Håller man på att förlora greppet??

Dag in dag ut,varje dag ser lika dan ut.Går till jobbet utan någon större inspiration och gör vad man ska och inte mer.Somnar på morgonen och sover till sen efter middag för man har ingen flicka att hämta på dagis längre. Tårar tårar tårar i massor varje kväll i ensamheten. Tänker och tänker hela tiden ,varför varför?? Så himla ofattbart och obegripligt,hur kunde detta hända oss??
Små gnabbas om obetydliga saker,det som inte görs idag har jag hela livet på mig att göra.Har olika syn ibland på vad som är viktigt egentligen,inget är viktigt för mig längra faktiskt allt är betydelse löst.Känner mig svag ledsen och otillräcklig för mina barn.har en tonnårs flicka som tycker livet är toppen och jag har lite svårt att hänga med i hennes tempo.Jag är väldigt glad att hon mår bra och ständigt har något roligt på gång ,men jag skulle vilja att jag orkade lite mer.
Sonen snart 18 och bor i källaren.Han mår bra så länge han får mat,sitta vid datan och ha alla sina kompisar runt om sig.
Man behövs inte på samma sätt som man gjorde för Evelina.Evelina skulle växa upp precis som sina syskon och sakta växa ifrån oss.Inte brutalt ryckas ifrån oss vid 4 års ålder.
Va hos psykologen idag och jag känner att det verkligen behövs att ha någon utomstående att prata med och hon vet precis hur hon ska gräva för att få riktiga svar .Hon får en att gråta men det ska ju ut för att man sakta ska må bättre förhoppningsvis.
Håller på att måla om nere i källaren för att ha något att göra och vill ha lite för nyelse.När jag har något att hålla på med så känns inte smärtan så stor men den finns hela tiden där ändå.Jag kommer aldrig att förstå så länge jag lever....?

Idag tänder vi ett ljus

Idag tänder vi ett Ljus för Jennifer 1år av saknad av denna glädjespridande tjej som bara fick bli 14 år gammal. Många kramar och tankar skänker vi hennes fina familj extra mycket denna dag.


Någonstans finns en bro mellan himlen och vår jord...

Just på vår sida om himlen finns en alldeles särskild plats, Regnbågens bro.

Då ett barn, som stått oss särskilt nära i livet, till sist dör, börjar det sin vandring till Regnbågens Bro.

Därbortom, väntar grönskande ängar och böljande kullar på våra älskade barn, där de kan springa och leka tillsammans. Där finns gott om mat, vatten och solsken som håller våra barn varma och nöjda.

Alla de barn som varit sjuka återfår sin hälsa och styrka. De som varit skadade eller trasiga, görs hela och starka igen, just sådana vi minns dem i våra drömmar om dagar i en tid som gått.

Våra barn är lyckliga och nöjda men, ändå fattas något, alla känner de saknaden efter någon särskilt utvald, någon de lämnat efter sig. De springer alla omkring tills den dag kommer då en av dem hastigt stannar upp, för att skåda bort i fjärran... Dennes blick är spänd och uppmärksam, iver och otålighet får dennes kropp att skälva. Plötsligt störtar barnet iväg från gruppen, flyger över det gröna gräset så fort dennes ben bär vårt barn, allt snabbare och snabbare...

DU har blivit upptäckt och när du och ditt älskade barn möts, kastar ni er om varandra i outsäglig lycka, för att aldrig mer skiljas åt. Överlycklig kastar sig barnet i våran famn medan din varma hand åter smeker barnets älskade kind och ännu en gång ser du in i dessa vackra ögon, som så länge saknats i ditt liv, men alltid funnits i ditt hjärta.

Tillsammans vandrar ni sedan över Regnbågens Bro...för att aldrig mer skiljas åt.

okänd författare
________________________________________

Längtan....

