söndag 17 oktober 2010

Bloggen ? ?


Har funderat över denna bloggen lite. När jag gick i skogen idag med hunden så bara kom det över mig att tänka på bloggen. Jag startade denna bloggen för att familj och släkt i första hand skulle kunna följa Evelinas tid på sjukhuset från sjuk till att bli fri från cancern. Telefonen på sjukhus rummet ringde ständigt och jag kan säga att det va inte många gånger man hade någon större lust att svara, möjligen om man hade några glada nyheter om Evelina.
Jag tycker det är kul och givande att skriva. Har alltid fått höra att jag skulle kunna skriva en bok eller nått. Det hade varit väldigt roligt,men varje gång jag sätter mig och försöker komma på någon handling eller något så är det stopp.
I mitt skrivande får jag ut så mycket känslor och tankar och det är det enklaste sättet för mig att uttrycka mig. Tycker själv att jag har svårt att yttrycka mig när jag ska prata med någon men när jag skriver så är det på mitt sätt att prata och tänka.
Denna bloggen har gett mig så mycket styrka att gå vidare efter att vi miste Evelina. Utan alla er bloggläsare och era stärkande kommentarer hade det inte varit mycket med mig. Varje dag startar jag datorn ,går in på bloggen och hoppas att någon har kommenterat något som jag kan bära med mig resten av den dagen och även resten av mitt liv.
När jag läser andras bloggar och dom som lever i samma situation som vi, så kan jag tänka att min blogg är bara mörk och sorgsen jämt. Det går en röd tråd igenom alla inläggen och den tråden är Evelina och om saknaden och den enorma sorgen efter henne. Jag är beroende av att få tala om min fina flicka, jag måste få ut det. Jag måste prata om henne när jag inte kan prata med henne...
Jo jag kan prata med henne men inte på det sättet jag vill menar jag ju. Jag kan även krama och pussa på henne, men inte så på riktigt som jag vill....
Tack alla för att ni tar mig vidare i livet utan min lilla prinsessa................

14 kommentarer:

  1. du skriver så bra och jag har läst din blogg ett tag men ej kommenterat,finner inga ord va du och dina nära gått igenom tycker det är så himla orättvist att ett litet barn som ska va pigg och frisk ska behöva genomlida skitcan´cer,
    du kanske kan skriva ner till förmån för cancerfonden en bok om evelina och hennes kamp mot cancern som tyvärr tog henne ifrån er ,en vän till mej skrev en bok om helvetet de hade , Ett Kaotiskt liv av Anna_Karin ottosson 2007 idag är hennes dotter friskförklarad hon hade leukemi men varje månad måste alla värden tas för att se att inte nån jäkla cell har överlevt så hon får återfall,för henne är inte kampen slut än,hon är idag 11år och avslutade behandlingen julen 07.
    hoppas du fortsätter med din blogg.
    mvh sofie

    SvaraRadera
  2. Det är nog ett bra sätt att få "skriva av sig"
    Kom ihåg att det är din blogg och du bestämmer vad du ska skriva. Behöver du skriva om Evelina och din sorg så fortsätt med det... även vi som inte är änglaföräldrar förstår på vårt sätt hur fruktansvärt ni har det.
    Hoppas att du får någon liten ljusglimt här o där, idag och alla andra dagar....<3
    Kramar från en bloggläsare /Elisabeth

    SvaraRadera
  3. Jag har följt er så länge, och jag har gråtit så många gånger när jag läst det du skrivit. Er Evelina är så lik min lilla 6-åring som också har en sådan klänning som Evelina har på fotot överst. Du har en underbar förmåga att beskriva kärlek, och du har gett mig mycket i mitt förhållningssätt till mina barn. Tack! Heléne

    SvaraRadera
  4. Jag tror att din blogg är viktig för många och tycker att du ska fortsätta skriva som du gör. Och så hoppas jag förstås att du finner mer ljus i ditt liv och i det sorgliga som hänt dig. Eller snarare det fasansfullt, vidriga du och jag och många går igenom. Det är svårt, nästan omöjligt, att leva med denna typen av sorg och jag misstänker att du haft det än värre än jag just för att Evelina slets så snabbt och oväntat ifrån er. Jag minns när jag hittade din blogg strax före vår transplantation och läste med stor förfäran om vad som hänt er. Fast sorg går inte att jämföra. Du har din som du hanterar på ditt sätt och jag hanterar min utifrån mina förutsättningar och min livssituation. Jag önskar att jag kunde prata med Gustav på samma sätt som du pratar med din dotter men jag har honom bara i tanken. Stor kram. //Anna.

