Oktober slut...

Ja dagarna, månaderna och åren rullar på, och tur är väl det om man ser det på mitt sätt. Att ju fortare tiden går ju fortare får jag krama min lilla tös igen, och jag längtar så det gör så ont.

Oktober månad är slut och det går otroligt fort mot julen, julen som jag fasar för. Att plågas varje gång man går in i en affär och dom har satt fram jul klapps tips bestående av fina Kitty kläder, leksaker, dockor, pyssel mm. Ja allt som man vill köpa till en flicka på 4-5 år. Förra året skulle vi göra ett försök att hålla jul för våra andra barns skull. Men glädjen,värmen och jul myset fanns inte där. Plågan av att se Evelinas kusiner få julklappar av tomten och se glada ut, det är verkligen att plåga sig själv i onödan. Vi har pratat lite om att vi bara ske ge oss av detta året och strunta i allt vad julen heter. Jag önskar att det blir så men än så länge är inget bestämt.

Inatt hade både jag och Fagge glädjen att drömma om Evelina. Det är bara så jobbigt att jag glömmer så fort. Minns bara att jag drömde om Evelina och en annan prinsessa som verkade vilja tala om att dom hade roligt....

Idag gick hunden och jag vår vanliga skogs runda, och det är verkligen avkopplande och skönt att gå i skogen denna års tiden. Det enda man hör är löven som prasslar under skorna och Zacks enorma flåsande.

Annars är denna års tiden full av plågsamma minnen och dagar. Det är ju ganska exakt två år sedan Evelina blev sjuk och vi tillbringade vareviga dag nere i Lund och hade inte permission förrän dagarna innan jul. Evelina hade en mycket jobbig tid, det var det ena efter det andra bl a blåsorna i underlivet som gjorde att hon inte kunde gå eller sitta utan låg mest i sin säng. Ja när man tänker tillbaka på det så kommer alla tårarna. Vår lilla flicka så jobbigt allt va och vad mycket du fick utstå. Om ändå allt hade varit så mycket annorlunda och du hade suttit här på ditt rum och lekt nu ikväll...istället sitter jag här, omringad av foto och pärlplattor och så många fina minnen av dig.....vi möts igen min älskling

Ännu en Prinsessa i himlen

Lilla Moa somnade in igår.
Jag tror vår Evelina mötte henne vid himla porten,tog henne i handen och sprang över den blommande ängen.........

Mina tankar går till familjen som ska behöva lida samma helvete som vi.
Ikväll tänder vi ljus för två prinsessor.....sov gott flickor

Pärlplattan som aldrig blev färdig..

Morgonen måndagen den 27 april satt Evelina på sitt rum och pärlade som hon så ofta brukade göra. Hon var alltid så noga med färgerna och mönstret, så skulle man hjälpa henne så fick det bli på hennes vis. Hon var så duktig och det blev alltid så fina pärlplattor som hon ville att jag skulle stryka. Jag var ju inte den snabbaste till att stryka dom så det var ofta dom blev till stötta och pärlorna ramlade bort och Evelina blev ursinnig på mig. Men till slut så brände vi alla plattor hon gjorde och ville spara. Och det är jag så tacksam för idag,för nu har vi många färg glada fina pärlplattor att titta på och minnas hur duktig Evelina var/är.

Men just denna måndag morgonen den 27e April när Evelina satt och pärlade så blev det tid för oss att bege oss till Lund och den väntande strålningen som skulle börja samma efter middag.
Evelina blev såklart besviken men sa: Jag kan ju göra den klar när jag kommer hem igen. Ja sa jag det kan du ju göra, vi låter den ligga kvar på ditt skrivbord.

Men Evelina kom aldrig hem mer efter den morgonen....
När vi steg in i vårt hus natten mellan den 9-10 maj så allt vi möttes av var Evelinas tysta tomma rum med en ofärdad pärlplatta på hennes skrivbord...

Den har legat kvar där enda tills nu när vi renoverat hennes rum. Man är så rädd att den ska fördärvas den är speciell för mig (som så mycket annat).
Men nu ligger den här igen och jag har en underlig känsla av att någon dag någon gång kommer den ligga här färdig pärlad, och då är det Evelina som har kommit hem......