Längtar dagarna igenom att ibland tror man att man börjar bli galen. Att en längtan efter någon kan vara så stark att man mår så dåligt. Evelina har fått sällskap av en liten prins som heter Filip och jag vet att hon kommer att passa honom som sin egen lillebror.(Hon ville gärna bli storasyster sa hon)Tänker på Filips mamma och pappa och bror som nu ska behöva gå igenom samma helvete som vi,ingen ska behöva göra det.
Jag längtar efter henne när man möter andra glada barn skuttande i snön eller i affären,hör andra föräldra förklara något eller till och med skälla på sina barn och tänker att dom ska vara rädda om det som dom har,en dag kan det vara försent.
Jag har min dator inne på Evelinas skrivbord och sitter ofta här inne och bara tittar på allt och tänker och längtar. På skrvbordet har hon ritat med tushpenna både gubbar och lite konst och det kan man bara låta vara kvar.På väggen hänger en typ anslagstavla med bilder på prinsessan så klart och dikterna jag fick om breven från himlen. Ikväll tände jag ljuset på skrivbordet (som alltid) och satt och tittade rakt in i Evelinas fina ögon och gulliga leende och tårarna kom när jag sa till henne "förlåt mig min fina flicka för att jag inte kunde rädda dig,jag har varit en dålig mamma" (känns så ibland i alla fall).Jag forsatte titta in i hennes så blå ögon och fick se att fotot sakta började kasa ner ???? jag blev först så förvånad men sen log jag och tänkte ,hon är här hos mig och vill tala om att hon ser och hör mig. Kan det vara så egentligen?..
BILDEN PÅ EVELINA SOM JAG PRATADE MED SOM KASADE NER

Joacim och Emelie,Evelinas två underbara syskon som vi inte får glömma bort.Dom kämpar på i skolan och med sin idrott och har varit så enormt duktiga med allt under hela denna perioden.Från det att Evelina blev sjuk och vi mer eller mindre flyttade ner till Avd 64 tills idag 8 månader efter Evelinas bortgång. Dom sörjer på sitt sätt och tänker säkert mycket på sin söta syster som inte fick komma hem igen.Det är tur att dom är starka när vi inte är det. En sak vi alla har gemensamt är den enorma längtan efter att allt ska va som innan....................................

Tankar....

Snön faller så sakta,det börjar skymma ute och här från Evelinas fönster ser allt så vackert och ro fyllt ut. Ena dagen efter den andra försvinner och man är en stund närmare att åter förenas med min älskade fina flicka. Man börjar så sakta förstå att hon inte kommer tillbaka till oss,men man slutar aldrig hoppas ändå.Vem är det som bestämmer när ens liv är slut och varför har ingen kommit på hur man väcker upp de döda? Allt annat onödigt som ex alla finneser som det finns på en mobil telefon det lyckas man med,men det som verkligen betyder något och finns en mening med det kan ingen lösa inte än i alla fall.
Det går inte många minuter utan att Evelina är i ens tankar.Man undrar vad hon gör just nu, har hon det bra utan oss? Vi lär oss så sakta leva livet vidare men nån inre lycka känner man inte.Saknaden av vår minsting är så stor.Alla hennes kluriga frågor på allting här i livet och alla hennes kloka svar på allting.Ibland kan man samtala med sig själv i tankarna och låtsas att det är Evelina som svarar och man hör hennes röst så verkligt och ser hennes så söta ansikte så tydligt och jag hoppas att det alltid kommer att få va så att det inte försvinner och minnena av henne suddas ut,det skulle vara det hemskaste som kan hända nu.
Vill att hennes rum ska bli ett fint minnes och ängel rum för att vi alltid ska kunna gå in där och känna Evelinas närvaro.Jag vet bara inte riktigt hur vi vill ha det men det växer kanske så sakta fram några ideer om det. Även då kan jag höra Evelinas överväldiga utrop " åh va fint! ska jag ha det på mitt rum?." Det va sådan hon va,så otroligt tacksam för allt man gjorde med och för henne och det behövde inte vara något stort eller speciellt,utan det va det lilla hon blev så glad över.
Vad ska vi ta oss till utan dig Evelina?? Jag önskar du kunde ge mig ett av dina kloka svar nu. Det knyter sig i halsen och tårarna rinner som så många gånger förr och jag känner mig alldeles tom inombords....jag längtar så efter dig lilla hjärtat

2009 slut..........

Ja då va detta året slut och villket jävla år sen..
Förra nyår skålade vi för ett bättre år än 2008 då Evelina blev sjuk.Vad ska man skåla för i år?? Sämre kan det inte bli i alla fall än detta året som gått.
Vi firar nyår hos Cartne som vi gjort så många år förrut med våra goa vänner. Förra nyår hade vi en dags permis och Evelina var med oss hos cartne,inte så pigg men hon va i alla fall där.Vi har lämnat blommor och tänt ljus till vår fina flicka där är så kallt hos henne så vi vill ge henne ljus och värme. Idag råkar det vara min 41a födelsedag,inget att fira precis men kan inte låta bli att tänka på att vår flicka blev 4 år och jag fyller 41 livet är verkligen oförutsett och orättvist.....
Vill önska alla vi känner och alla bloggläsare som stöttar oss i detta helvete Ett hopp om ett bättre 2010.

