Ännu en påsk......

Ja så var det påskhelg och man är lite långledig. Det är andra året utan Evelina och vid sådana här högtider känns det alltid värre än vanligt. Såg en hel del barn på gatan utklädda till påskkärringar som gick runt och ringde på i husen. Vi tog bilen och körde till Evelina. Vi hade köpt lite blommor och gjorde lite vårfint vid graven, men glömde påskfjädrarna så det får jag upp med imorgon.
Tankarna gick till sista påsken med lilltjejen, vi var inlagda på CSK och målade påskägg tillsammans, dom finns nu i Evelinas minneshylla. Tiden går trots allt och det är så ofattbart att hon inte finns här hemma hos oss, som hon borde få göra, klä ut sig till påskkärring som dom andra barnen och knacka dörr. När dom klädde ut sig på dagis en påsk så vägrade hon måla kinderna , hon tyckte det var så äckligt och kladdigt. Ja hon fattas oss så oerhört och man längtar så tills vi ses nästa gång.
Emelie åkte till Prag med handbollslaget i går morse, och ska vara borta en hel vecka, så det är lite extra tomt här hemma, Joacim är hemma och har sina kompisar i källaren så man märker inte så mycket av dom.
I morgon kör vi till Knäred till min mamma och stannar över till lördag då vi kör vidare till stugan i Bergkvara. Dom har ju lovat skönt påskväder, då kan det vara avkopplande i stugan och få sola och bara slappa.

Önskar er alla en trevlig påsk

Oro i kroppen.....eller saknad

Har varit en hel del ganska bra dagar och när man trotts allt mår ganska OK så byggs det upp en hel del smärta inom en.
Och till slut så orkar man inte hålla allt inne utan det måste ut och släppa lite på trycket.
Idag var det nog en sån dag för mig. Kände mig så nere och ledsen även om jag känner mig mycket piggare med mera ork sen jag började med min träning.
Tog en promenad med hunden uppe i skogen. Jag gick där och lyssnade på fågel kvitter och lugnet som finns där.
Tankarna var givetvis på Evelina. Jag saknar henne så oerhört mycket. Hennes röst och skratt och hela hennes härliga närvaro som spred så mycket glädje för hela familjen.
I skogen plockade jag några vitsippor som jag satte hos Evelina,hon älskade verkligen att plocka blommor när vi var ute i naturen.
Jag tittade tillbaka i bloggen och såg att just idag för 2 år sedan mådde Evelina riktigt bra och vi hade några fina dagar
Så här skrev jag:

Idag har det varit en lugn och skön dag.Kvh kom vid 11 och tog blodprover på Evelina som jag har fått svar på nu.HB 106,vita3,9.netrufila 2,4.trombocyter 59.crp6. och natrium och kalcium värden är också bra.Det var några lever värden som är något förhöjda igen,hoppas det rättar till sig tills vi ska till Lund.Vi har varit uppe CSK Evelina och jag och lämnat avföringsprov och så skulle dom sätta heparin i slangarna för dom ska inte användas på en vecka nu så inte blodet stelnar i dom.Hon är mycket pigg och glad och sjunger hela tiden.När vi kom hem så mötte vi Cissi och Spike utanför. Evelina blev glad och vi pratade en stund.Man saknar att umgås med goda vänner,men Cissi och Evelina kom överens om att vi snart skulle ha en fest.En underbar dag med härligt väder..

Det blev ingen mer fest för Evelina........................

Älskar dig hjärtat

Ur Solblänks nr nu i Mars

Stockholms barncancerförening har en egen medlemstidning och dom hörde av sig till oss, och frågade om dom fick använda min blogg som ett bloggtips, till andra föräldrar som lever i samma situation som vi och med cancer- drabbade barn.