Denna fredagen för två år sedan........

Som idag fast för två år sedan fick vår familj det värsta beskedet som man kan få. Vår dotter hade troligen leukemi. Vad visste man då om denna sjukdom?? Alldeles för lite för att förstå vad det skulle innebära med behandlingar och medicinering och risker..
Idag för två år sedan klev vi in på BUS och avd 64 i Lund för allra första gången.
Vad vi inte visste då och inte kunde föreställa oss var att 6 månader senare skulle åka hem ifrån Lund men då utan vår dotter. I bloggen skrev jag i mitt allra första inlägg efter att jag hade fört dagbok sen första kvällen i Lund.

Evelina hade nästan precis fyllt 4 år,när det visade sig att hon hade leukemi ALL.
Denna lilla tjej som är så full av energi . Hon älskar att sjunga och dansa och hon pratar stup i ett.
Allt detta kom att förändras så himla fort.....
Evelina hade gått och varit hostig en längre tid och vi hade gjort 3 tidigare besök hos vårdcentralen,och fått pencellin för lunginflammation. Vi gick dit ännu en gång och på dom tecken dom såg så skickades vi vidare till barnakuten. där blev det mycket provtagning och lång väntan innan vi fick beskedet att Evelina troligen hade en blodsjukdom. Man blev så paff och stum,sen kom tårarna. Inte vår lilla prinsessa. Samma kväll 24 oktober körde vi ner till Lund och blev inlagda på avd 64. Och då visste vi inte vad vi hade att vänta. Helgen blev lång med många tårar och många frågor. På måndagen fick hon sövas för att ta benmärgsprov och ryggmärgsprov. Och även operera in en port under huden för att ta prover i och ge mediciner i. Vi fik samma dag besked att Evelina har ALL akut lymfatisk leukemi.

Evelina kämpade så tappert med cellgifter som pumpar runt i hennes lilla kropp för att ta död på cancer cellerna, (vilket den också gjorde), Evelina va cancer fri när hon på började sin strålning som hon va tvungen att genomgå innan transplantationen. Jag kan än idag känna den söta doften,lite majs liknande, som fyllde rummet när Evelina transplanterades och även hon luktade så. Hon mådde så dåligt då och ville bara att läkaren skulle sluta, men hon kämpade på. Den lille Texas killens stamceller tog plats i Evelinas kropp ,men fick aldrig chansen att börja jobba. Denna lilla killen skulle bli vår Hjälte, vår lycka, Evelinas räddare....
Evelina vår älskade fin flicka,vår prinsessa, fick bara bli 4 år gammal. Hur kunde det bli så här ?? Vem har bestämt detta ?? Varför ??

Evelina i hela rummet........

Äntligen är den på plats. Evelinas fondvägg i hennes rum och vi är så nöjda. Nu finns hon hos oss på ännu ett sätt och det är på hela hennes ena vägg i hennes rum.
Nu ska lite av hennes saker in i rummet och en skön härlig fåtölj där man kan sitta och mysa med Evelina.....
Sätter in någon bild sen när hela hus renoveringen är färdig som förhoppningsvis blir ganska snart.

Vill även tack för alla uppmuntrande och enormt stärkande kommentarer angående bloggen, dom värmer in i hjärtat. Tack alla där ute...

Bloggen ? ?