    SvaraRadera
  5. Det finns så många olika sätt att hantera sorg. Att skriva i bloggen är ett sätt. Fortsätt skriva Cilla. Jag behöver läsa det du skriver. Jag känner igen mig i mycket och du tar mig vidare i mitt liv med det du skriver. Jag säger Tack för allt fint du skriver. Kramar

    SvaraRadera
  6. Kjære deg.
    Det er du som skal ha takk for at du vil dele dine tanker og følelser med oss ute i verden. Jeg er innom bloggen din hver dag, og synes jeg kjenner din lille pike, din lille Evelina gjennom deg. Hun lever på en måte videre ved dine ord.
    igjen, TAKK.
    Hilsen med håp om styrke for hver dag.
    En Farmor i Norge.

    SvaraRadera
  7. Fortsätt att skriva, läser din blogg nästan dagligen, försöker att få mer ork att leva helt enkelt, tänker ofta att om du klarat av detta så länge nu så orkar jag oxå, ja får kraft av att jag inte är ensam om detta hemska som håller på att hända,,

    1000 kramar till dig Cilla och din familj.

    SvaraRadera
  8. wivianne rydberg, popbajare55@hotmail,com18 oktober 2010 22:49

    Jag förstår verkligen din oerhörda smärta, jag miste mitt äldsta barn, Kenneth, i en hjärninfarkt den 3 mars i år, han blev 36 ½ år...Smärtan är olidlig, ibland tror jag inte jag ska orka mer men jag kommer konstigt nog tillbaka igen...Sorgen är lika svår hur unga eller gamla ens barn än är när de går bort, man har ändå bytt blöja på dem en gång i tiden...Det är så orättvist och fel att ens barn ska dö före oss, helt fel ordning tyvärr...Styrkekramar till en mamma från en mamma...

    SvaraRadera
  9. Fortsätt skriva. Du skriver så väldigt bra. Jag har min flicka kvar, men levt i samma helvete och det är inget slut än...Jag kunde varit i din situation, men fått lite väntan hoppas jag...måste bara läsa hur ni har när jag läser varje dag..Kram från en annan mamma...

    SvaraRadera
  10. Kära Cilla.
    Klart att du skall skriva vidare. Att prata/skriva av sig är ett enormt stort hjälpmedel.Jag är oxå beroende som du men av att få följa ER fortfarande genom denna underbra sida. Så SLUTA INTE!!!! <3 <3 <3


    Många goa varma hästkramar till ER.

    Mia Felles mamma

    SvaraRadera
  11. kraft och styrka till dig
    kram Helen i Lomma

    SvaraRadera
  12. Hej vännen klart du ska fortsätta o skriva Cilla det är vi många som tycker de vet ja ...Många styrkekramar till er hela familjen,,Annika ,Lasse ,Frida.

    SvaraRadera
  13. Hej Cilla, jag har följt din blogg ända sedan första gånge jag fick reda på att du skrev. Jag upplever din blogg som en enda stor kärleksförklarning till din dotter. Du skriver mycket bra och gripande, ett bevis på detta är ju alla som följer din blogg. Jag tror att du skulle kunna skriva en bok om Evelina, du har massor med material i bloggen, men givetvis ska du fortsätta med bloggen.
    Kramar Nera

    SvaraRadera
  14. Jag klickade runt en dag och hittade denna blogg som genást fick mig att börja gråta, och inte bara av att man blir ledsen utan att bloggen är så söt.
    Jag är "bara" 13 år och jag läser ofta sådana här bloggar för att de får mig att tänka, på vad man har och allt som är så mycket värt. Den lilla änglen ni har i himlen är mer än guld värd.

    Jag beundrar dig

    SvaraRadera