Bloggtipset
Läs Cecilias känslosamma och starka blogg om saknaden och sorgen efter sin lilla Evelina på http://prinsessanevelina. blogspot.com
Älskade lilla Evelina. Mamma saknar dig vareviga sekund. Saknar din mjuka lilla hand i min, dina underbara pussar och varma kramar. Saknar
dina kalla fötter mot mina ben i sängen när jag ska sova. Mamma saknar att väcka sin trötta flicka varje morgon och skynda på att komma iväg till dagis. Jag saknar också att hämta dig på dagis och se dig sitta och rita eller vara ute och cykla med dina kompisar på gården och absolut inte vilja gå hem.
Idag är en extra känslosam dag då det är 1 år sedan Evelina lämnade oss. Man har dom senaste veckorna gått igenom i tankarna hur vi hade det för ett år sedan när Evelina fortfarande fanns hos oss. Kämpigt var det men hon fanns hos oss och så skulle det förbli men så händer något som inte får hända och Evelina orkade inte mer.
Vad mer kan jag säga? Jag älskar dig min flicka i evighet och vi ses en dag, det lovar mamma. Någon dag ska jag få finnas vid din sida igen och pyssla om dig precis så som mammor ska göra med sina små barn ...



Det här skrev jag i bloggen på års dagen av Evelinas bortgång.........känner precis lika dant idag

Hälso event på sommarlust

I lördags var jag och min mamma på ett sk hälsoevent på sommarlust här i Kristianstad. Mässan bestod av allt i hälsans tecken som massage och nyttigheter till smycken och seanser.
Vi hade bokat till två seanser denna dag, det gäller att passa på när det är på hemma plan.

Första sensen var med ett Medium från Staffanstorp som heter Eva. Hon var en glad och mycket rolig och lättsam kvinna. Med sig hade hon en tjej som heter Frida som vi minns från melodifestivalen med låten Upp och Hoppa. Ja vems favorit låt var inte det ?? Evelina älskade den eller rättar sagt älskar den och sjöng den jämt. Jag blev så positivt överraskad och tänkte att kommer inte Evelina nu så....... Eva pratade glatt med många där och Frida sjöng för oss bla just Upp och Hoppa ochSonja Aldens Du är allt som jag la in på bloggen för lite sen och som jag bara älskar. Min lilla prinsessa satt väl och sjöng med bland molnen och hade inte en tanke på att hennes mamma skulle vilja ha en hälsning....vem vet.

Den andra seansen var med en kvinna som heter Jill och kommer från Göteborg. Hon var också lättsam att följa och lyssna på och alla har ju olika sätt att förmedla budskapen från andra sidan. Tyckte dock att det blev lite mycket när hon pratade med anden så att vi hörde det..... men på det stora hela helt ok och många blev jätte glada för sina budskap.

Dagarna flyter på och vi kommer närmare två års dagen. April månad består av så många olika minnen med Evelina både härliga och mindre bra. April var sista gången vi alla var tillsammans som en hel familj hemma och vi tog vara på våra bra dagar med Evelina. Evelina var mycket sjuk denna månaden och vi inväntade att hon skulle på börja sin strålning och sen sin transplantation och sen skulle allt bara bli bättre...........

Älskar dig lilla fina hjärtat och varje dag är plågsam utan dig, saknar dig så oändligt mycket

Om att vara storasyster och storebror till en ängel......

Har haft svårt att läsa av hur våra båda andra barn mår. Dom har ständigt fina kompisar omkring sig och hittar på en massa saker. Jag har väl trott ,eller rättare sagt hoppats att dom mår bra och att livet fungerade för dom. Men efter hand som dagarna och dom senaste veckorna har passerat har en varningsklocka börjat ringa hos oss.
När Evelina blev sjuk och vi mer eller mindre bodde på avd 64 i Lund så fick våra andra barn klara sig mer eller mindre själva, fast med stor upp backning av farmor och farfar. Dom skötte både skola och handbollsträning exemplariskt och vi var så tacksamma att vi kunde koncentrera oss på Evelina, och hennes sjukdom fast samvetet gnagde att vi inte kunde vara hemma hos dem. I efterhand är vi så glada att vi båda ändå spenderade dessa sista 6 månader med Evelina vareviga dag, och syskonen hälsade på så ofta dom kunde.
Men hur mår dom då egentligen??