GOTT NYTT ÅR

Julen närmar sig sitt slut

Ja då va den snart över,julen som jag fruktade så mycket men blev ändå trots allt ganska julig. Lille julafton va jag och barnen uppe hos mamma i Knäred och träffade min lillebror Jonas och hans familj.Vi shoppade dom sista julklapparna på Eurostop i Halmstad på tisdagen och körde till Knäred i snö kaos på kvällen.
Julafton firade vi ute i öllsjö hos farmor och farfar och med Fagges syskon med familjer. Julmaten va den samma som alltid och även klapp ut delningen. men det som inte va som det brukade va ju att vår fina flicka inte var med oss och skrattade av förtjusning som hennes kusiner Anton och Alva fick göra när dom öppnade sina julklappar,och det är ju precis så det ska vara för barnen. På Julafton va vi uppe hos Evelina en stund och tände ljus och lämnade en krans med blommor och en liten julklapp bestående av en liten My little pony häst.Förra Julafton va vi på avd 64 i Lund och då trodde man att nästa jul skulle vi i alla fall fira hemma alla tillsammans.Men livet kan verkligen förrändras i en hast och kastas om till ett helvete.När man tror att det inte kan bli värre så blir det bara den värsta mardröm man kan tänka sig. ....
Nu är snart året slut och det har varit det värsta året sen jag föddes. I våras fanns det så mycket hopp om att vi skulle vara tillsammans resten av våra liv,men det blev ju inte så. Man trodde då att ens liv va slut,men med familjen och goa vänners hjälp så sitter man här idag och jag vet egentligen inte villket som är bäst.Att leva med denna saknad dagligen tar sakta livs glädjen ur en och man är mest till en pina för familjen när man inte kan vara glad utan sur och deppig jämt.

Evelinas minnesfond på bloggen bara ökar och ökar och det känns fantastisk att det finns så många människor som har ett så gott hjärta och vill hjälpa cancer drabbade barn till ett friskare liv,tack alla ni.
Läser om dom andra barnen som va på avd 64 samtidigt med Evelina,men som fortfarande är i behandling.Vill säga till alla er att mina tankar går ofta till er och ni är riktiga kämpar som tar er igenom allt vad cancer innebär.jag hoppas att ni har kunnat ha en trevlig jul hemma tillsammans med era familjer och fått vara pigga,(jag vet hur dåligt ni kan må av behandlingen).
Jag viskade i Evelinas öra och höll hennes hand (när hon låg på Biva) att hon inte fick ge upp utan att hon måste kämpa.Jag vill bara att ni ska veta att hon kämpade. Hon kämpade allt vad hon kunde,men till slut orkade hon inte utan släppte taget.
Hon är en riktig kämpe,en äkta hjälte och den finaste prinsessan som fanns...R.I.P

Vinter vitt....

Ja nu är det riktigt vackert ute. Man hör skrattande barn som åker pulka när man är ute och går med Zack.Tårarna är aldrig långt borta,dom hänger innan för ögonen hela tiden. Idag va jag hos Evelina och lämnade ett hjärta med rosor och tände några ljus.Graven ser verkligen kall ut nu och det känns i hjärtat att tänka på att där under ligger vår prinsessa...fast hon är ju egentligen på en varm härlig plats i himlen. Kan passa på att tala om att nu är valet av sten och utförande äntligen färdigt,men det kommer ju att ta ett tag ännu innan den är på plats pga vinter vädret vi fick. Men en tung sten har äntligen fallit på plats och det känns lite bättre i alla fall att det är klart. Julafton är snart här och ingen glädje känns precis.Ingen gran har vi skaffat oss det känns så fel allting även om vi måste tänka på våra andra barn.Eventuellt kommer plast granen fram senare men just nu känns det som nått vi gjorde med Evelina förra året och hon va så lycklig då av att få vara hemma lite och klä granen mm
Allt känns bara så himla tufft och jobbigt det är som om något sliter och river inom en och det gör så ont. Jag saknar henne så,någon som kryper upp i ens knä och vill kela lite eller läsa en bok eller bara ligga och se en tecknad film tillsammans.jag saknar det så enormt mycket att jag mår så dåligt när jag hör att det är ett barn program som Evelina alltid tittade på så jag måste stänga av. Det finns saker överallt som på minner en ständigt och gör allting så mycket värre.
Sitter ofta i Evelinas rum och bara andas in luften och försöker minnas underbara minnen med henne,det finns många fina minnen men är svåra att plocka fram när man behöver dom som mest.
jag önskar varje dag att hon ska komma till mig och att det ska kännas så verkligt som om hon verkligen är hos mig,prata med mig och röra mig så att jag vet...
Älskade fina flicka,min dotter jag älskar dig så och vill bara ha dig hos mig igen