Har funderat över denna bloggen lite. När jag gick i skogen idag med hunden så bara kom det över mig att tänka på bloggen. Jag startade denna bloggen för att familj och släkt i första hand skulle kunna följa Evelinas tid på sjukhuset från sjuk till att bli fri från cancern. Telefonen på sjukhus rummet ringde ständigt och jag kan säga att det va inte många gånger man hade någon större lust att svara, möjligen om man hade några glada nyheter om Evelina.
Jag tycker det är kul och givande att skriva. Har alltid fått höra att jag skulle kunna skriva en bok eller nått. Det hade varit väldigt roligt,men varje gång jag sätter mig och försöker komma på någon handling eller något så är det stopp.
I mitt skrivande får jag ut så mycket känslor och tankar och det är det enklaste sättet för mig att uttrycka mig. Tycker själv att jag har svårt att yttrycka mig när jag ska prata med någon men när jag skriver så är det på mitt sätt att prata och tänka.
Denna bloggen har gett mig så mycket styrka att gå vidare efter att vi miste Evelina. Utan alla er bloggläsare och era stärkande kommentarer hade det inte varit mycket med mig. Varje dag startar jag datorn ,går in på bloggen och hoppas att någon har kommenterat något som jag kan bära med mig resten av den dagen och även resten av mitt liv.
När jag läser andras bloggar och dom som lever i samma situation som vi, så kan jag tänka att min blogg är bara mörk och sorgsen jämt. Det går en röd tråd igenom alla inläggen och den tråden är Evelina och om saknaden och den enorma sorgen efter henne. Jag är beroende av att få tala om min fina flicka, jag måste få ut det. Jag måste prata om henne när jag inte kan prata med henne...
Jo jag kan prata med henne men inte på det sättet jag vill menar jag ju. Jag kan även krama och pussa på henne, men inte så på riktigt som jag vill....
Tack alla för att ni tar mig vidare i livet utan min lilla prinsessa................