Grabben är extremt skoltrött och tar studenten till sommaren, och vi försöker planera allt roligt som ska hända kring det.
Han har tröttnat på allt vad träning heter och är inte inspirerad till att ta körkort precis heller, utan det är datan som är hans "flickvän" (som han själv säger). Han ser fram emot studentresan dom ska göra nu i maj och balen och självaste studenten, men annars ser man ingen direkt glädje i honom längre. Han brukar sprudla av rolig energi och även ibland lite för mycket.
För ett tag sen kom han själv och pratade lite om att han verkligen inte mår så bra, han känner sig deprimerad men vet ej själv över vad. Jag frågade om det hade med Evelina att göra, om sorgen hunnit ifatt honom om han nu inte släpper ut den som vi gör. Han vet inte. Det är så svårt att hantera detta och inte själv veta vad man ska säga och göra för att kunna hjälpa. Så här vill vi verkligen inte se honom, kanske behöver vi göra något. I dag var han och jag inne i stan och köpte kostym och hyrde smoking och det var inte billigt precis men det är det så klart värt, och han såg lite glad ut efter en mor och son stund.

Storasyster då, vad händer med henne och vad har hon för tankar egentligen??
Hon är 15 år och går och läser inför konfirmation nu i maj. Hon gör nog det mest för att alla andra gör det, för någon större tro om någon Gud finns det inte hos oss längre, men däremot på ett liv efter döden och ett återseende med dom man älskar.
Konfirmationen river upp både det ena och det andra. Idag kom hon hem och berättade att dom hade pratat om döden och att hon fått gå ut för hon blev jätteledsen, och att nästa gång ska dom besöka en begravningsbyrå..
Hon har set detta på så nära håll, hon har sett sin egen syster ligga alldeles kall, blek och alldeles förändrad och varit med om en begravning.
Jag har sagt till henne att det är bra att gråta och få ut allt man känner, även om det gör enormt ont. Hon säger att hon gärna vill prata och berätta om sin lillasyster men hon bara gråter hela tiden då. Det känns som om hon har förträngt sanningen lite och att den har hunnit ikapp henne nu. Jag tycker det är hemskt att se henne så ledsen och otröstlig, men detta är vårt liv nu.
Annars är hon fullt aktiv med sin handboll och väldigt duktig i skolan och sköter allt exemplariskt. Ständigt fina vänner omkring sig och alltid något på gång. Hon har verkat så glad, även om tonårshumöret visar sig titt som tätt...
Hennes handbollslag Kristianstad Handboll F96 spelade USM final i helgen som gick och dom hamnade på en 4e plats av alla lagen i vårt land. Inte illa,verkligen bra jobbat av tjejerna. I April ger sig laget iväg på en veckas träningsläger i Prag och det ser hon väldigt mycket fram emot.
Sen har vi den kommande konfirmationen som är den 14 Maj, alltså 5 dagar efter Evelinas bortgång för 2 år sedan.
Tankarna kring denna dag har spökat i huvudet ett tag nu, och det känns värre ju närmare vi kommer, så man försöker ha att göra hela tiden för att få tankarna på annat håll.
Hur resten av vårt liv kommer att se ut vet vi tack och lov inte , men en sak vet jag, att jag vill se mina andra barn leva ett lycligt liv och att jag älskar dom enormt mycket, ni betyder allt.
Med detta ville jag bara säga att livet går vidare hur ont det än gör, och det är bara vi själva som kan bestämma hur det ska levas.

Älskar er alla / Mamma

EN MILJON ! ! !

Oj nu är miljonen nådd. Det är helt otroligt att insamlingen har blivit så stor.
På min mammas begäran vill hon att insamlingen ska fortsätta så länge änglarna lever vidare....
Evelina vill säkert också att vi fortsätter. Hon hjälpte till att göra änglar på sjukhuset i Lund med en annan mamma som också säljer, och hon tyckte dom var så fina.

