fredag 15 maj 2009

Tack

Dagarna går fast dom är jävligt långa och innehålls lösa.
I veckan va vi i Lund och pratade med läkarna.Gick igenom hela förloppet på lördagen och vad som hänt tidigare i veckan.Vi har så många funderingar.Varför tog dom inte upp henne på biva dagen innan ex.Hon hade för lite symptom på att det skulle vara nått sa dom.Hon låg i 40 graders feber i nästan 2 dygn.!!Hon fick på lördagen en septisk chock som sen utlöste det ena efter det andra.Och Evelinas kärleks fulla hjärta hade jobbat så hårt i så många dagar att hon inte orkade med allt som hände.
Vi känner oss som att vi svek henne.Så som hon kämpat så va hon mer än värd ett liv här på jorden.Vi har svårt att se hur vi ska kunna gå vidare här i livet,allt är olidligt.Men våra andra två barn älskar vi så mycket så det måste gå för deras skull.Familjen,vänner och alla som har sänt blommor eller stöttat oss på annat sätt ett stort tack ni är alla så fantastiskt god hjärtade.Till Cissi och Marie som varit här varje dag,ni är bättre än någon psykolog,ni får oss att orka igenom dagen.Och alla ni som stöttat oss med så fina värmande kommentarer på vår blogg.Nu planeras det för att göra den fina älskade lilla prinsessans sista färd så fin och minnes rik som bara är möjligt....

10 kommentarer:

  1. Usch, jag hoppas att ni snart kan komma över känslan över att ni svek henne, ni gjorde allt som ni någonsin kunnat! Varför saker som denna händer är oförståligt men tyvärr händer det :( Evelina har det bra nu, hon tittar säkert ner på er och känner sig stolt över sin fina familj! Visst önskar hon säkert att hon kunde finnas här med er, men nu kan hon springa barfota ute och leka precis so innan hon blev sjuk!
    Kramar Ida

    SvaraRadera
  2. Jag känner inte er utan hittade hit via en blogg som jag hittade till via en annan. Jag är så otroligt ledsen för det som hände er lilla prinsessa. Jag förlorade min son för ett år sedan. Han var då 11 år. Hans två sista behandlingar höll på att kosta honom livet och sista gången påminner händelseförloppet om vad som hände Evelina. Han överlevde fastän ingen trodde det men vi blev tvungna att avbryta all behandling. Kroppen orkade inte mer. Cancern fick då fäste och tog hans liv åtta månader senare. Jag känner igen det du skrev om skuld och svek. Det var mina starkaste känslor också de första månaderna. Är inte en förälders viktigaste uppgift att skydda sitt barn? Det kunde inte jag. Jag hade inte bara svikit utan dessutom lurat honom. David har två äldre syskon som tvingade mig att leva vidare men helst hade de fått gräva ner mig bredvid honom. Och så känns det fortfarande ganska ofta.
    Jag vill bara att du ska veta att ni inte är ensamma, att det finns andra som förstår hur ni mår. Tyvärr. Inga ord kan trösta men man behöver ändå bli mött i sin sorg.
    Många kramar

    SvaraRadera
  3. Kära ni. Inte har ni svikit Evelina inte. Absolut inte. Vi föräldrar är patienter vi också. Vi vet ingenting. Vi är utelämnade och i händerna på vården. Det är inte vi som är experterna, egentligen. Men tyvärr har jag och kanske ni också känt att man ibland fick ta över rollen som "personal", hålla koll på att våra barn fick vad de behövde och att allt gick rätt till. Ibland tom "kriga" för rätt behandling.
    Jag kan förstå er känsla av vanmakt och svek, nu när Evelina är borta. Det är så definitivt och helt oåterkallerligt. Men klandra inte er själva. Det är i så fall ansvarig personal som ska ta på sig sveket, om ni känner att allt inte gått rätt till. Jag vet att ni hela tiden funnits vid Evelinas sida och stöttat henne med era stora hjärtan.
    Jag tror Evelina är stolt över sin mamma och pappa och hela familj.
    Varmaste hälsningar Millas mamma, Heléne.

    SvaraRadera
  4. Tänker mycket på er! Livet känns så orättvist och man undrar varför er lilla prinsessa inte skulle få vara kvar här hos er.Ni har inte svikit henne utan gjort allt ni kunnat, men jag förstår att det kan kännas så. Det är så mycket jag vill säga men finner inga ord.Ni finns i mina tankar hela tiden.
    Kram Åsa (Måns mamma)

    SvaraRadera
  5. Tänker på er hela tiden livet är fruktansvärt orättvist ni har inte svikit er lilla prinsessa ni gjorde allt ni kunde kram annika med familj

    SvaraRadera
  6. Tänker på er med sorg i hjärtat.Finns inga ord för vad ni går igenom.Livet är orättvist.
    Många kramar från
    Carina Haak med familj

    SvaraRadera
  7. Älskade Cilla o Fagge !!!
    Det finns inga ord i värden som kan lindra er smärta, det spelar ingen roll hur eller vad jag säger till er nu ..
    Vi kan känna er förtvivlan och er ständiga fråga som finns hos er, VARFÖR !
    Tyvärr kan inte jag svara på denna, och tyvärr ingen annan heller. Dagarna är långa för er men nätterna är längre, detta är något som ni måste härda ut, tiden kommer att vara er jobbiga fiende framöver, ni ska veta att vi alla tänker på er och om ni någon gång behöver oss så finns vi här för er. sorgen är hemsk och den måste ni bära med er resten av ert liv och en dag blir även den er vän.
    många styrkekramar Sebastian och Elizabeth

    SvaraRadera
  8. Till alla er som liksom vi vill tända ett ljus för lilla Evelina och göra det tillsammans med andra.
    Kopiera denna länk så kommer ni till Evelinas ljusgrupp:

    http://www.gratefulness.org/candles/candles.cfm?l=sve&gi=ECF

    Kramar från Stefan och Eva med familj

    SvaraRadera
  9. Tänker på er. Vilken mardröm.
    Glöm inte ta hand om varandra.
    Kramar från
    Carina (Jespers mamma)

    SvaraRadera
  10. Finns inga ord!
    Känner er inte, men har hört lite om hur ni har kämpat för Evelina.
    Har själv en tjej i Evelinas ålder och de gör så ont när jag läser om er och hur skört livet egentligen är. Jag känner mej helt förtvivlad när ja läser er blogg och vågar knappt föreställa mej hur känns för er. Tänker på er och tänder ljus för Evelina

    SvaraRadera