En heldag med Terry Evans

Igår morse,lördagen den 9 oktober..och 17 månader sedan Evelina togs ifrån oss,körde jag och min mamma till Helsingborg för att uppleva en dag med Terry Evans.
Mötet började klockan 11 och han inledde med att berätta om sitt liv och hur han började som medium. Det va väldigt intressant och han är en mycket lättsam och mycket intressant man att lyssna på.
Efter att vi ätit en god lunch så skulle vi prova på att meditera och det va efter hans egen metod Bergsmeditation som han har skapat. Man skulle tänka sig en äng och gå över den,öppna en grind och stänga den efter sig. Sen fortsätter man längs en stig som leder fram till en kanal/bäck och där ska man gå längs strand kanten tills man stöter på en liten bro. Ta dig över bron och fortsätt på stigen tills man står nedanför ett berg. Du ska sen ta dig upp för berget och väl där uppe ska du se ett par händer som sträcker sig efter dig. Jag sprang mig igenom dom olika momenten och hur han skulle tolkat det vet jag ej,men dom som ville berätta om sin upplevelse fick göra det och dom skulle tolka vad som menades med det dom upplevde. Jag vet bara att väl uppe på berget såg jag en blå himmel och ljusa moln långt borta och det blixtrade till i ögonen för ett ögonblick.
Sen va det äntligen dax för stor seansen som jag var mycket förväntans full inför.
Men varför skulle just jag få kontakt av alla dessa ca 300 personer ???
Så var ju mina tankar inför seansen.
Han börjar tala med 3 personer( men inte samtidigt ) och det är verkligen intressant att höra han prata och skämta med och om dom anhöriga,på ett mycket respektfullt sätt och det blev även många skratt.
Sen säger han: Vi har en liten flicka här.................
Mitt hjärta bankar och jag blir helt stel för ett tag. Han säger att han dras mot högra hörnet och vi satt inte riktigt där. Jag sneglar över axeln men ser ingen som ger sig till känna. Han frågar igen om det är någon mamma här som mist sin lilla flicka. Jag sträcker upp min hand och plötsligt har jag en mikrofon i handen.
Tårarna börjar genast rinna och jag blir så lycklig men så ledsen. Hon är här,wow vilken känsla.
Evelina säger: Gråt inte mamma jag har det bra. Klandra inte er. Läkarna kunde inget göra,det finns inga mediciner. Liten som hon är så kunde hon förmedla precis det jag ville höra. Jag ger mig själv mycket skuld för att Evelina hamnade i den situation hon gjorde. Han sa också att hon hör när jag pratar med henne och det tycker hon om. Jag pratar ofta med Evelina när jag är uppe vid graven eller sitter i hennes rum vid datorn, eller när jag bara saknar henne så olidligt mycket. Och han sa även att om jag känt något i sängen så är det bara Evelina som kröp ner. För ca en månad sedan hade jag underbara drömmar om Evelina, och kunde känna henne krama mig. Det va helt fantastiskt , men det har bara hänt den gången. Sen visar hon en bild för Terry med en rosa elefant på. Har ni en sådan hemma frågar han. Nej inte vad jag minns. Titta när du kommer hem den finns där säger han. Och min mamma sa det måste va tavlan hon målade fyra dagar innan hon gick bort. Ja självklart är det den hon menar, fast det är en kanin med elefant öron men den är rosa. Men det va ju så Evelina ser den, som en elefant så klart och nu får det bli en elefant för oss också. Terry börjar dansa och tralla på en låt. Ja visst lät det som Evelina. Han sa att när hon gjorde så då va hon i en dröm värld. Hon satt ofta och trallade när hon lekte på rummet med barbies och pysslade. Men egentligen sjöng hon allt som oftast hon va sällan tyst. Men det som Terry sen berättade om var det riktiga beviset på att hon va där denna dag med oss. Hälsa pappa han ville ju inte komma idag han tror ju inte direkt. Nej visst va det så , Fagge är mycket tveksam, eller va i alla fall fast det hänt en del märkliga saker. Hon sa sen pappa har ett ärr på magen och väldigt ont i sin nacke ofta, och han kör eller ska köra en ny bil. Svaren är att Fagge har ett blindtarms ärr på magen och han har haft ont i sin nacke till och från så länge jag kan minnas. Men bilen ?? Nej sa jag då. Men det kan även vara inom jobbet sa han då, kolla upp det när du kommer hem. Jag ringde Fagge och frågade och jo svaret va att det är tänkt att han ska ha en ny lastbil på jobbet innan året är slut.??!!
Evelina sa också att pappa fyller snart år. Säg grattis från mig jag kan ju inte vara där. Fagge fyller år i början på december och det är ju ganska snart, Evelina älskade ju kalas och är säkert ledsen över att inte kunna vara med.
Hon berättade även att där va en äldre lång man och en tant som tog hand om henne som tillhörde familjen ,och att längre tillbaka kom vi från en familj med lantbruk. Min Morfar och min Farmor gick bort samma år Evelina blev sjuk och finns i himlen hos henne och morfar kommer från en lantbruks familj. Vad hon hade att säga till sin mormor var, att hon alltid skulle vara så fin i håret och hade väldigt smutsiga fönster hemma så Evelina inte kunde se ut ?? Evelinas mormor är och har alltid varit pedant med håret och man fick aldrig röra det för det kunde ju bli "burrigt" . Nu för tiden kör mormor till "frissan och får håret tvättat och rullat en gång i veckan, och vem vet Evelina kanske sitter i bilen och följer med mormor till "frissan" varje vecka. Om fönsterna säger hon själv att dom är smutsiga för dom är inte putsade det senaste året,men hon skulle genast ta tag i det. Han sa även att det va en dam där som hette Agneta och vi skulle tänka tillbaka till 70 talet. Min mamma hade en väninna på 70 talet som hette Agneta men hon vet inget om henne nu men det ska vi ta reda på.
Jag har säkert missat något hon/han sa men som sagt jag grät hela tiden och kunde knappt svara Terry utan nickade mest. Han vill ju egentligen ha riktiga svar så alla hör men jag kunde inte och det såg han. Han berättade en hel del om vår Evelina ändå och jag tvivlar inte på att hon va där.
Han avslutade med att Evelina sa. Hälsa pappa och jag älskar er, så slängde han iväg en puss i handen så som Evelina och jag alltid gjorde..
Mormor sa hälsa tillbaka, och Terry svarar det behövs inte hon står bakom er. Så klart va jag tvungen att snegla bak...
Denna mannen gjorde mig så lycklig för en stund och fick mig att inse att jag saknar henne ännu mer, hur nu det kan vara möjligt...........
Vill bara säga till alla ängla föräldrar. Våga tro om ni inte gör det. Det känns helt fantastiskt. Det blir aldrig detsamma som om våra barn fanns här hos oss och det är ju bara det vi vill. Men ändå,det kändes så skönt att höra i från henne och jag hoppas hon tar kontakt snart igen.