Så vi kör vidare med insamlingen så länge ni vill..För änglar finns alltid

Avsked...men ändå tillsammans

Det var ett tag sen jag skrev senast, men det finns ju inte så mycket att tillägga än att dagarna rullar på och ibland är det OK medan andra dagar är fruktansvärda. Det syns ju inte utan på oss hur vi mår invändigt och kanske tur är det, för vem vill se en blödande människa hela tiden........???
De senaste veckorna på jobbet har känts bättre, och energin positiv för det mesta och det finns säkert en förklaring till det, men det känns skönt när även den biten funkar.
Har även kommit igång med träningen i veckan som gick och det har känts helt rätt och skönt efteråt, nu inväntar jag bara lite snabba resultat så att jag blir peppad att fortsätta.
Jag har även varit nere på Evelinas dagis för att hämta hem änglarna som dom har varit så hjälpsamma med att sälja. jag har skjutit upp det länge att gå dit och hade bestämt mig för att göra det lite senare en eftermiddag när där inte var så många barn kvar. Så tog jag mod till mig och gick dit äntligen, utanför möter jag en mamma med sina två barn varav det ena gick tillsammans med Evelina, och han säger till mig ( som barn gör ) Vem ska du hämta ?? Jag fann mig snabbt och sa att jag inte skulle hämta någon utan bara gå in och prata med fröknarna. Jag kunde ana en lidande blick i mamman som jag vill ska veta att jag verkligen inte tog illa upp...barn är ju så spontana och så ska det vara. Kände mig fortfarande stark och gick in och växlade några ord och hämtade änglarna. Tittade mot väggen där jag visste att foto och ljus på Evelina tidigare funnits och blev så glad och berörd av att se att det fortfarande fanns kvar och att hon fortfarande får vara kvar på dagis. Slängde en blick mot Evelinas krok där hon hängde av sig kläderna och där stod ju så klart ett annat namn nu. Jag lämnade dagis och stängde och låste grinden kanske för allra sista gången.....väl ute brast allt och tårarna rullade längs kinderna. Men konstigt vore väl annars. .. Tack Helgedals förskola för all hjälp, med att ha sålt Evelina-änglar till förmån för barncancerfonden.

Som alla kan se så är det inte långt kvar till miljonen på Evelinas insamling, det är fantastiskt och berörande. Hade det inte varit för Evelina och Evelinas mormor och alla ni som köpt en ängel så hade forskningen inte haft denna miljonen att rädda andra barn........Jag finner inga ord.......Tack för att ni finns

I helgen har vi varit på Möllegården för ett sista möte med våra nya vänner från " Vi som mistgruppen ". Underbara människor som vi fått lära känna och dela med oss av varandras erfarenheter kring sjukdomstiden och livet efter, vi skulle bara ha träffats under andra omständigheter....
Även Lena och Erika som håller i mötena är två underbara o varma personer som har lett oss genom dom mest galnaste sakerna till att både få skratta och gråta ut. Tack för denna tiden och hoppas på ett återseende.
Tiden på Möllegården har både varit svår o jobbig, men ändå helande och givit oss en hel del att bära med oss i vårt sorgearbete, genom livet som faktiskt måste gå vidare hur tungt det än känns vissa dagar.. Från dagen då jag steg in genom dörren på Möllegården första gången och mötte dom andra föräldrarna (som blev mer eller mindre en chock) tills igår när jag stängde den dörren för kanske sista gången, så känner jag mig ändå en bit på vägen i mitt nya annorlunda liv och aningen starkare.
Som avslutning på denna träff skulle vi ha med oss något som vi förknippade med att leva vidare......??!!
Jag satt i torsdagskväll och gjorde ett bildspel med foton på Evelina från liten till större och från frisk till sjuk. Jag lade sen till fin musik från Shirley Clamp, Sonja Alden, Ted Gärdestad och Peter Le Marc som alla skrivit så mycket fin musik och berör mig mycket. Det blev välbemött och alla blev mycket berörda av att se vår fina flicka och det är ju det jag/vi vill, att hela världen ska få veta/se vad vi har mist som den jä...la sjukdomen tog ifrån oss.....men trots allt så är det Evelina som får oss att leva vidare och därför ville vi dela med oss av detta bildspel på vår fina flicka och hennes syskon.

Vi har bestämt med dom andra föräldrarna att vi skall hålla kontakten, och att ses i sommar. Jag tror det är viktigt för oss alla, vi har mycket gemensamt och alla förstår och känner likadant. Vill även säga Tack till er, tack för att ni har lyssnat på oss, ställt frågor, tröstat och bara funnits där och låtit oss få vara dom vi är idag. Ni finns i våra hjärtan....:`-)

Vi närmar oss 2 årsdagen av Evelinas bortgång och det gör ständigt ont att tänka på det...2 år sedan vi sågs, 2 år sedan jag fick krama henne och hålla hennes lilla hand och säga hur mycket jag älskar henne då hon fortfarande var medveten om allt vi sa och gjorde.....