaden ,,,,den vet jag hur den känns.Juli 2007 fick min pappa diagnos malign melanom som sped sig väldigt snabbt,han gick bort 1 okt 2007 61 år gammal.Jag satt hos honom varje minut i tre dagar efter att han hastigt blev sämre,Vi hade pratat om denna hemska stund och jag lovade honom att va hos honom in i det sista.Efter tre långa dagar fyllda med gråt och förtvivlan sa jag till honom att jag bara skulle köra hem och prata med mina barn innan dom skulle till skolan,,,hans älskade barnbarn.Vi kramades och jag sa att jag kommer inom 20 min igen och lovade igen att jag skulle vara hos honom.Jag hann inte ens hem...5 minuter efter jag kört ringde min mamma och bara skrek...jag vände...han somnade in samtidigt som jag satte mig i bilen.Detta ångrar jag så fruktansvärt mycket....jag hade lovat och jag hade velat prata med honom in i det sista.Och saknaden....ja den gör ont,så fruktansvärt ont men med tiden tror jag att man lär sig leva med den,,eller ja man måste ju det.Jag tänker ofta på vad min pappa sa till mig en gång...han sa att bli aldrig bitter på livet,det är det värsta man kan bli.Jag tror han har rätt men...ibland är allt bara så orättvist.Kämpa på alla ni o va rädda om varann,jag tänker på er och er söta underbara ängel.
    Kram Therese

    SvaraRadera
  5. Tiden går framåt hur vi än gör och hur vi än mår....hoppas att ni anammar professionell hjälp för det behöver ni nog för att komma framåt tillsammans med tiden. Misstänkte att ni haft en tuff tid eftersom du inte skrivit på ett tag....och det sliter så i mitt hjärta. Önskar och hoppas av hela mitt hjärta att du kan se fina bilder av Evelina också.....
    Styrkekramar i massor / Agneta

    SvaraRadera
  6. Hej Cilla,
    Ångesten över den sista tiden med Evelina och tankar på vad ni gjort och inte gjort. Ångesten om att man gjort fel. Hur man agerade, vad man sa, det kommer alltid efteråt i alla situationer. Jag känner att ni var där och att ni för stunden agerade precis som Evelina ville. Tankarna kring OM ni gjorde rätt kan man själv låta växa sig hur stora som helst. Frågorna kring OM / HUR fanns ju inte i situationen.
    Jag tänker mycket på er. Jag tänker många sorgliga tankar men jag försöker tänka på de stunder som trots allt elände var trevliga för stunden. Då kan jag tänka på Evelina och tacos. Jag tänker på Janne när han alltid fick springa efter Evelina med droppställningen i full fart när hon var pigg. Jag tänker på dig Cilla och alla pysselstunder på lekterapin och på avdelningen. Jag hoppas att ni har det bästa stöd och var inte rädda för att fånga den. Vi ses en dag.
    Kramar i massor Karin

    SvaraRadera
  7. Hej...ger er många styrkekramar.....om o varför får man lära sig att leva med!! jag är säker på att ni kommer hitta ljusa stunder också så småningom.....det tar tid men..mitt hjärta värker när jag läser din blogg Cilla...kan bara föreställa mig att ditt är på väg att brista....
    Arma barn ...vad hon fick utstå mkt...men ändå va glad o positiv.....
    Hon leker o mår bra nu med de andra ängla barnen....hon tittar ner o ser er....o ler sitt störste leende!!!!!!KRAM

    SvaraRadera
  8. Hej igen
    Har ni läst Karros blogg om Felicias kamp?
    En underbar blogg...tyvärr finns inte lilla Flisan i livet,men mamma Karro fortsätter blogga om hennes liv som går upp och ner.
    Kan verkligen rekommendera denna blogg.
    Ha det så bra det går o va rädda om varann
    Kram Therese

    SvaraRadera
  9. Åh,önskar att jag kunde ge er dotter tillbaka. Det är så svårt det ni går igenom nu.... Jag vet inte hur det är på ert sjukhus, om ni har möjlighet till stöd i form av kurator edy. Vi fick inget stöd automatiskt men fick hjälp av en barnpsykolog på bvc som åtminstone kunde stötta oss i hur vi skulle hantera vår Evelinas brors sorg. Det var ett stöd. Sedan har även visommist-gruppen genom barncancerföreninen varit ett fantastiskt stöd. Finns det någon sådan möjlighet för er så ta den! Man behöver stöd utifrån, både av proffs och av familj och vänner. Det är min erfarenhet iallafall...
    Jag tänker på er!
    Varm kram Isa med Evelina i hjärtat
    (2001-2004 ALL)

    SvaraRadera
  10. Jag hörde något vackert häromdagen som jag vill skriva till er. Det sas av en man som hade förlorat nära och kära i sitt liv....."sörj inte för länge för den ni älskar är värd att hyllas"......

    Kram Agneta

    SvaraRadera
  11. Kära Ni,
    Vi tänker på Er och inte minst på Evelina varje dag. Vi pratar om Er och undrar hur Ni har det. Att Evelina inte finns ibland oss är mycket smärtsamt, trots det minns vi Henne som igår. Karls kompis, som han själv sa, är inte här. MEN hon finns i våra hjärtan och låt oss ta fram alla goda minnen vi har och låta Henne finnas hos oss i vår vardag, för alltid.
    Kramar,
    Pernilla, Peter
    Karl, Kristoffer

    SvaraRadera
  12. hej!!
    livet är tufft....o så jävla orättvist..kollat er blogg(fantastisk)...jag lider med er...jag hoppas ni kan glädjas åt livet framöver....ni får nog gå hand i hand me glädje o sorg resten av livet......sorgen kan nog blekas med tiden,men saknaden försvinner nog aldrig...fan..svårt o veta vad man ska skriva.....Eran evelina är en vacker ängla prinsess nu..hon lider inte mer..där hon finns nu finns bara lek o bus.....o inga sjukdomar.....

    Varför tar gud bara de goda???????????????

    SvaraRadera
  13. Cilla !!!! vad jag blir ledsen att se hur ni / du lider , jag vet så väl hur du känner ....
    Vi alla vuxna som barn saknar lilla härliga Evelin , lille Mellvin pratar ofta om henne en dag satt han och prata jag fråga "vem pratar du med " han sa med Evelina i himlen , då brast allt o jag bara stor tjöt rakt ut .... jag sänder dig o din familj en stor varm kram / vi tänker på er

    SvaraRadera