Tuffa dagar...

Ännu en helt underbar låt av The Kelly Family. Jag lyssnar ofta på den. Ändrar en del ord och tänker att det är Evelina som sjunger till mig i sin himmel.

Hösten har väll kommit nu kan man säga. Jag gillar hösten den kan vara väldigt ro givande, allra helst i skogen med alla underbara färger. Fast idag har det varit en mörk regnig dag och det är ju trist.
Beslutet jag tog för en vecka sedan va en sak jag funderat på ett tag. Jag jobbar ju natt alltid och det fungerar inte så bra just nu med hur jag mår osv. Det dök passande nog upp ett lugnare jobb på dag tid och jag skrev en arbetsansökan för första gången i mitt liv och lyckades ganska bra med lite hjälp.
Jag var en av dom som blev utvald för en intervju och i samma stund blev jag väldigt obeslutsam och tvekade igen. Intervjun gick bra men jag gav nog ett tveksamt intryck vad jag har förstått i efterhand. Såg igår på min mobil att jag hade ett missat samtal från personalansvarig där jag sökt jobbet. Blev genast nervös igen och tänkte att nu måste jag komma med ett snabbt beslut om dom säger att jag fått det. Efter ännu mer tänkande hit an och dit an bestämde jag mig för att tacka JA om det va så att dom skulle säga att jobbet va mitt. I efter middags ringde hon igen och jag va så nervös vad som skulle sägas. Det lät bra till en början, men tyvärr var det inte jag som fick det. Nu när jag äntligen hade kommit fram till ett beslut i mitt liv att göra en förändring så beslutade någon annan att mitt liv ska fortsätta se ut precis så jävligt som det gör idag..

Det här med beslut har blivit en stor grej för mig. Kan inte minnas att jag varit sådan innan Evelinas sjukdoms tid.
Kan inte få ur tankarna att om vi hade "Beslutat" att Evelina inte skulle transplanterats. Hade hon då fått leva idag ?? Min sambo( Evelinas pappa ) va hela tiden så tveksam till det men jag sa att vi måste lita på läkarna. Men tänk om jag lyssnat lite mer på Evelinas pappa...
Jag vet att det är förbjudna tankar men dom kommer ständigt. Det är som att man anklagar sig själv för Evelinas död, men innerst inne vet jag att man kan inget annat än lita på läkarna. Hur jäkla fel dom än kan ha............

För att pigga upp oss själva lite och barnen har vi dragit igång ett stort renoverings projekt och nu är det rena kaoset hemma. Men för hoppnings vis blir det snyggt sen och vi kan njuta lite av livet utan vår älskade lilla prinsessa.

I helgen ska jag och min mamma åka till Helsingborg och lyssna på mediet Terry Evans ( från det okända på tv ) Vi åker dit med lite förväntan om att kanske få höra en hälsning från Evelina till oss. Det skulle vara så underbart............

Var finns den???.........................

Jag irrar omkring i ett mörker och söker trappan till himlen.
Trappan man kan gå upp för ,och träffa sitt älskade barn. Stanna en stund,leka lite tillsammans för att sedan gå ner och fortsätta livet på jorden med ett leende på läpparna och en härlig värme i sitt hjärta.......
Varför skulle detta vara omöjligt när dom kan komma på dom mest konstiga saker här på jorden.

WAPNÖ MÄSSA

I helgen är det dax (närmare bestämt den 3 oktober) för Wapnö mässan som ligger utanför Halmstad.
Min mamma (Evelinas mormor) har blivit speciellt inbjuden att medverka och sälja sina änglar. Mässan som kallas Fest & Bröllop (vilket jag tycker känns fel) har ett hundratal försäljare av olika slag. Allt från bak verk till änglar.
Evelinas mormor kommer att stå och sälja änglarna där och pengarna går som vanligt till Evelina fonden och ett stort stöd för forskningen att rädda även det fjärde barnet på stolen....Evelinas stol...
Har ni vägarna förbi så besök denna Mässa som har allt att erbjuda.

www.wapnös.se