tisdag 13 oktober 2009

Du fattas oss lill skruttan


Evelina,du fattas oss.Ena dagen är väldigt jobbig och smärtsam att ta sig igenom medan en annan dag kan gå ganska bra att ta sig igenom.
Ibland undrar man om folk tror att det ska synas utan på en vilken saknad och sorg man bär och bara för att man inte ständigt gråter så är ju inte sorgen o saknaden o smärtan mindre. Hon finns inom en ständigt,varje sekund längtar man efter lill tjejen.Inte minst när man tittar in på rummet och sakerna bara står där och det är alldeles tyst.
Jag är nu tillbaks på jobbet så smått,25% börjar jag med.Jag jobbar natt så det är väldigt ansträngande att komma in i det igen,fysiskt och psykiskt trött hela dagen efter.Visst är det skönt att vara tillbaka,det känns nästan som om man aldrig har varit där ifrån fast det är 1 år sen jag jobbade sist.Det va vid denna tiden som Evelina hostade och hostade och feber och det ville inte ge med sig helt,in och ut på vårdecentralen va det.Det är hemskt att minnas tillbaka,kan inte sluta fråga sig ,om vi kommit till Lund någon vecka tidigare,hade hon då gått i remission??? Läkarna säger att det inte hade haft någon betydelse,men man undrar ändå.Det är så mycket man velat gjort annorlunda..
Jag hittade en rosa strumpa bakom vår säng bland damm och en festis dricka,kunde inte låta bli att le lite och tänka på vår lilla filur.Tiden när vi va hemma i Mars och April månad,så tillbringade Evelina mycket tid i våran säng.Hon åt och drack tittade på film och pysslade även där.Det är en härlig känsla när man lägger sig och vet att hon gillade att ligga där på sin kitty kudde som nu mera alltid ligger i sängen. I mellan madrasserna hittade jag (någon dag efter hon gått bort)en massa korkar till tusch pennor som jag la tillbaka där igen,hon ritade alltid och sen klippte hon ut det i små lappar och gav till oss,alla fick det va hon noga med och allt ligger vid våra säng bord,där även saxen ligger kvar.Alla dessa små spår som Evelina lämnat efter sig på minner oss ständigt om henne,den glada goa giv milda lilla flickan och man har så svårt för att plocka bort sådant.Det får finnas där tills tiden är mogen för det.
Vi har tagit tag i det här med grav sten som är en väldigt jobbig sak ,men det måste göras och vi vill ha dit den snart känns det som.Vi vill ju att det ska kännas rätt med den sten vi väljer men det är otroligt svårt ,vi får se när det blir klart.
Jag brukar gå med hunden uppe i skogen och det är verkligen avslappnande tyst och njut fullt och man rensar tankarna.Idag fick jag nöjet att av njuta Maries trevliga sällskap på promenaden och vi pratade mycket om Evelina och Alexandra och döden i allmänhet.Tack Marie du är en fin vän.
Tack alla som finns för oss och för alla hjälpande kommentarer på bloggen,utan er hade jag nog gått under.Endel skriver och undrar hur man orkar skriva om allt,men det hjälper mig så mycket att skriva av mig alla tankar och känslor och det får mig att känna som om Evelina lever vidare här hos oss........för det är det enda vi vill

12 kommentarer:

  1. Tänker mycke mycke på er o allt ni går igenom många styrke kramar till er Annika Lasse Frida

    SvaraRadera
  2. VILKA FÖRÄLDRAR NI ÄR, TILL ERA TRE BARN! DET ÄR FANTASTISKT.

    SvaraRadera
  3. Elisabet Roslund13 oktober 2009 21:51

    Evelina vinkar och ler
    hon hoppas att ni tittar upp och ser
    hur fint och vackert hon har
    Evelina är den som har alla svar
    Hon är trygg och lugn där hon är
    På ingen rädsla och smärta hon bär
    Hon vill att ni ska ha det bra
    Ni ska skratta och njuta varenda dá

    SvaraRadera
  4. vi tänker så på er /kramar Från oss Sebastian O Elizabeth

    SvaraRadera
  5. Sakta men säkert tar ni trevande steg på "er nya livsstig". Fortfarande så kommer ni att gå vilse men förhoppningsvis så känner ni igen er på stigen mer och mer och hittar snabbare tillbaks. Evelina finns också på stigen, hon är bara lite längre fram.....

    Många kramar Agneta

    SvaraRadera
  6. Cilla o Jan vi tänker på er o er finaLina.

    SvaraRadera
  7. Ja Cilla så sant som du skiver. Inte syns väl sorgen på utsidan. Men du/ni kommer ALLTID att bära med eran lilla prinsessa. Idag va vi på Evelinas grav (jag & Emilia). Emilia satte sig ner knäppte sina små händer & sa -"Snälla gud krama Evelina från mig & ta hand om henne nu när det är kallt. Amen". Emilia har börjat på miniorerna & sångfåglarna & där pratar dem om att kunna be. Mina tårar rinner fortfarande när jag läser allt underbart ni skriver. Är så tacksam att NI orkar låta alla oss andra få vara er delaktiga. Vad skönt att du Cilla kommit tillbaka till jobbet. Att skingra tankarna lite. Förstår om det känns konstigt men du är modig & stark.
    Kramar Mia med familj

    SvaraRadera
  8. Ja, jag tänker mycket på er o er flicka, det e så jävla vidrigt allting, orättvist. Som någon på någon av alla fina kommentarer sa på era inlägg, er flicka har frid nu o hon är lite längre fram på eran utstakade väg. Jag läser eran blogg o tänker på vad ni gått igenom. /John//

    SvaraRadera
  9. "Man dör två gånger, den andra gången när man blir bortglömd". Jag läste den här bloggen och kom och tänka på det här citatet som jag tykcer passar in. Evelina kommer aldrig dö den där andra gången för hon hade så många som älskade henne speciellt ni, hennes föräldrar. Hon kommer aldrig att bli bortglömd. Ni finns i mina tankar.Kramar

    SvaraRadera
  10. Verkligen ett fint brev, fina kort på era flickor längre ner!

    SvaraRadera
  11. Stor kram
    frid o kärlek Carina Höglund "Englas mamma"

    SvaraRadera
  12. Tänker på er familj och vad ni går igenom.
    Livet är så orättvist.

    SvaraRadera